Jag gjorde det. Jag tömde plånboken för att uppfylla en dröm om återseende. En dag och dryga 14.000 kr fattigare har det fortfarande inte sjunkit in på fullaste fullaste allvar att jag verkligen kommer att vara tillbaka i Salt Lake City om mindre än 3 månader. Det är längtan och oro på samma gång.
Längtan efter att återigen få gå runt på de älskade platserna, träffa några högt älskade människor och framförallt få träffa Syster Wright och se hur mycket hon har växt sedan jag åkte. Jag kan se hennes tillväxt i breven hon skriver. Jag kan se att hon har starkare självförtroende, jag kan se att hennes förståelse för evangeliet ökar för varje dag som går och jag kan uttyda att hon är en mer självsäker, modig missionär än jag någonsin var. Det gläder mig, för ibland tänkte jag att hon hade sådan otur som blev tränad av mig med mina ofullkomligheter och svagheter och rädslor - och att det på något sätt skulle forma henne och hindra hennes utveckling. Jag är glad att jag hade fel där.
Oro över mina egna högt uppskruvade förväntningar. Alla mina hopp och drömmar som läggs in i detta återseende. Oro över att jag förväntar mig så otroligt, ofantligt mycket av det att det helt omöjligen kommer att kunna leva upp till mina förväntningar. Att det inte ska bli riktigt så enormt, fantastisk, fullständigt underbart som jag föreställer mig att det kommer att bli. Jag har verkligen längtat efter att komma till Temple Square och vara på den andra sidan - att vara besökaren och inte missionären. Att kunna vandra runt och bara njuta och ta så mycket foton jag vill utan att behöva arbeta, men samtidigt är det ju så oerhört speciellt att vara missionär, så många positiva saker som kommer av att prata med alla människorna som kommer dit och jag är rädd att det kommer att medföra en märkbar känsla av att det är något som fattas. Förhoppningen är att den ska fyllas av en massa som kommer till istället.
Det är bara en sak som är otroligt synd: Planet hem på söndagen går så tidigt att jag inte hinner vara med på Music and the Spoken Word i tabernaklet. Det hade jag verkligen velat, men då kommer jag inte hem så att jag kan vara tillbaka till jobbet i tid på tisdagen. Det är väl bara att konstatera att det får bli fler besök i Salt Lake City framöver...
lördag 31 december 2011
fredag 30 december 2011
Eufori
Har ni någonsin längtat så mycket efter någonting att det fysiskt värker i er av längtan? Så känns det för mig just nu. Jag kunde inte somna igår kväll av ren och skär lycka. Jag vill att det ska hända NU, inte om flera månader. Det är ett fullkomligt lyckorus som bubblar i magen på mig. Jag ska tillbaka till Salt Lake City!! Fatta hur många människor och platser det finns som jag älskar därborta!, Åh, mitt hjärta vrider sig av längtan - jag är på väg hem!
(Ryck nu inte bort mattan under fötterna på mig - nåde den som spräcker min lyckobubbla!)
Jag kan inte koncentrera mig, inte fokusera. Jag vill att det ska bli i eftermiddag, så att jag kan vara klar med bokningen av mina biljetter.
Stilla dig mitt hjärta... (och där upphörde min förmåga att andas, av ren glädje).
(Ryck nu inte bort mattan under fötterna på mig - nåde den som spräcker min lyckobubbla!)
Jag kan inte koncentrera mig, inte fokusera. Jag vill att det ska bli i eftermiddag, så att jag kan vara klar med bokningen av mina biljetter.
Stilla dig mitt hjärta... (och där upphörde min förmåga att andas, av ren glädje).
lördag 24 december 2011
onsdag 21 december 2011
Livets små glädjeämnen
Att upptäcka att man gått ner i vikt. När termobyxorna togs fram första gången för säsongen upptäcktes omedelbart att de hade blivit för små - mycket för små. Det fanns inte en chans på miljonen att de skulle gå att knäppa. Så döm av min förvåning när några veckor senare det plötsligt går att dra upp dragkedjan utan problem - behöver inte ens kämpa med den utan byxorna bara passar igen.
Tvättstugan i nya lägenheten. Tre stora maskiner, en tumlare som torkar på rekordtid och ett i stort sett lika snabbt torkskåp. Tvättade 6 maskiner tvätt ikväll på ca 4-5 timmar och det UTAN att ha hela lägenheten fullhängd av blöta plagg. Nice, riktigt nice. (Speciellt eftersom det var mer än 3 veckor sedan jag senast kunde tvätta...)
Julavslutningar. Har blivit överöst med små presenter. Inga märkvärdiga grejer, men små tecken på att det finns nån som uppskattar det arbete som man lägger ner och tycker att man är en bra lärare. Sånt är ovärderligt.
Elevutvärderingar av lärare, som man får tillbaka och 63 % av eleverna tycker man är toppen och ytterligare 17 % tycker man är mycket bra. Då spelar det ingen roll hur trött man är på att höra sig själv skrika och hur tradig man ibland tycker man låter, för barnen har ändå förmågan att se igenom det och märka hur mycket man tycker om dem och att man faktiskt gör allt man kan för att de ska ha det bra. Sen är man ibland mer människa än superpedagog och vissa dagar räcker tålamodet inte riktigt lika långt som andra. Det får man ta och så göra det bästa av varje dag.
Snö, som går att åka pulka i och bygga snögubbar av och som knarrar mysigt under fötterna när man går till jobbet tidigt på morgonen och som ligger och gnistrar så vackert på träden.
En alldeles egen lägenhet, fylld av drömmar kring hur man skulle inreda och pyssla och dona om man hade all tid och alla pengar i världen. Bara känslan av vad den skulle kunna bli, idyllen på 58 kvadrat. Åh, vad jag trivs här. Då spelar det ingen roll att tillvaron består av min nya lek som heter "den såg jag häromdagen" och ändlösa minuter (närapå timmar ibland) av letande för att hitta den där grejen jag såg igår, just idag då jag behöver den fastän jag inte riktigt kommer ihåg exakt var jag såg den, bara att jag såg den...
Den annalkande julen med tända ljus och julevangeliet och mysstämning och hem till familjen och slå in klappar och mitt i alltihop minnas orsaken till varför vi firar jul och låta den tanken uppfylla en med total lycka. Då spelar det ingen roll att man inte alls har hunnit packa den där väskan med kläder som man borde ha hunnit packa för att åka hem över helgen.
Julbonusar när man har varit tvungen att leva på sina sparpengar en månad för att man fick en extra hyra man inte hade räknat med. Vi fick 2000 kr extra från jobbet den här månaden och jag kan inte annat än känna att den gåvan var gudasänd och en välsignelse från ovan.
Goda skratt i glada kollegors sällskap på avslutningsmiddagen igår kväll. Även om jag sällan är den som pratar och står i centrum njuter jag desto mer av att få vara där och se och höra. Får jag välja är jag nog fortfarande helst en betraktare snarare än festens höjdpunkt.
Tvättstugan i nya lägenheten. Tre stora maskiner, en tumlare som torkar på rekordtid och ett i stort sett lika snabbt torkskåp. Tvättade 6 maskiner tvätt ikväll på ca 4-5 timmar och det UTAN att ha hela lägenheten fullhängd av blöta plagg. Nice, riktigt nice. (Speciellt eftersom det var mer än 3 veckor sedan jag senast kunde tvätta...)
Julavslutningar. Har blivit överöst med små presenter. Inga märkvärdiga grejer, men små tecken på att det finns nån som uppskattar det arbete som man lägger ner och tycker att man är en bra lärare. Sånt är ovärderligt.
Elevutvärderingar av lärare, som man får tillbaka och 63 % av eleverna tycker man är toppen och ytterligare 17 % tycker man är mycket bra. Då spelar det ingen roll hur trött man är på att höra sig själv skrika och hur tradig man ibland tycker man låter, för barnen har ändå förmågan att se igenom det och märka hur mycket man tycker om dem och att man faktiskt gör allt man kan för att de ska ha det bra. Sen är man ibland mer människa än superpedagog och vissa dagar räcker tålamodet inte riktigt lika långt som andra. Det får man ta och så göra det bästa av varje dag.
Snö, som går att åka pulka i och bygga snögubbar av och som knarrar mysigt under fötterna när man går till jobbet tidigt på morgonen och som ligger och gnistrar så vackert på träden.
En alldeles egen lägenhet, fylld av drömmar kring hur man skulle inreda och pyssla och dona om man hade all tid och alla pengar i världen. Bara känslan av vad den skulle kunna bli, idyllen på 58 kvadrat. Åh, vad jag trivs här. Då spelar det ingen roll att tillvaron består av min nya lek som heter "den såg jag häromdagen" och ändlösa minuter (närapå timmar ibland) av letande för att hitta den där grejen jag såg igår, just idag då jag behöver den fastän jag inte riktigt kommer ihåg exakt var jag såg den, bara att jag såg den...
Den annalkande julen med tända ljus och julevangeliet och mysstämning och hem till familjen och slå in klappar och mitt i alltihop minnas orsaken till varför vi firar jul och låta den tanken uppfylla en med total lycka. Då spelar det ingen roll att man inte alls har hunnit packa den där väskan med kläder som man borde ha hunnit packa för att åka hem över helgen.
Julbonusar när man har varit tvungen att leva på sina sparpengar en månad för att man fick en extra hyra man inte hade räknat med. Vi fick 2000 kr extra från jobbet den här månaden och jag kan inte annat än känna att den gåvan var gudasänd och en välsignelse från ovan.
Goda skratt i glada kollegors sällskap på avslutningsmiddagen igår kväll. Även om jag sällan är den som pratar och står i centrum njuter jag desto mer av att få vara där och se och höra. Får jag välja är jag nog fortfarande helst en betraktare snarare än festens höjdpunkt.
Och en miljon andra små saker som bara gör en lycklig utan att egentligen vara särskilt märkliga alls.
"Dagarna som kom och gick - [visst] fattade jag att de var livet."
måndag 19 december 2011
Skrymtare och Snögubbar
På jobbet just nu, veckorna som leder fram till jul, håller vi på och skrymtar med varandra. Det går till så att man har dragit namnet på en av sina kollegor och sedan har man som uppdrag att utsätta denna kollega för diverse snällheter och bus utan att personen ifråga lyckas lista ut att man är deras "skrymtare". Att vara snäll mot andra på detta sätt har jag varit med om förut (då kallade vi det för Hemlig Vän), men det ger en liten extra krydda att även få busa med varandra (fast det måste vara snälla bus). Eller vad sägs t.ex. om följande grejer: att få knäckebrödssmulor i skorna, bli inkallad till biträdande rektorn utan att hon själv vet om att hon skickat ett mail (min skrymtare har på nåt sätt lånat hennes dator medan hon själv var hos tandläkaren), få en gummistövel gömd, hitta en kanelbulle på sitt bord på morgonen och samtidigt upptäcka att ens kontorsstol är puts väck! Det har varit många goda skratt på jobbet de senaste veckorna kan jag lova. Oj, vad roligt vi har!
Själv hade jag lite svårt att komma igång. Ville gärna busa, men kunde inte komma på något bra - inte förrän jag strosade omkring inne på Designtorget och hittade följande helt underbara skyltar som jag satte fast på min kollegas skåp (självklart fullt synligt för föräldrar och barn):
Själv hade jag lite svårt att komma igång. Ville gärna busa, men kunde inte komma på något bra - inte förrän jag strosade omkring inne på Designtorget och hittade följande helt underbara skyltar som jag satte fast på min kollegas skåp (självklart fullt synligt för föräldrar och barn):
(På den lilla pinen bredvid ordet barn står det "Hälften människa, hälften bustroll")
Självklart medförde dessa små skyltar en hel del nyfikna blickar och undrande kommentarer från barnen. "Varför har Jessica satt upp sådana skyltar på sitt skåp? Vadå 'Varning för Barn'?" Och där stod jag med värsta pokerfejset och låtsades om som att det inte alls var jag som hade satt upp dem. Det roligaste av allt var ju att jag och Jessica har haft minst en låång diskussion om allt det här skrymteriet och att hon inte har nån aning om vem som kan vara hennes skrymtare. Då får man bita sig i läppen för att inte fnissa när hon gissar på nån annan en en själv.
Men skrattar bäst som skrattar sist. Idag när vi var ute kom en samling uppspelta barn och annonserade "Ida, du är efterlyst!" Nej, nu driver ni med mig, svarade jag. "Nej, kom och kolla då!" Sagt och gjort, vi gick in i trapphuset som leder upp till fritids och vad sitter på fönstret in till högstadiet om inte följande:
Jag skrattade så att jag nästan vek mig dubbel! En helt genialisk idé. Jag lät den sitta uppe en stund innan jag rullade ihop den och tog med den hem, så en del barn och föräldrar hann se den också. Idén är så ljuvlig att det spelar mindre roll att jag råkade få fel yrkesbenämning (med en bokstav som saknas dessutom).
I helgen kom årets andra snöfall och det byggdes på än mera under dagen idag. Ganska ordentligt med snö har det kommit och kramsnö är det dessutom! En hoper glada barn (och fröknar) lekte friskt i den härliga snön efter mellanmålet. Det rullades många snöklot och några av dem förvandlades tillsammans till denna något melankoliska snögubbe. Anledningen till hans sorgsna ansiktsuttryck var att det på något sätt bildats en antydan till ansikte medan han rullades och jag tyckte att det såg gulligt ut trots de krokiga ögonen. När sedan ett av barnen skulle fördjupa munnen på honom hamnade mungiporna neråt. Så, jag tog lite fin ren snö och fyllde i hans ansiktsuttryck och jag måste säga att jag tycker han blev en rätt söt snögubbe. Han fick stå kvar i ca 10-15 minuter efter att han var helt färdig innan någon bestämde sig för att sparka ned honom...
tisdag 13 december 2011
Lucia, härliga Lucia!
Åh, vad jag älskar Lucia! Helt utan tvekan är det min absoluta favorithögtid! Det finns inget som skapar sån stämning som lukten av tända stearinljus och de klara små lågorna i ett mörkt rum. Det får mig att känna lycka och avslappning i hela kroppen. Om jag fick välja skulle lucia vara en hel vecka och inte bara en dag. Jag saknar mina år i kör och solosång då jag gick i flertalet luciatåg och övade i månader och verkligen fick dra ut på det till max - då kunde jag känna mig "mätt" på lucia lagom till jul, så är det inte nu. Det hjälper inte ens att jag har firat med råge i år. Jag saknade verkligen lucia medan jag var i USA, så i år bestämde jag mig för att ta igen det rejält.
Först hade vi luciatåg i skolan (med Förskoleklass och Niorna blandat). Det var urgulligt snarare än lät bra... Så söta barnen var i sina små tomtedräkter och pepparkakskostymer och stjärngossestrutar!
Sedan på kvällen var det Södertäljes Lucia. Framträdandet var utomhus, men väl värt 20 minuter i rejäl snålblåst och småregn. Jag var så imponerad av hur rent de sjöng trots att de sjöng acapella och hur fint de sjöng i stämmor och harmoniserade. Det fanns verkligen inte mycket övrigt att önska (utom möjligen en lite mer livad repertoar, jag gillar luciasånger med en twist). På några få ställen hördes en orenhet (eller snarare ljudet av luften som väser ut), men annars var det bara klockrent. En fröjd för örat!
Men nog av lucia hade jag ändå inte fått, så näst på programmet stod Wendela Hebbegymnasiets musikelevers luciakonsert. Inte lika rent (speciellt killarna hade problem på sina ställen), men underbara låtval. Flera olika versioner av Staffan Stalledräng i ett potpurri, en kanonversion av Tomtarnas Julnatt (kanon som i att sjunga efter varandra, inte som i jättebra), min luciafavorit: Stjärngossens Visa (som jag verkligen hade hoppats att de skulle ha på programmet), Julbocken m.fl. Ett helt fantastiskt program. Först kom tomtarna in, sedan alla Staffan (killarna i typ gråvita lusekoftor!) sedan en ensam stjärngosse med den högsta strut jag nånsin sett på huvudet, sedan alla tärnorna. Efter tärnorna, nästan alldeles ensam kom Lucian med bara två änglar med stora fjädervingar i följe. Det var så oerhört vackert! Lucian hade dessutom inte lucialinne utan en benvit hellång klänning med ett brett, vinrött liv. Klänningen var så lång att hon var tvungen att hålla upp den för den släpade nog en 10 cm på golvet i alla fall när hon stod still - men det bidrog till stämning och en känsla av dåtid som i legenden. (Jag är så ledsen att jag inte tänkte på att ta med mig kameran i morse så att jag kunde visa bilder på hur fint det var!)
Efter luciatåget var det paus och sen kom det mer modern musik. Mina favoriter var My Grown Up Christmas List, My Winter Song (eller nåt i den stilen) och en sång som en av eleverna själv hade skrivit som började typ med att "nu är det jul och julefriden ska banne mig ingen få förstöra" och fortsatte med att "Musmor med de åtta barnen minsann inte har råd med jul, men så tar de det på avbetalning och kapitalisterna säger akta er för staten" - det var en väldigt rolig julvisa (trots svordomarna alldeles i början) och ett ovanligt politiskt budskap för en julsång! Men skrattade gott gjorde jag och resten av publiken.
Så, har jag fått nog av Lucia? Knappast, jag skulle önska att det var Lucia imorgon också!
Först hade vi luciatåg i skolan (med Förskoleklass och Niorna blandat). Det var urgulligt snarare än lät bra... Så söta barnen var i sina små tomtedräkter och pepparkakskostymer och stjärngossestrutar!
Sedan på kvällen var det Södertäljes Lucia. Framträdandet var utomhus, men väl värt 20 minuter i rejäl snålblåst och småregn. Jag var så imponerad av hur rent de sjöng trots att de sjöng acapella och hur fint de sjöng i stämmor och harmoniserade. Det fanns verkligen inte mycket övrigt att önska (utom möjligen en lite mer livad repertoar, jag gillar luciasånger med en twist). På några få ställen hördes en orenhet (eller snarare ljudet av luften som väser ut), men annars var det bara klockrent. En fröjd för örat!
Men nog av lucia hade jag ändå inte fått, så näst på programmet stod Wendela Hebbegymnasiets musikelevers luciakonsert. Inte lika rent (speciellt killarna hade problem på sina ställen), men underbara låtval. Flera olika versioner av Staffan Stalledräng i ett potpurri, en kanonversion av Tomtarnas Julnatt (kanon som i att sjunga efter varandra, inte som i jättebra), min luciafavorit: Stjärngossens Visa (som jag verkligen hade hoppats att de skulle ha på programmet), Julbocken m.fl. Ett helt fantastiskt program. Först kom tomtarna in, sedan alla Staffan (killarna i typ gråvita lusekoftor!) sedan en ensam stjärngosse med den högsta strut jag nånsin sett på huvudet, sedan alla tärnorna. Efter tärnorna, nästan alldeles ensam kom Lucian med bara två änglar med stora fjädervingar i följe. Det var så oerhört vackert! Lucian hade dessutom inte lucialinne utan en benvit hellång klänning med ett brett, vinrött liv. Klänningen var så lång att hon var tvungen att hålla upp den för den släpade nog en 10 cm på golvet i alla fall när hon stod still - men det bidrog till stämning och en känsla av dåtid som i legenden. (Jag är så ledsen att jag inte tänkte på att ta med mig kameran i morse så att jag kunde visa bilder på hur fint det var!)
Efter luciatåget var det paus och sen kom det mer modern musik. Mina favoriter var My Grown Up Christmas List, My Winter Song (eller nåt i den stilen) och en sång som en av eleverna själv hade skrivit som började typ med att "nu är det jul och julefriden ska banne mig ingen få förstöra" och fortsatte med att "Musmor med de åtta barnen minsann inte har råd med jul, men så tar de det på avbetalning och kapitalisterna säger akta er för staten" - det var en väldigt rolig julvisa (trots svordomarna alldeles i början) och ett ovanligt politiskt budskap för en julsång! Men skrattade gott gjorde jag och resten av publiken.
Så, har jag fått nog av Lucia? Knappast, jag skulle önska att det var Lucia imorgon också!
måndag 28 november 2011
Nu är det officiellt
På lördag flyttar jag in i min nya lägenhet i Södertälje. Det ska bli skönt att slippa pendeltåget varje morgon, men jag kommer att sakna mysiga Tumba med sina fina grönområden och mysiga parkkänsla - och jag kommer att sakna Tumba Centrum med nära tillgång till allt man behöver och biblioteket på väg hem.
lördag 26 november 2011
Sjungande, sprudlande, lyckoberusande dag
Det bubblar av musik inom mig idag. Den spritter och dansar och flyger och bara måste måste ut, så ända sedan imorse har jag gått och sjungit och nynnat för mig själv. Och när jag går ut blir det ännu starkare för solen skiner och luften är härligt kylig och frisk ("crisp" som man skulle säga på engelska) och lyckan liksom svävar runt i kroppen - ett sånt där lyckorus där det egentligen inte alls är nånting speciellt man är lycklig åt utan livet är bara obeskrivligt härligt i just den stunden. Och hjärnan försöker omedvetet rada upp några orsaker varför man egentligen inte borde vara så lycklig, men det biter liksom inte för världen kan inte vara annat än underbar en dag som denna. Det är en sån där dag när man känner att alla ens drömmar är fullt möjliga hur omöjliga och orealistiska de än kan te sig en annan dag.
Och det enda som saknas är någon att dela dagen med, men dagar som denna känns inte ens det omöjligt och långt borta. För dagar som denna tänker jag att det måste finnas någon därute nånstans i världen som skulle tycka att det är charmigt att jag brister ut i sång i tid och annan och som kan tycka att det är det gulligaste i världen att jag lever mig så in i filmer att jag sitter och gör diverse miner av förtjusning och förskräckelse och som inte alls har ett problem med att jag är 150 cm kort. Någonstans finns det någon som skulle kunna tänka sig leva med mina bergochdalbanekänslor bara för att de tycker alla andra delar av mig är underbara. Någon som skulle tycka om mig fast jag är lite lagom quirky. Någon som skulle lyckas se bakom min fasad av tillrättalagd korrekthet och se hela mitt jag, hela mitt galna, crazy, spontana, livsglada pratmakar-jag. Nånstans i världen finns det någon sådan kille och dagar som denna känns det faktiskt som om han skulle vara möjlig att hitta.
Och den bistra verkligheten får gärna vänta flera dagar med att göra sig påmind för just idag mår jag så härligt bra att jag aldrig vill må på nåt annat vis!
Och det enda som saknas är någon att dela dagen med, men dagar som denna känns inte ens det omöjligt och långt borta. För dagar som denna tänker jag att det måste finnas någon därute nånstans i världen som skulle tycka att det är charmigt att jag brister ut i sång i tid och annan och som kan tycka att det är det gulligaste i världen att jag lever mig så in i filmer att jag sitter och gör diverse miner av förtjusning och förskräckelse och som inte alls har ett problem med att jag är 150 cm kort. Någonstans finns det någon som skulle kunna tänka sig leva med mina bergochdalbanekänslor bara för att de tycker alla andra delar av mig är underbara. Någon som skulle tycka om mig fast jag är lite lagom quirky. Någon som skulle lyckas se bakom min fasad av tillrättalagd korrekthet och se hela mitt jag, hela mitt galna, crazy, spontana, livsglada pratmakar-jag. Nånstans i världen finns det någon sådan kille och dagar som denna känns det faktiskt som om han skulle vara möjlig att hitta.
Och den bistra verkligheten får gärna vänta flera dagar med att göra sig påmind för just idag mår jag så härligt bra att jag aldrig vill må på nåt annat vis!
lördag 19 november 2011
Inception
Huvudet snurrar. Hela världen tycks snurra. Det är så sjukt brilliant gjort att hjärnan hänger med utan att egentligen hänga med, man fattar men lyckas ändå inte helt sätta fingret på vad det är man fattar. Och i sina ansträngningar att begripa varenda liten detalj är det som om huvudet gör ont, som om synen blir dimmig och allt fylls av en overklighetskänsla som ändå är verklig. Precis det som filmen vill illustrera känner man, som nåt slags organiserat kaos, eller nån sorts kaotisk struktur.
Att ens komma på en sådan idé, att först få tanken och sedan skapa någonting utav den - det är minst sagt genialiskt. Det är en av de mest komplexa, välgjorda filmer jag någonsin sett. Det måste vara en av de bästa actionfilmerna som någonsin skapats. Storyn håller, spänningen är bitvis brutal och skådespeleriet är toppklass. Om du inte har sett den, se den! Jag skulle kunna se den om och om igen - och det kommer från nån som egentligen inte tycker om action...
Att ens komma på en sådan idé, att först få tanken och sedan skapa någonting utav den - det är minst sagt genialiskt. Det är en av de mest komplexa, välgjorda filmer jag någonsin sett. Det måste vara en av de bästa actionfilmerna som någonsin skapats. Storyn håller, spänningen är bitvis brutal och skådespeleriet är toppklass. Om du inte har sett den, se den! Jag skulle kunna se den om och om igen - och det kommer från nån som egentligen inte tycker om action...
fredag 18 november 2011
Barnsligt kul
Vi pratade ålder på jobbet idag. Konstaterade att man tenderar att känna sig yngre än man är och att nånstans så bor det ett litet barn inom oss alla. Det kanske är därför man valt att bli lärare sa jag - för att man får en legitim ursäkt att leka. Ta bara de senaste dagarna till exempel, igår på lunchrasten lekte jag Katten och Musen (vilket jag säkerligen inte har gjort sen jag själv gick i skolan) och idag på lunchen lekte jag "apan i mitten" (ni vet den där leken där man har en boll som man kastar till varandra och så springer en stackare runt i mitten och försöker ta den). På eftermiddagen gick vi till en närliggande lekplats där det finns en snurrgunga - dvs det finns fyra säten på långa stänger som sitter fast på en snurrmoj (vadå typiskt Emma-ord) ovanpå en påle i mitten. Detta gör att de fyra sätena kan snurra runt runt som en slags enkel karusell. Well, barnen älskar den, så det brukar vara rätt fullt (och lite bråkigt). Ibland får man som lärare lite lust att retas med barnen i såna lägen. Så när de står där och småtjafsar lite om vems tur det är att åka nu (och vem som ska vara tvungen att putta fart) travar man fram och säger att "nu är det min tur" och så klättrar man upp och sätter sig till barnens förvånade och förtjusta kommentarer. Det är sådär att de inte riktigt vet om de ska ta en på allvar eller om man skämtar. Idag bestämde de sig för att ta mig och min kollega på allvar, så när vi hade hoppat upp och satt oss så satte de igång att putta fart. Faktiskt riktigt roligt, speciellt när en annan kollega kommer fram och ger den en jätteskjuts! Haha, barnen tyckte det var urkul att se sina fröknar åka och klagade inte ens över att behöva putta fart. Fast det är klart, det framkallar betydligt fler illamåendekänslor nuförtiden än när man var barn...När jag senare dessutom satte mig på gunghästarna (eller vad man nu ska kalla dem - ni vet ungefär såna där som står på blåa spiraler och gungar fram och tillbaka i form av olika djur, bilar etc.), ja då tyckte barnen att det var så roligt att de var tvungna att peka och ropa och göra alla sina kamrater uppmärksamma på det. Ja, vad gör man inte för de små liven...
På tal om ålder, upptäckte ytterligare ett ålderstecken ingår - de första rynkorna under ögonen (små var de inte heller!). Linjerna i pannan har jag ju vant mig vid, vid det här laget - de syns ju inte så tydligt. Men det betyder ju inte att de behöver föröka sig och ta över andra delar av mitt ansikte!
På tal om ålder, upptäckte ytterligare ett ålderstecken ingår - de första rynkorna under ögonen (små var de inte heller!). Linjerna i pannan har jag ju vant mig vid, vid det här laget - de syns ju inte så tydligt. Men det betyder ju inte att de behöver föröka sig och ta över andra delar av mitt ansikte!
torsdag 10 november 2011
Apropå kundservice
Det där med kundservice är ju egentligen väldigt intressant. Vissa företag får man tjata och tjata på för att uppnå resultat, på andra har de förstått att nöjda kunder är den bästa reklam ett företag kan få. Ett exempel på superb kundservice fick jag tidigare den här veckan. Jag hade beställt en film från discshop.se, men efter över en vecka hade den fortfarande inte kommit. Jag visste via ett e-mail från posten att den hade blivit ivägskickad, så jag ringde posten för att se vart den hade tagit vägen. De å sin sida behövde kollinumret för att kunna spåra det, så det blev ändå att ringa till discshop. Så jag ringer dit och förklarar vad som har hänt och att jag behöver kollinumret. Tjejen i andra änden tar en titt på sina papper (eller, ja, nuförtiden är det väl på datorn) och säger "Det var så längesen. det struntar vi i. Vi reklamerar den till posten, så skickar jag en ny till dig nu med en gång." Så var den saken ur världen, utan strul, utan problem och framförallt utan att det var jag som behövde lösa problemet. Och idag, bara några dar senare sitter jag med min nya film i handen och tänker för mig själv att alla företag borde vara lika tillmötesgående och problemlösande. Det roliga i hela historien är att nu när de skickat ytterligare en film till mig, så bestämde den första sig för att komma sådär 2-3 veckor försent. Så nu sitter jag med två filmer av samma sort. Det blir förstås till att returnera den ena om de inte får för sig att jag kan behålla den eftersom de kanske redan fått ersättning från posten.
onsdag 9 november 2011
Tack för trogen tjänst
Det är med viss sorg jag konstaterar att mina gamla trotjänare, vinterstövlarna från missionen nu har gjort sitt. De har hållit mina fötter varma och torra dag ut och dag in, timme efter timme under två hela vintrar, i regn, snö och kyla merparten av min vakna tid. Drar mig till minnes att jag sista gången jag använde dem på mission konstaterade att jag blev lite lätt blöt om fötterna, men tänkte att det inte var något som lite impregneringssprej inte kunde fixa. Tyvärr visar dagens skogsdag alltför tydligt att stövlarna är långt bortom denna räddning och helt enkelt förtjänar att kasseras. Jag sänker besviket mungiporna och funderar i mitt stilla sinne på när jag nästa gång ska anse det värt att slänga 1600 kr på ett enda par skodon... även om de där skodonen var värda vartenda öre jag spenderade på dem. Man kan alltid lita på ecco.
Så, jag tackar stövlarna för trogen tjänst och bereder mig på att ta fram de gamla kängorna när köldknäppen slår till (dessa kängor är även de ett bevis på skor av utomordentligt hög kvalitet, jag har haft dem varje vinter sedan jag gick i högstadiet och de håller fortfarande mina fötter torra och relativt varma).
Så, jag tackar stövlarna för trogen tjänst och bereder mig på att ta fram de gamla kängorna när köldknäppen slår till (dessa kängor är även de ett bevis på skor av utomordentligt hög kvalitet, jag har haft dem varje vinter sedan jag gick i högstadiet och de håller fortfarande mina fötter torra och relativt varma).
söndag 6 november 2011
I korthet
Jag har inte dött, jag har bara ingen inspiration att skriva. Igår hade vi släktträff, p.g.a. en födelsedag. Det var alldeles enormt otroligt roligt!
lördag 29 oktober 2011
Koncentration noll
Jag vet verkligen inte vad som är mitt problem idag. Jag kan inte koncentrera mig på någonting, inte för fem öre. Faktum är att jag har inte ens lyckats läsa mer än några sidor Harry Potter år gången - mer ofta har jag läst samma sida 10 gånger. (högst ovanligt fenomen, eftersom jag har en tendens att ha svårt att släppa dessa böcker)
Talet till imorgon ska vi inte ens tala om. Tur att jag har gått och grunnat på det i över en vecka, annars skulle det blir total katastrof. Som det är nu har jag alla tankar, idéer och upplägg klara. Det handlar egentligen bara om att sätta dem i rätt ordning så att det blir en röd tråd. Bara det att jag kan inte koncentrera mig på uppgiften tillräckligt länge.
Jag skulle få så mycket gjort idag. Tji med den! Nån som kan diagnostisera problemet åt mig? Ingen hyperaktivitet involverad, möjligtvis en allmän trötthet.
På den positiva sidan: Jag ska iväg och titta på en lägenhet på måndag efter jobbet!
Talet till imorgon ska vi inte ens tala om. Tur att jag har gått och grunnat på det i över en vecka, annars skulle det blir total katastrof. Som det är nu har jag alla tankar, idéer och upplägg klara. Det handlar egentligen bara om att sätta dem i rätt ordning så att det blir en röd tråd. Bara det att jag kan inte koncentrera mig på uppgiften tillräckligt länge.
Jag skulle få så mycket gjort idag. Tji med den! Nån som kan diagnostisera problemet åt mig? Ingen hyperaktivitet involverad, möjligtvis en allmän trötthet.
På den positiva sidan: Jag ska iväg och titta på en lägenhet på måndag efter jobbet!
torsdag 27 oktober 2011
For My English Speaking Friends...
I'm trying to attach google translate to my blog, so all my English speaking friends can read it, but I can't figure out how to... any ideas? (Why isn't there an automatic feature considering the fact that blogger is a google-related site?!)
Ok... done! It comes out a little bit funny (sometimes not so little) in the translation, but you'll be able to get the general jest of my life and what happens. And in the places where it just messes up completely, feel free to ask me in the comments section and I can reply either on here or over Facebook if I have you as a friend there.
Above my writings there is a little drop down box that says "välj språk" - just go there and click "engelska" and you'll be fine! (somewhat)
Ok... done! It comes out a little bit funny (sometimes not so little) in the translation, but you'll be able to get the general jest of my life and what happens. And in the places where it just messes up completely, feel free to ask me in the comments section and I can reply either on here or over Facebook if I have you as a friend there.
Above my writings there is a little drop down box that says "välj språk" - just go there and click "engelska" and you'll be fine! (somewhat)
Tillbakablick
Idag, för 2 år sedan vaknade jag för första gången upp på MTC i Provo, Utah. Det var den allra första dagen av min ett och ett halvt år långa mission. Kvällen innan hade jag anlänt strax efter sängdags. Såhär i efterhand är det svårt att komma ihåg vad jag kände just då när jag vaknade upp den morgonen, men det är inte svårt att komma ihåg den samlade summan av allt jag känt och erfarit under min mission. Det går inte förbi en enda dag utan att jag tänker på det som varit och det går inte förbi en enda vecka utan att jag på något sätt vid något tillfälle längtar tillbaka.
Det är svårt att förklara för någon som kanske inte ens tror att det finns en Gud exakt hur det känns att viga 1,5 år av sitt liv till att tjäna Honom. Man sätter sina egna önskningar och vanor åt sidan för att göra det som man i sitt hjärta vet att Herren önskar av en. Jag ska inte ljuga, ibland var det svårt. Ofta krävde det att man ur sig själv hittade mer kraft än man trodde man hade, mer mod än man trodde man hade. Ibland var man så trött att man undrade hur man skulle kunna fortsätta stå på benen. Och det är i precis de stunderna som man inser sin egen litenhet och Guds storhet, för man inser att man inte skulle kunna göra det man gör utan Hans hjälp.
Jag minns en av de första veckorna, jag och min tränare, Syster Lara var så trötta att vi inte trodde benen skulle bära oss längre. Ny som jag var misstänker jag att jag förmodligen hade nära till tårarna, men det var fortfarande flera timmar kvar att arbeta på dagen och att ge upp det gick liksom inte. Så vi stängde in oss i ett av de små videorummen som ligger i SVC och sjönk ner på våra knän. Inte kan jag minnas de exakta orden som sades, bara att det var en uppriktig vädjan till en Himmelsk Fader att hjälpa oss eftersom vi inte orkade mer. När vi reste oss och gick ut ur det där rummet var det som om vi aldrig någonsin hade känt oss trötta. Två minuter på våra knän hade gjort lika mycket som en hel natts vila.
Jag vet att det finns många som helt enkelt skulle säga att det var en slump, eller att det var psykologi - att vi genom bönen kanaliserade kraften som fanns inom oss - men jag har sett och upplevt det hända alldeles för många gånger för att nånsin kunna tillräkna det till något annat än Gud. För bön har inte bara påverkat mig när jag har bett för mig själv, utan jag har sett mina och andras böner hjälpa vid tillfällen där den vi bett för inte ens vetat om att någon ber för dem. Slumpen kanske du säger då, men hur många gånger kan något ske av en slump innan man blir tvungen att erkänna att det ligger systematik bakom? Hur många "slumpmässiga utfall" av en händelse kan man ha innan man kan börja kalla det empirisk forskning?
I Mormons Bok, en bok som vi läser vid sidan om Bibeln finns det ett stycke som jag delade med hundratals människor under min mission:
Under ett och ett halvt års tid såg jag människor av olika bakgrund och tro tillämpa det här försöket och jag såg den mäktiga förändring som det medförde i deras liv när de fick ett svar. Om du aldrig har upplevt det så dömer jag dig inte om du tvivlar och det finns inga ord i världen som skulle vara tillräckliga för att jag skulle kunna beskriva den känslan för någon annan. Däremot har jag ofta önskat att jag skulle kunna ta känslan ut ur mitt eget bröst och sätta in i någon annans för att de skulle förstå vad det är jag pratar om. För då, först då skulle de kunna förstå vad det är jag menar när jag säger att jag faktiskt vet att det finns en Gud.
Det är svårt att förklara för någon som kanske inte ens tror att det finns en Gud exakt hur det känns att viga 1,5 år av sitt liv till att tjäna Honom. Man sätter sina egna önskningar och vanor åt sidan för att göra det som man i sitt hjärta vet att Herren önskar av en. Jag ska inte ljuga, ibland var det svårt. Ofta krävde det att man ur sig själv hittade mer kraft än man trodde man hade, mer mod än man trodde man hade. Ibland var man så trött att man undrade hur man skulle kunna fortsätta stå på benen. Och det är i precis de stunderna som man inser sin egen litenhet och Guds storhet, för man inser att man inte skulle kunna göra det man gör utan Hans hjälp.
Jag minns en av de första veckorna, jag och min tränare, Syster Lara var så trötta att vi inte trodde benen skulle bära oss längre. Ny som jag var misstänker jag att jag förmodligen hade nära till tårarna, men det var fortfarande flera timmar kvar att arbeta på dagen och att ge upp det gick liksom inte. Så vi stängde in oss i ett av de små videorummen som ligger i SVC och sjönk ner på våra knän. Inte kan jag minnas de exakta orden som sades, bara att det var en uppriktig vädjan till en Himmelsk Fader att hjälpa oss eftersom vi inte orkade mer. När vi reste oss och gick ut ur det där rummet var det som om vi aldrig någonsin hade känt oss trötta. Två minuter på våra knän hade gjort lika mycket som en hel natts vila.
Jag vet att det finns många som helt enkelt skulle säga att det var en slump, eller att det var psykologi - att vi genom bönen kanaliserade kraften som fanns inom oss - men jag har sett och upplevt det hända alldeles för många gånger för att nånsin kunna tillräkna det till något annat än Gud. För bön har inte bara påverkat mig när jag har bett för mig själv, utan jag har sett mina och andras böner hjälpa vid tillfällen där den vi bett för inte ens vetat om att någon ber för dem. Slumpen kanske du säger då, men hur många gånger kan något ske av en slump innan man blir tvungen att erkänna att det ligger systematik bakom? Hur många "slumpmässiga utfall" av en händelse kan man ha innan man kan börja kalla det empirisk forskning?
I Mormons Bok, en bok som vi läser vid sidan om Bibeln finns det ett stycke som jag delade med hundratals människor under min mission:
"Och jag uppmanar er att ni, när ni får dessa uppteckningar, frågar Gud, den evige Fadern, i Kristi namn, om inte dessa uppteckningar är sanna. Och om ni frågar med ett uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt och med tro på Kristus, skall han uppenbara sanningen om dem för er genom den Helige Andens kraft.Den här enkla passagen förklarar basen för egentligen hela vår trosuppfattning, att om vi uppriktigt söker svar och är villiga att fråga Gud i bön, så kommer han inte bara att uppenbara för oss att han finns, utan vi kan lära oss sanningen om allting (förutsatt att vi är beredda att motta svaret). Den Helige Anden kan upplevas på många sätt, mestadels genom tankar och känslor. Men själva grejen är att när du får ett svar på en bön, speciellt om det är något av yttersta vikt, så kommer detta svar att vara så starkt att du känner igen det som ett svar från en kärleksfull Gud.
Och genom den Helige Andens kraft kan ni få veta sanningen om allting."
(Moroni 10:4-5)
Under ett och ett halvt års tid såg jag människor av olika bakgrund och tro tillämpa det här försöket och jag såg den mäktiga förändring som det medförde i deras liv när de fick ett svar. Om du aldrig har upplevt det så dömer jag dig inte om du tvivlar och det finns inga ord i världen som skulle vara tillräckliga för att jag skulle kunna beskriva den känslan för någon annan. Däremot har jag ofta önskat att jag skulle kunna ta känslan ut ur mitt eget bröst och sätta in i någon annans för att de skulle förstå vad det är jag pratar om. För då, först då skulle de kunna förstå vad det är jag menar när jag säger att jag faktiskt vet att det finns en Gud.
måndag 24 oktober 2011
Hosti hosti hack...
Jag är lite trött på min kropp för tillfället. Nu är jag sjuk igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen den här hösten. Tre gånger har jag behövt vara hemma från jobbet, plus att jag varit sjuk flera helger men jobbat i veckorna och varit på jobbet lite halvkrasslig några gånger. Jag som vanligtvis aldrig blir sjuk (eller i alla fall väldigt sällan, med undantag av milda förkylningar) har denna höst varit mer sjuk än vad jag varit på flera år sammanlagt dessförinnan. Jag börjar minst sagt tröttna och lika trött är jag på vårdcentralen som inte tar besvären på allvar. Ge mig en remiss till öron-näsa-hals för allt i världen!
Meningen var att jag skulle ha en trevlig helg i Borås i helgen. Jag skulle gå på öppet hus för Oskar som ska iväg på mission i två år. Eftersom han är bästa kompisens lillbrorsa ville jag ju väldigt gärna vara där och säga hejdå. Men så efter jobbet i fredags kände jag mig väldigt krasslig. Tog tempen, men eftersom jag inte hade någon feber beslutade jag mig för att åka till Borås ändå. Well, på vägen blev jag allt sämre och när jag väl var framme hos mamma och pappa hade jag 39 graders feber...Så gick det med den helgen. Jag spenderade hela helgen i min säng eller uppkurad i en fåtölj framför tv'n hemma hos mamma och pappa. Säga hejdå till Oskar var ju inte att tänka på. Inte blev det nån födelsedagsmiddag för pappa heller, för förståeligt nog ville ju inte brorsan med sambo och tvååring träffa mig när jag var så sjuk.
Så, idag har jag återigen legat hemma (det blir gammalt efter ett tag, tro mig...), hostat halsen ur led och snutit näsan av mig. Nyst bort några hjärnceller också för den delen. Jag lyckades sent på dagen äntligen ha ork att ta mig ut till apoteket för att köpa diverse medicin, bl.a. halstabletter. Har dock konstaterat att halstabletterna inte hjälper trots att de är köpta på apoteket. Jag har fortfarande ont och hostan blir värre och värre ju senare på kvällen det blir.
Okej, nog klagat - det finns de som har det värre. Jag är inte döende, jag svälter inte, jag har ett hem och jag riskerar inte att bli skjuten bara för att jag sticker näsan utanför dörren. Låt mig istället berätta om något positivt, något som jag är stolt över som ändå lyckats hända mitt i all sjukan.
Jag har för första gången i mitt liv använt Windows Movie Maker och lyckats göra en helt grym bildpresentation till vårat föräldramöte imorgon. Det har tagit tid och jag har fått göra det när det funnits ork (mår bäst mellan kl 14-18 ungefär), men jag är extremt stolt över resultatet! Nu får vi bara se om jag är frisk nog att faktiskt gå på föräldramötet imorgon...
Och nu, dags för sömn alldeles alldeles strax!
Meningen var att jag skulle ha en trevlig helg i Borås i helgen. Jag skulle gå på öppet hus för Oskar som ska iväg på mission i två år. Eftersom han är bästa kompisens lillbrorsa ville jag ju väldigt gärna vara där och säga hejdå. Men så efter jobbet i fredags kände jag mig väldigt krasslig. Tog tempen, men eftersom jag inte hade någon feber beslutade jag mig för att åka till Borås ändå. Well, på vägen blev jag allt sämre och när jag väl var framme hos mamma och pappa hade jag 39 graders feber...Så gick det med den helgen. Jag spenderade hela helgen i min säng eller uppkurad i en fåtölj framför tv'n hemma hos mamma och pappa. Säga hejdå till Oskar var ju inte att tänka på. Inte blev det nån födelsedagsmiddag för pappa heller, för förståeligt nog ville ju inte brorsan med sambo och tvååring träffa mig när jag var så sjuk.
Så, idag har jag återigen legat hemma (det blir gammalt efter ett tag, tro mig...), hostat halsen ur led och snutit näsan av mig. Nyst bort några hjärnceller också för den delen. Jag lyckades sent på dagen äntligen ha ork att ta mig ut till apoteket för att köpa diverse medicin, bl.a. halstabletter. Har dock konstaterat att halstabletterna inte hjälper trots att de är köpta på apoteket. Jag har fortfarande ont och hostan blir värre och värre ju senare på kvällen det blir.
Okej, nog klagat - det finns de som har det värre. Jag är inte döende, jag svälter inte, jag har ett hem och jag riskerar inte att bli skjuten bara för att jag sticker näsan utanför dörren. Låt mig istället berätta om något positivt, något som jag är stolt över som ändå lyckats hända mitt i all sjukan.
Jag har för första gången i mitt liv använt Windows Movie Maker och lyckats göra en helt grym bildpresentation till vårat föräldramöte imorgon. Det har tagit tid och jag har fått göra det när det funnits ork (mår bäst mellan kl 14-18 ungefär), men jag är extremt stolt över resultatet! Nu får vi bara se om jag är frisk nog att faktiskt gå på föräldramötet imorgon...
Och nu, dags för sömn alldeles alldeles strax!
tisdag 18 oktober 2011
Eld och Vatten
Nu känner jag igen hösten så som jag lärt känna den i Borås. Ute öser det ner och vinden piskar regnet in under paraplyet så att man blir blöt och kall överallt. Värsta stället att bli blöt är nog utan tvekan knävecken, för där böjer man hela tiden så att man känner det blöta tyget som rör sig mot kroppen.
Och blöta som sjutton blev knävecken idag när vi stod utomhus i en halvtimma och hade brandutbildning. Det var i och för sig kul med brandutbildning, eftersom vi fick prova på att släcka med brandsläckare. Innan dess hade vi grundlig genomgång inomhus och jag fick dåligt samvete för att jag inte alltid drar ut hårtorken direkt efter användning och för att jag gjort det mer till regel än undantag att sladden till mobilen sitter kvar i uttaget, men efter idag får jag väl ta och skärpa till mig.
Vi såg en film under brandutbildningen på eld- och rökutvecklingen i ett rum med stängd dörr där man sedan öppnade dörren. Den första minuten hände typ ingenting. De nästkommande 2 minuterna gick det från en pyttelåga till en större låga, men inte värre än att jag utan problem hade kunnat släcka det med en brandsläckare. Men efter 3 minuter förändrades det fort. På bara ytterligare 30 sekunder var mesta delen av rummet rökfyllt och jag hade inte längre kunnat vara därinne. Nu steg även temperaturen snabbt. När de öppnade dörren till det brinnande rummet välde det ut svart rök som fyllde korridoren på bara nån eller några minuter och temperaturen steg från ca 20 grader till 3-400 grader på mindre än en minut! Efter ca 6 minuter från brandstarten var rummet helt övertänt och korridoren helt tjock med brandrök. Den var så tät att man inte såg något igenom den. Så om du nånsin undrat om de där omtalade minuterna verkligen räknas när det gäller att ta sig ut ur ett brinnande hus, så kan jag numera svara ett rungande ja!
Och har du som jag nånsin funderat på vilken typ av brandsläckare som är bäst att ha hemma så fick jag svaret idag: Pulversläckare. Det är den enda släckare man kan använda på alla typer av bränder med gott resultat. Har man en pulversläckare behöver man alltså aldrig fundera på "kunde jag släcka det här materialet med den här släckaren?".
Och blöta som sjutton blev knävecken idag när vi stod utomhus i en halvtimma och hade brandutbildning. Det var i och för sig kul med brandutbildning, eftersom vi fick prova på att släcka med brandsläckare. Innan dess hade vi grundlig genomgång inomhus och jag fick dåligt samvete för att jag inte alltid drar ut hårtorken direkt efter användning och för att jag gjort det mer till regel än undantag att sladden till mobilen sitter kvar i uttaget, men efter idag får jag väl ta och skärpa till mig.
Vi såg en film under brandutbildningen på eld- och rökutvecklingen i ett rum med stängd dörr där man sedan öppnade dörren. Den första minuten hände typ ingenting. De nästkommande 2 minuterna gick det från en pyttelåga till en större låga, men inte värre än att jag utan problem hade kunnat släcka det med en brandsläckare. Men efter 3 minuter förändrades det fort. På bara ytterligare 30 sekunder var mesta delen av rummet rökfyllt och jag hade inte längre kunnat vara därinne. Nu steg även temperaturen snabbt. När de öppnade dörren till det brinnande rummet välde det ut svart rök som fyllde korridoren på bara nån eller några minuter och temperaturen steg från ca 20 grader till 3-400 grader på mindre än en minut! Efter ca 6 minuter från brandstarten var rummet helt övertänt och korridoren helt tjock med brandrök. Den var så tät att man inte såg något igenom den. Så om du nånsin undrat om de där omtalade minuterna verkligen räknas när det gäller att ta sig ut ur ett brinnande hus, så kan jag numera svara ett rungande ja!
Och har du som jag nånsin funderat på vilken typ av brandsläckare som är bäst att ha hemma så fick jag svaret idag: Pulversläckare. Det är den enda släckare man kan använda på alla typer av bränder med gott resultat. Har man en pulversläckare behöver man alltså aldrig fundera på "kunde jag släcka det här materialet med den här släckaren?".
lördag 15 oktober 2011
Tur att man inte är Koala
Huh? Ja du läste rätt. Jag är glad att jag inte är en koala. Varför då? Ni vet alla de där halstabletterna och tuggummina med eukalyptussmak? Jag avskyr den smaken. Den ger mig kväljningar. Koalor äter ingenting annat än eukalyptusblad. Om jag vore en koala skulle jag ha konstanta kväljningar, så... tur att man inte är koala.
fredag 14 oktober 2011
Krockar (och Matt Damon)
Det finns 52 helger på ett år. Man tycker ju att med så många helger tillgängliga kunde folk sluta planera så att allting händer samtidigt, men icke! Först var det när Emma var här senast - då var det samtidigt EF Reunion Party som jag då självklart missade. Nu till helgen kommer Emma upp igen och självklart är det precis den helgen de har lagt församlingens städdag, som jag ju egentligen borde varit med på - men eftersom jag inte träffar Emma så ofta längre så har hon första prioritet... Sen har vi nästa helg, då är det planerat att jag ska ner till Borås och det kan jag inte ändra på, men självklart får jag då den här veckan veta att det innebär att jag kommer missa både stavskonferensen och EF ledaråterträff med utvärdering av sommaren. Hur bär folk sig åt för att lägga allt på samma helger? Eller är det bara universum som konspirerar emot mig?
På tal om universum så såg jag Liftarens Guide till Galaxen i veckan. Hade glömt hur rolig jag faktiskt tyckte den var och jag satt här och småskrattade högt för mig själv. Marvin är helt underbar och överhuvudtaget är det bara en otroligt bra filmatisering av en helt sjuk bok som man aldrig ens skulle ha trott att det gick göra film av överhuvudtaget
En annan film som jag precis tittade på som har stått på min "att se"lista i åratal var The Bourne Ultimatum. För att vara nån som egentligen inte är särskilt intresserad av actionfilmer tycker jag att Bournefilmerna är riktigt bra. Och jag har kommit fram till att jag verkligen gillar Matt Damon. Han är verkligen seriös med det han gör och går in för rollerna (det ser man i bonusmaterialet, men jag tycker även det märks i hans skådespeleri). Kommer ihåg att jag såg honom första gången i Will Hunting och tyckte han var bra redan då Det är intressant att titta på bonusmaterialet efter en film, för ibland får man en känsla av vilka skådespelarna är istället för att enbart få en bild av deras karaktärer, så var det med detta bonusmaterialet. Jag konstaterade att Matt Damon har ett härligt skratt och att han verkar vara en väldigt sympatisk person (vissa skådespelare framstår ju bara som supersnobbiga) och att han precis som alla unga män egentligen bara är en liten pojke som tycker om att leka med bilar! Haha. :-P Om jag nån gång skulle få chansen att träffa en skådespelare så finns han nog definitivt på topp 15-listan över vilka jag skulle vilja träffa.
På tal om universum så såg jag Liftarens Guide till Galaxen i veckan. Hade glömt hur rolig jag faktiskt tyckte den var och jag satt här och småskrattade högt för mig själv. Marvin är helt underbar och överhuvudtaget är det bara en otroligt bra filmatisering av en helt sjuk bok som man aldrig ens skulle ha trott att det gick göra film av överhuvudtaget
En annan film som jag precis tittade på som har stått på min "att se"lista i åratal var The Bourne Ultimatum. För att vara nån som egentligen inte är särskilt intresserad av actionfilmer tycker jag att Bournefilmerna är riktigt bra. Och jag har kommit fram till att jag verkligen gillar Matt Damon. Han är verkligen seriös med det han gör och går in för rollerna (det ser man i bonusmaterialet, men jag tycker även det märks i hans skådespeleri). Kommer ihåg att jag såg honom första gången i Will Hunting och tyckte han var bra redan då Det är intressant att titta på bonusmaterialet efter en film, för ibland får man en känsla av vilka skådespelarna är istället för att enbart få en bild av deras karaktärer, så var det med detta bonusmaterialet. Jag konstaterade att Matt Damon har ett härligt skratt och att han verkar vara en väldigt sympatisk person (vissa skådespelare framstår ju bara som supersnobbiga) och att han precis som alla unga män egentligen bara är en liten pojke som tycker om att leka med bilar! Haha. :-P Om jag nån gång skulle få chansen att träffa en skådespelare så finns han nog definitivt på topp 15-listan över vilka jag skulle vilja träffa.
tisdag 11 oktober 2011
Att släcka lampan
Det är förmodligen det sista människor världen över gör när de går och lägger sig på kvällen. Jag själv är inget undantag. Man skulle ju kunna tycka att det inte är någon särskilt märkvärdig grej som ens kräver reflektion, men det kräver enorma mängder reflektion när kroppen reagerar som min gör på att lampan släcks. Och tyvärr var gårdagskvällen långt ifrån en enstaka händelse.
Med boken i händerna och endast nattlampan tänd inser jag framemot 21-22 tiden att jag är mer än lovligt trött. Ja, det är faktiskt så illa att jag med nöd och näppe klarar av att hålla ögonen öppna. När boken för femtioelfte gången håller på att glida ur mina nätt och jämnt vakna händer lägger jag den slutligen ifrån mig, går för att borsta tänderna och lägger mig sömnig tillrätta i min säng. Sedan sträcker jag ut handen och släcker min lilla nattlampa.
Det är då det händer. Precis som i miljontals andra hjärnor världen över sänder det slocknade ljuset en signal till min hjärna att "aha, nu är det sovdags!" Bara det att min hjärna måste vara felprogrammerad. (Och för er som aldrig haft sömnproblem i hela ert liv är det här kanske svårt att förstå, men nu ska jag förklara precis hur det går till när man ligger vaken hela natten...)
För min hjärna reagerar inte på det släckta ljuset med att somna, oh nej. I samma stund som lampan släcks är det som att varenda muskel i hela kroppen spänns som på en given signal. Trots alla försök att slappna av är kroppen stel som en pinne. Detta övergår strax i ett tillstånd som närmast är att beskriva som att kroppen är på väg att explodera. Varje liten fiber av kroppen är uppfylld av överskottsenergi och det är helt omöjligt att bara vara stilla. Som en känsla av otålighet som inte vill gå över. Det kryper i hela kroppen av ansträngningen att ligga still och tillslut bara måste man röra på sig hur mycket man än försöker låta bli. Anspänningen kryper uppåt och spänner käkarna så att man biter ihop tänderna och man inser inte att det är det man gör förrän tandagnisslan har resulterat i en pumpande huvudvärk.
Det är som om det släckta ljuset signalerar till kroppen, som om kroppen vet att nu måste jag sova och stressen att somna gör det stört omöjligt att sova. När min kropp reagerar på det här viset tar det alltid minst 1,5 timma innan jag kan somna. Ibland, som igår, tar det bra mycket längre tid än så.
När man har en hjärna som är så uppenbart felprogrammerad tar man till diverse knep för att försöka överlista den. Jag har en del personliga favoriter som för det mesta hjälper mig att somna inom en åtminstone någorlunda rimlig tid. En av dem är att lägga mig på magen. I den ställningen sover jag annars aldrig och eftersom kroppen därmed inte är van att i den ställningen spänna varenda muskel i hela kroppen kan det i ungefär hälften av fallen fungera att lura kroppen till avslappning. Ska sanningen fram var den här metoden effektivare när jag var liten, då fungerade det nästan alltid. Så jag får väl ändå ge kroppen en eloge för att den snabbt lär sig att överlista mina knep...
En annan ofta använd metod är en mental övning som jag lärde mig under en avslappningskurs i gymnasiet. Det går ut på att jag föreställer mig att jag ligger i en bäck. Medan jag ligger där känner jag vattnet skölja över mig, det börjar vid fötterna och tar sig långsamt uppåt. I takt med att vattnet sköljer över de olika kroppsdelarna ska kroppsdelen i fråga bli avslappnad. Jag tror att jag har tappat lite av min koncentrationsförmåga när det gäller den här övningen. Den brukade fungera utmärkt i gymnasiet, men jag finner att den ofta inte är så effektiv längre.
Sen har vi trotjänaren musiken. Oh, hur ofta har den inte fått hjälpa mig att komma till ro. Musik har en förmåga att läka själen och tala till mitt allra innersta på ett sätt som inget annat kan. För att det ska fungera som sömnhjälpmedel så måste det vara mycket stillsam musik. Det får inte vara några uppenbara tempoväxlingar eller volymstegringar, inga plötsliga ljud eller förändringar för då rycker jag genast till och blir klarvaken. Dessutom måste det vara på mycket låg volym, gärna sådär så att det bara precis är hörbart, så att örat får anstränga sig lite för att lyssna. Klassisk musik brukar fungera bra - då låter jag medvetandet sluta sig kring varje ton, upplever varje liten skiftning, sveps med av musiken och huvudet blir tomt sånär som på känslan musiken ger. Psalmer fungerar också jättebra, då fokuserar medvetandet på orden (vare sig det är instrumentalt eller någon som sjunger), tar till sig varje stavelse, varje betydelse, lindar sig kring det välkända. Musik är ofta närmast oslagbart när det gäller att få mig att fysiskt slappna av. Det finns bara en baksida - jag är också mycket ljudkänslig och om jag inte kan stänga av musiken innan jag somnar kommer jag förr eller senare också att vakna upp av den i förtid och får därmed en störd sömn. Men om jag sträcker ut handen för att stänga av kan den lilla rörelsen vara tillräckligt för att få mig att bli klarvaken och pinnstel igen. Dessutom är det så att ibland räcker inte fysisk avslappning för att jag ska somna - om jag även går mentalt på högvarv så räcker det inte alltid med musiken för att få hjärnan att sluta snurra (även om kroppen slappnar av betydligt).
Ibland händer det dessutom att några få sånger får mig att slappna av, men så plötsligt när jag är på vippen att somna rycker kroppen till eller så måste jag röra mig för att ligga bekvämt och så börjar det om igen...
Sen har vi det som nog är den absoluta favoriten bland mentala övningar (som jag lärde mig på samma kurs i gymnasiet). Det inre rummet. Mitt rum, som reflekterar mig och den jag är just här och nu och hur jag känner mig. Bäst fungerar det om någon sitter bredvid och pratar en igenom instruktionerna samtidigt som man gör övningen, då slipper man att mentalt hålla nästa steg i huvudet medan man visualiserar. Helst ska det vara musik i bakgrunden också (den avslappningsmusik jag helst vill ha till som jag lärde mig övningen med har jag tyvärr bara på kassettband...).
Men, mitt (eller ditt) inre rum. Föreställ dig att du går igenom en stor hall/sal. Längst bort i denna sal finns det en rulltrappa. Denna rulltrappa rör du dig långsamt emot. När du kommer fram ställer du dig i rulltrappan och låter dig långsamt föras ner mot ditt inre rum. I botten av rulltrappan kliver du av. Du står nu framför en dörr (Hur ser dörren ut?). Långsamt öppnar du dörren och stiger in i ditt inre rum.
Och det är nu ditt undermedvetna ska ta över och skapa rummet utan någon större ansträngning från din sida - det har alltid fungerat otroligt bra för mig. En intressant detalj med mitt inre rum är att oavsett hur det ser ut så finns det alltid en eldstad. Jag vet inte om det var något som jag en gång fick lära mig skulle finnas där eller om det representerar något speciellt för mig, men än så länge har jag aldrig gått in i mitt inre rum utan att det funnits en eldstad av något slag.
Såhär såg det i stora drag ut igår när jag skulle gå in i mitt inre rum: Hallen påminde som så många gånger förr om en stor, närmast folktom tågstation. Längs väggarna fanns stora, bågvälvda fönster som släppte in ljus. Golvet var schackrutigt på snedden i svart och vit sten, först fanns det marmorpelare, men sen försvann de. Nån enstaka människa gick förbi och längs väggarna fanns nån enstaka bänk här och där. Längst bort i salen fanns rulltrappan. Det var en väldigt speciell rulltrappa den här gången, för den var extremt brant och oändligt lång, tog mig långt ner i underjorden. Där längst ner var det en enkel trädörr i nåt mellanmörkt träslag med tydliga ådror. När jag kom in i rummet var det första jag såg eldstaden, den låg till vänster en liten bit in i rummet. Mycket enkel, inbyggd i väggen så att man endast såg den fyrkantiga öppningen med en sprakande brasa och en mantelpiece (vad heter det på svenska?). Den hade samma svarta färg som väggarna i rummet (mina väggar är ofta svarta härinne). Mitt emot eldstaden stod det ett grovhugget träbord i gammaldags stil med tillhörande bänk (eller om det var en pall, minns inte riktigt). Jag gick bort en stund och satte mig, tittandes på eldstaden. Snett bakom ryggen hittade jag nästa grej, i ett hörn i en svart soffa fanns det ett rött hjärta. Ungefär som ett sånt där med armar från IKEA. Jag gick bort till soffan och satte mig och kramade om hjärtat. Det var då det hände: väggen i den bortre änden av rummet blinkade till några gånger, sekundsnabba blinkningar i ljusblått och ljusgrönt. Ungefär som om rummet försökte skapa en blå eller grön fondvägg, men inte riktigt lyckades! (Det har aldrig hänt förut.) Jag tittade mig även omkring efter en matta, för det brukar det finnas, men den fattades igår. När jag hade suttit där i soffan en stund bestämde jag mig för att resa på mig och gå ut igen.
Nu vet jag vad ni tänker. Så mycket svart! Hur mår hon egentligen? Svart är intimt förknippat med sorg och svårighet i vårt samhälle, men det är inte riktigt vad det representerar i mitt inre rum. Det är mer en representation för stillsamhet och lugn. Det svarta är välkomnande, tryggt. Ibland finns det mer, ibland mindre, men det finns alltid där.
Det här är en väldigt intressant övning. Mitt rum ser aldrig likadant ut från gång till gång, men vissa element finns alltid med. Det jag minns starkast från gymnasiet är att oavsett hur rummet såg ut så kände jag mig alltid fylld av mer energi efter att jag hade varit där, som om ett besök i mitt inre rum gav extra styrka, samtidigt som jag kände mig mer avslappnad och lugn. Känslan är inte riktigt lika stark och tydlig nu när jag inte har någon som leder mig genom övningen, men den finns fortfarande där.
Tyvärr hjälpte den mig inte att somna igår, även om jag kände mig mer avslappnad efteråt. Så, eftersom alla min välbeprövade tekniker svek mig igår somnade jag nog inte förrän nån gång runt 3-4 tiden på morgon...
En annan kul metod som jag lärde mig på avslappningskursen brukar jag inte använda när jag ska sova, men väl i andra situationer. Det finns en teori om att olika färger påverkar oss på olika sätt (grönt är lugnande, gult glädjegivande, rött gör oss argare etc.) och jag tycker nog att det till viss del är så om än inte alltid så jätteuttalat. Den här övningen har att göra med andningen och man måste veta vad man vill uppnå. Om man känner sig nere och vill bli gladare kan man t.ex. använda sig av färgen gul. Då tar man ett djupt andetag och föreställer sig att man andas in färgen gul, man föreställer sig hur det här gula sprids med blodet i ens kropp. Sedan andas man ut, men istället för gult andas man ut grått. Man andas ut allt det gråa som uppfyller en och ersätter det med glädjefullt gult (eller rogivande grönt/blått om man är stressad). Den här övningen kan faktiskt vara förvånansvärt energigivande!
Men, nog mentaliserat för idag. Må du aldrig drabbas av sömnsvårigheter! God natt!
Med boken i händerna och endast nattlampan tänd inser jag framemot 21-22 tiden att jag är mer än lovligt trött. Ja, det är faktiskt så illa att jag med nöd och näppe klarar av att hålla ögonen öppna. När boken för femtioelfte gången håller på att glida ur mina nätt och jämnt vakna händer lägger jag den slutligen ifrån mig, går för att borsta tänderna och lägger mig sömnig tillrätta i min säng. Sedan sträcker jag ut handen och släcker min lilla nattlampa.
Det är då det händer. Precis som i miljontals andra hjärnor världen över sänder det slocknade ljuset en signal till min hjärna att "aha, nu är det sovdags!" Bara det att min hjärna måste vara felprogrammerad. (Och för er som aldrig haft sömnproblem i hela ert liv är det här kanske svårt att förstå, men nu ska jag förklara precis hur det går till när man ligger vaken hela natten...)
För min hjärna reagerar inte på det släckta ljuset med att somna, oh nej. I samma stund som lampan släcks är det som att varenda muskel i hela kroppen spänns som på en given signal. Trots alla försök att slappna av är kroppen stel som en pinne. Detta övergår strax i ett tillstånd som närmast är att beskriva som att kroppen är på väg att explodera. Varje liten fiber av kroppen är uppfylld av överskottsenergi och det är helt omöjligt att bara vara stilla. Som en känsla av otålighet som inte vill gå över. Det kryper i hela kroppen av ansträngningen att ligga still och tillslut bara måste man röra på sig hur mycket man än försöker låta bli. Anspänningen kryper uppåt och spänner käkarna så att man biter ihop tänderna och man inser inte att det är det man gör förrän tandagnisslan har resulterat i en pumpande huvudvärk.
Det är som om det släckta ljuset signalerar till kroppen, som om kroppen vet att nu måste jag sova och stressen att somna gör det stört omöjligt att sova. När min kropp reagerar på det här viset tar det alltid minst 1,5 timma innan jag kan somna. Ibland, som igår, tar det bra mycket längre tid än så.
När man har en hjärna som är så uppenbart felprogrammerad tar man till diverse knep för att försöka överlista den. Jag har en del personliga favoriter som för det mesta hjälper mig att somna inom en åtminstone någorlunda rimlig tid. En av dem är att lägga mig på magen. I den ställningen sover jag annars aldrig och eftersom kroppen därmed inte är van att i den ställningen spänna varenda muskel i hela kroppen kan det i ungefär hälften av fallen fungera att lura kroppen till avslappning. Ska sanningen fram var den här metoden effektivare när jag var liten, då fungerade det nästan alltid. Så jag får väl ändå ge kroppen en eloge för att den snabbt lär sig att överlista mina knep...
En annan ofta använd metod är en mental övning som jag lärde mig under en avslappningskurs i gymnasiet. Det går ut på att jag föreställer mig att jag ligger i en bäck. Medan jag ligger där känner jag vattnet skölja över mig, det börjar vid fötterna och tar sig långsamt uppåt. I takt med att vattnet sköljer över de olika kroppsdelarna ska kroppsdelen i fråga bli avslappnad. Jag tror att jag har tappat lite av min koncentrationsförmåga när det gäller den här övningen. Den brukade fungera utmärkt i gymnasiet, men jag finner att den ofta inte är så effektiv längre.
Sen har vi trotjänaren musiken. Oh, hur ofta har den inte fått hjälpa mig att komma till ro. Musik har en förmåga att läka själen och tala till mitt allra innersta på ett sätt som inget annat kan. För att det ska fungera som sömnhjälpmedel så måste det vara mycket stillsam musik. Det får inte vara några uppenbara tempoväxlingar eller volymstegringar, inga plötsliga ljud eller förändringar för då rycker jag genast till och blir klarvaken. Dessutom måste det vara på mycket låg volym, gärna sådär så att det bara precis är hörbart, så att örat får anstränga sig lite för att lyssna. Klassisk musik brukar fungera bra - då låter jag medvetandet sluta sig kring varje ton, upplever varje liten skiftning, sveps med av musiken och huvudet blir tomt sånär som på känslan musiken ger. Psalmer fungerar också jättebra, då fokuserar medvetandet på orden (vare sig det är instrumentalt eller någon som sjunger), tar till sig varje stavelse, varje betydelse, lindar sig kring det välkända. Musik är ofta närmast oslagbart när det gäller att få mig att fysiskt slappna av. Det finns bara en baksida - jag är också mycket ljudkänslig och om jag inte kan stänga av musiken innan jag somnar kommer jag förr eller senare också att vakna upp av den i förtid och får därmed en störd sömn. Men om jag sträcker ut handen för att stänga av kan den lilla rörelsen vara tillräckligt för att få mig att bli klarvaken och pinnstel igen. Dessutom är det så att ibland räcker inte fysisk avslappning för att jag ska somna - om jag även går mentalt på högvarv så räcker det inte alltid med musiken för att få hjärnan att sluta snurra (även om kroppen slappnar av betydligt).
Ibland händer det dessutom att några få sånger får mig att slappna av, men så plötsligt när jag är på vippen att somna rycker kroppen till eller så måste jag röra mig för att ligga bekvämt och så börjar det om igen...
Sen har vi det som nog är den absoluta favoriten bland mentala övningar (som jag lärde mig på samma kurs i gymnasiet). Det inre rummet. Mitt rum, som reflekterar mig och den jag är just här och nu och hur jag känner mig. Bäst fungerar det om någon sitter bredvid och pratar en igenom instruktionerna samtidigt som man gör övningen, då slipper man att mentalt hålla nästa steg i huvudet medan man visualiserar. Helst ska det vara musik i bakgrunden också (den avslappningsmusik jag helst vill ha till som jag lärde mig övningen med har jag tyvärr bara på kassettband...).
Men, mitt (eller ditt) inre rum. Föreställ dig att du går igenom en stor hall/sal. Längst bort i denna sal finns det en rulltrappa. Denna rulltrappa rör du dig långsamt emot. När du kommer fram ställer du dig i rulltrappan och låter dig långsamt föras ner mot ditt inre rum. I botten av rulltrappan kliver du av. Du står nu framför en dörr (Hur ser dörren ut?). Långsamt öppnar du dörren och stiger in i ditt inre rum.
Och det är nu ditt undermedvetna ska ta över och skapa rummet utan någon större ansträngning från din sida - det har alltid fungerat otroligt bra för mig. En intressant detalj med mitt inre rum är att oavsett hur det ser ut så finns det alltid en eldstad. Jag vet inte om det var något som jag en gång fick lära mig skulle finnas där eller om det representerar något speciellt för mig, men än så länge har jag aldrig gått in i mitt inre rum utan att det funnits en eldstad av något slag.
Såhär såg det i stora drag ut igår när jag skulle gå in i mitt inre rum: Hallen påminde som så många gånger förr om en stor, närmast folktom tågstation. Längs väggarna fanns stora, bågvälvda fönster som släppte in ljus. Golvet var schackrutigt på snedden i svart och vit sten, först fanns det marmorpelare, men sen försvann de. Nån enstaka människa gick förbi och längs väggarna fanns nån enstaka bänk här och där. Längst bort i salen fanns rulltrappan. Det var en väldigt speciell rulltrappa den här gången, för den var extremt brant och oändligt lång, tog mig långt ner i underjorden. Där längst ner var det en enkel trädörr i nåt mellanmörkt träslag med tydliga ådror. När jag kom in i rummet var det första jag såg eldstaden, den låg till vänster en liten bit in i rummet. Mycket enkel, inbyggd i väggen så att man endast såg den fyrkantiga öppningen med en sprakande brasa och en mantelpiece (vad heter det på svenska?). Den hade samma svarta färg som väggarna i rummet (mina väggar är ofta svarta härinne). Mitt emot eldstaden stod det ett grovhugget träbord i gammaldags stil med tillhörande bänk (eller om det var en pall, minns inte riktigt). Jag gick bort en stund och satte mig, tittandes på eldstaden. Snett bakom ryggen hittade jag nästa grej, i ett hörn i en svart soffa fanns det ett rött hjärta. Ungefär som ett sånt där med armar från IKEA. Jag gick bort till soffan och satte mig och kramade om hjärtat. Det var då det hände: väggen i den bortre änden av rummet blinkade till några gånger, sekundsnabba blinkningar i ljusblått och ljusgrönt. Ungefär som om rummet försökte skapa en blå eller grön fondvägg, men inte riktigt lyckades! (Det har aldrig hänt förut.) Jag tittade mig även omkring efter en matta, för det brukar det finnas, men den fattades igår. När jag hade suttit där i soffan en stund bestämde jag mig för att resa på mig och gå ut igen.
Nu vet jag vad ni tänker. Så mycket svart! Hur mår hon egentligen? Svart är intimt förknippat med sorg och svårighet i vårt samhälle, men det är inte riktigt vad det representerar i mitt inre rum. Det är mer en representation för stillsamhet och lugn. Det svarta är välkomnande, tryggt. Ibland finns det mer, ibland mindre, men det finns alltid där.
Det här är en väldigt intressant övning. Mitt rum ser aldrig likadant ut från gång till gång, men vissa element finns alltid med. Det jag minns starkast från gymnasiet är att oavsett hur rummet såg ut så kände jag mig alltid fylld av mer energi efter att jag hade varit där, som om ett besök i mitt inre rum gav extra styrka, samtidigt som jag kände mig mer avslappnad och lugn. Känslan är inte riktigt lika stark och tydlig nu när jag inte har någon som leder mig genom övningen, men den finns fortfarande där.
Tyvärr hjälpte den mig inte att somna igår, även om jag kände mig mer avslappnad efteråt. Så, eftersom alla min välbeprövade tekniker svek mig igår somnade jag nog inte förrän nån gång runt 3-4 tiden på morgon...
En annan kul metod som jag lärde mig på avslappningskursen brukar jag inte använda när jag ska sova, men väl i andra situationer. Det finns en teori om att olika färger påverkar oss på olika sätt (grönt är lugnande, gult glädjegivande, rött gör oss argare etc.) och jag tycker nog att det till viss del är så om än inte alltid så jätteuttalat. Den här övningen har att göra med andningen och man måste veta vad man vill uppnå. Om man känner sig nere och vill bli gladare kan man t.ex. använda sig av färgen gul. Då tar man ett djupt andetag och föreställer sig att man andas in färgen gul, man föreställer sig hur det här gula sprids med blodet i ens kropp. Sedan andas man ut, men istället för gult andas man ut grått. Man andas ut allt det gråa som uppfyller en och ersätter det med glädjefullt gult (eller rogivande grönt/blått om man är stressad). Den här övningen kan faktiskt vara förvånansvärt energigivande!
Men, nog mentaliserat för idag. Må du aldrig drabbas av sömnsvårigheter! God natt!
måndag 10 oktober 2011
Vid frukostbordet / Dagens fråga
Jag satt och läste innehållsförteckningen på flingpaketet härom morgonen när kugghjulen började snurra. Det är nämligen såhär att om det finns text framför mig så måste den läsas, även om jag har läst den massor med gånger förut. Det gör att man tillslut lägger märke till de konstigaste saker och börjar fundera i de underligaste banor. Just den här gången lade jag märke till ett av orden i den norska innehållsförteckningen, nämligen ordet peanøt.
Vad är det då som är så intressant med det här ordet? Jo det är det faktum att norskan har så många fler ord än svenskan som är en förnorskad variant av engelska (t.ex. använder de ordet computer för dator - fast med norskt uttal) och här fanns ju ett skolboksexempel på just det "peanut" "peanøt". Ärtnöt om man skulle översätta det till svenska. Det i sin tur fick mig att fundera över hur har den egentligen fått sitt namn? För även om de är små så ser de ju inte direkt ut som ärtor och de växer dessutom inneslutna två och två i vad som definitivt inte ser ut som en ärtskida, så varför detta namn? På svenska heter de ju jordnötter... ja, varför då egentligen? Hasselnötter har ju fått sitt namn för att de växer på hasselbuskar, betyder det då att jordnötter växer i jorden? Jag insåg plötsligt att jag inte hade nån aning om hur jordnötter växer.
Detta i sin tur påminde mig om en liten erfarenhet jag hade när jag var nere i Kenya. Vi skulle ut och titta på ett av Dole's stora ananasplantager. Jag vet inte om du nånsin har funderat på hur en ananas växer. Vad tror du? Jag hade en klar bild i mitt huvud av att ananas växer på träd (visst ser den ut som om den växer i träd? Som om den där gröna busken överst har suttit fast på en gren eller nåt). Så när vi kom fram till plantagen utan att det fanns ett träd i sikte utbrast jag förvånat "I thought pineapples grew on trees". Nu kanske du tänker "ja, det gjorde jag också", men alla Kenyaner i bilen brast ut i ett öronbedövande gapskratt (tack, tack, den bjöd jag på) och förklarade för mig att den i själva verket växer på en slags stammar, kallad stock och ananasen utvecklas runt stammen (därav den hårda mitten på en ananas), den växer alltså typ nerifrån och upp (och om jag minns rätt sa de att om man inte skördar ananasen så växer stocken upp ovanför ananasen och det kan komma en ananas till, men det är alltså inte säkert).
Vad har då det här egentligen med jordnötter att göra? Jo, faktum är ju att man känner till det man omges av. T.ex. frågade min Kenyanske vän (som mycket väl visste hur ananas växer) hur man äter ett äpple - för det växte ju inte i hans hemtrakter och var svindyrt i butikerna, så nåt sånt hade han aldrig ätit. Och eftersom ananas och jordnötter heller inte växer i Sverige så är det ju inte så konstigt att jag inte hade nån aning om hur de växer.
Meeeeen, eftersom flingpaketet nu hade väckt min nyfikenhet var det ju inget annat att göra än att ta reda på saken, så jag gjorde vad vilken annan person som helst som växt upp i teknikeran skulle ha gjort: Jag googlade. Och jag fick inte bara svar på hur jordnöten växer, utan fick också min förklaring till det engelska namnet (Tack Wikipedia för att du finns!). Mycket riktigt är det så att jordnötter växer i jorden - påminner mig i stort om hur potatis växer, även om plantan ovanpå såklart ser lite annorlunda ut.
Hur var det då med det engelska namnet? Jo, det är faktiskt så att jordnöten egentligen inte är någon nöt utan frön som ligger i baljkapslar. Jordnötter tillhör familjen ärtväxter. Och därmed var gåtan löst till både det svenska och det engelska namnet.
Och här sitter jag, något mer allmänbildad tack vare att jag läste inte bara den svenska, utan även den norska innehållsförteckningen på flingorna. Tänk att man kan lära sig så mycket över frukost!
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Dagens andra fråga har att göra med kroppen och sömn, nämligen hur mycket sömn det egentligen kan finnas i en kropp? På läkarens inrådan i fredags (då jag återigen gick till vårdcentralen med min onda hals) tillbringade jag nämligen helgen med att vila. Och eftersom jag fortfarande inte är bra är jag hemma från jobbet och ägnar mig åt lite mer vila. Jag har sovit kopiösa mängder de senaste dagarna. Igår gick jag och lade mig kl 21, men ändå har jag sovit mesta delen av morgonen och nån timme eller två nu på eftermiddagen - och ändå väntar jag mig att kunna sova nu ikväll.
Eftersom jag nu är sjukt trött på att sova bloggar jag lite och tänkte sen titta lite på film eller läsa lite i min bok, men jag vet ju att efter att ha gjort det en stund kommer min kropp att skrika efter mer sömn och jag kommer att vara så trött att jag inte kan hålla ögonen öppna...
Krya på mig!
fredag 7 oktober 2011
Inkompetens på hög nivå?
Ytterligare lite läsning senare konstaterar jag att den här boken ("Vi har klockorna - ni har tiden") borde göra vem som helst mörkrädd. De metoder, den arrogans och den samvetslöshet som visats av ledande amerikaner (inte bara George W Bush) i decennier är ju rent skrämmande. Så skrämmande att jag inte kan låta bli att fråga mig själv om ett sådant land egentligen med rätta kan kallas demokrati eller att det kan hävdas att de står för demokrati. Boken går igenom en hel del av USA's inte alltid så vackra historia i utrikespolitiskt hänseende och jag förvånas och häpnar, även om jag hade hört en del av det förut. Vad sägs t.ex. om de här exemplen:
Högt uppsatta politiker i USA (bl.a. försvarsminister Rumsfeld) var så ivriga i sin längtan att attackera Irak att man hävdade att de var inblandade i attentatet 11 september - trots att alla underrättelserapporter man fick in sade motsatsen. Detta använde man som bidragande orsak till anfall. Var det månne kontroll över oljan som hägrade? Det var vad jag (och många andra) kände då och precis vad jag känner i än högre grad efter att ha läst boken.
Skjutgalen kan man vara också. Här är ett citat från boken: "Redan tre dagar efter att bombattackerna mot Afghanistan inletts visade försvarsminister Donald Rumsfeld sin iver att utvidga krigföringen. I det primitiva Afghanistan fanns inte tillräckligt med bombmål, klagade han. Han ville nu ge högsta prioritet år Irak, där det fanns gott om mål att bomba." (sid.71) Jomenvisst... det är ju så man väljer länder att föra krig emot, beroende på hur mycket det finns att bomba... *ironisk*
Vidare sade Bush att USA inte bör ägna sig åt nationsbyggande och Rumsfeld sa att han "inte kände till några människor som är så smarta att >>de kan tala om för andra länder vilka slags arrangemang de bör använda för att styra sig själva<<."(sid 76)
Ändå är det vad USA i skymundan har smygägnat sig åt i flera decennier. Vi har USA att tacka för att talibanerna en gång kom till makten i Afghanistan - för att Sovjet inte skulle få fäste där bistod USA talibanerna med rikligt med pengar, något de hade gemensamt med talibanernas andre ekonomiske välgörare, Usama Bin Laden (Känns namnet bekant kanske).
USA hade även ett finger med i spelet att Saddam Hussein kom till makten i Irak och att Pinochet kom till makten i Chile (sid 149). USA arbetade hårt för att undergräva den socialistiske, men folkvalde Allende och tre år senare kunde Pinochet gripa makten medan USA stod och gjorde ingenting. I sin kamp mot kommunism ansåg sig alltså USA att ha rätten att blankt ignorera att denne president Allende var demokratiskt folkvald och istället försöka köra sin egen antikommunistiska agenda - Om inte detta är ett exempel på försök till världsdiktatur, vad är det då? "De som inte tycker likadant som jag måste likvideras" typ...
Vi har alltså till viss del USA att tacka för några av vår tids värsta diktatorer med folkmord på agendan. Ganska ironiskt att det sedan är de själva som avsatt några av dessa styrande - insåg sitt misstag i backspegeln kanske?
Inte heller det här med tortyr är något nytt i USA's historia visar det sig. CIA använde sig bl.a. av tortyrliknande metoder under vietnamkriget, där man torterade eller dödade omkring 20.000 FNL-aktivister. (sid 148) Jag tycker det ska heder åt alla de amerikanska medborgare som motsatte sig detta krig i en del av världen där USA verkligen inte hade något att göra.
Boken tar också upp ett flertal exempel på CIA's bristfälliga underrättelseinformation och organisatione framstår i likhet med sina styrande politiker som gravt inkompetent. Ett av mina favoritmisstag från så sent som 1999 återfinns på sidan 150 och handlar om bombningar i Serbien för att få dem att dra sig ut ur Kosovo: "CIA pekade ut ett militärt mål som bombades och sedan visade sig vara Kinas ambassad."
Utöver detta hade man underättelseinformation som hade kunnat ge förvarning om 11 septemberattacken, men man misslyckades med att lägga ihop pusselbitarna...
Och där man ställde till med oreda hade man inget intresse av att skapa stabilitet efteråt. Angående kriget i Afghanistan sade Rumsfeld "USA's styrkor ska inte stanna. Vi utför inte polisarbete." (sid 77) Nej, inte om man inte räknar med att de försöker leka världspolis när det passar deras intressen...
Om man utgår från boken verkar USA's utrikespolitiska framfart fylld av ansvarslöshet och inkompetens.
Nu ska det ju villigt erkännas att man aldrig ensidigt ska lita på en källa och att jag inte vet författarens personliga utgångspunkt och syn på USA. Inte heller kan jag, som bara var 6 år 1989, nånsin helt förstå hur världen såg ut under kalla kriget och det faktum att USA kämpade mot en nation som säkert använde minst lika avskyvärda metoder för att fullfölja sin politiska agenda. Men jag tycker det verkar ligga lite för många misstag i bagaget. Inte sörjer världen att ledare som Saddam Hussein är avsatta eller döda, men samtidigt syns ju faran i att en nation får storhetsvansinne och försöker styra andra länders politik. Vad kommer facit att säga om 20 år baserat på de krig som förs idag? Det finns inga garantier för demokrati och frihet utan kanske kommer det att visa sig att USA bara banat väg för ännu en diktator att ta sig till den nationella maktens centrum?
Only time will tell.
Högt uppsatta politiker i USA (bl.a. försvarsminister Rumsfeld) var så ivriga i sin längtan att attackera Irak att man hävdade att de var inblandade i attentatet 11 september - trots att alla underrättelserapporter man fick in sade motsatsen. Detta använde man som bidragande orsak till anfall. Var det månne kontroll över oljan som hägrade? Det var vad jag (och många andra) kände då och precis vad jag känner i än högre grad efter att ha läst boken.
Skjutgalen kan man vara också. Här är ett citat från boken: "Redan tre dagar efter att bombattackerna mot Afghanistan inletts visade försvarsminister Donald Rumsfeld sin iver att utvidga krigföringen. I det primitiva Afghanistan fanns inte tillräckligt med bombmål, klagade han. Han ville nu ge högsta prioritet år Irak, där det fanns gott om mål att bomba." (sid.71) Jomenvisst... det är ju så man väljer länder att föra krig emot, beroende på hur mycket det finns att bomba... *ironisk*
Vidare sade Bush att USA inte bör ägna sig åt nationsbyggande och Rumsfeld sa att han "inte kände till några människor som är så smarta att >>de kan tala om för andra länder vilka slags arrangemang de bör använda för att styra sig själva<<."(sid 76)
Ändå är det vad USA i skymundan har smygägnat sig åt i flera decennier. Vi har USA att tacka för att talibanerna en gång kom till makten i Afghanistan - för att Sovjet inte skulle få fäste där bistod USA talibanerna med rikligt med pengar, något de hade gemensamt med talibanernas andre ekonomiske välgörare, Usama Bin Laden (Känns namnet bekant kanske).
USA hade även ett finger med i spelet att Saddam Hussein kom till makten i Irak och att Pinochet kom till makten i Chile (sid 149). USA arbetade hårt för att undergräva den socialistiske, men folkvalde Allende och tre år senare kunde Pinochet gripa makten medan USA stod och gjorde ingenting. I sin kamp mot kommunism ansåg sig alltså USA att ha rätten att blankt ignorera att denne president Allende var demokratiskt folkvald och istället försöka köra sin egen antikommunistiska agenda - Om inte detta är ett exempel på försök till världsdiktatur, vad är det då? "De som inte tycker likadant som jag måste likvideras" typ...
Vi har alltså till viss del USA att tacka för några av vår tids värsta diktatorer med folkmord på agendan. Ganska ironiskt att det sedan är de själva som avsatt några av dessa styrande - insåg sitt misstag i backspegeln kanske?
Inte heller det här med tortyr är något nytt i USA's historia visar det sig. CIA använde sig bl.a. av tortyrliknande metoder under vietnamkriget, där man torterade eller dödade omkring 20.000 FNL-aktivister. (sid 148) Jag tycker det ska heder åt alla de amerikanska medborgare som motsatte sig detta krig i en del av världen där USA verkligen inte hade något att göra.
Boken tar också upp ett flertal exempel på CIA's bristfälliga underrättelseinformation och organisatione framstår i likhet med sina styrande politiker som gravt inkompetent. Ett av mina favoritmisstag från så sent som 1999 återfinns på sidan 150 och handlar om bombningar i Serbien för att få dem att dra sig ut ur Kosovo: "CIA pekade ut ett militärt mål som bombades och sedan visade sig vara Kinas ambassad."
Utöver detta hade man underättelseinformation som hade kunnat ge förvarning om 11 septemberattacken, men man misslyckades med att lägga ihop pusselbitarna...
Och där man ställde till med oreda hade man inget intresse av att skapa stabilitet efteråt. Angående kriget i Afghanistan sade Rumsfeld "USA's styrkor ska inte stanna. Vi utför inte polisarbete." (sid 77) Nej, inte om man inte räknar med att de försöker leka världspolis när det passar deras intressen...
Om man utgår från boken verkar USA's utrikespolitiska framfart fylld av ansvarslöshet och inkompetens.
Nu ska det ju villigt erkännas att man aldrig ensidigt ska lita på en källa och att jag inte vet författarens personliga utgångspunkt och syn på USA. Inte heller kan jag, som bara var 6 år 1989, nånsin helt förstå hur världen såg ut under kalla kriget och det faktum att USA kämpade mot en nation som säkert använde minst lika avskyvärda metoder för att fullfölja sin politiska agenda. Men jag tycker det verkar ligga lite för många misstag i bagaget. Inte sörjer världen att ledare som Saddam Hussein är avsatta eller döda, men samtidigt syns ju faran i att en nation får storhetsvansinne och försöker styra andra länders politik. Vad kommer facit att säga om 20 år baserat på de krig som förs idag? Det finns inga garantier för demokrati och frihet utan kanske kommer det att visa sig att USA bara banat väg för ännu en diktator att ta sig till den nationella maktens centrum?
Only time will tell.
tisdag 4 oktober 2011
Sandlådepolitik?
Alltså, det kommer inte som någon nyhet för mig att jag inte tycker om George W. Bush som politiker. Jag var extremt irriterad på den arroganta attityd han lade sig till med som USAs president. Han är en av de politiker som verkligen kan få mig så irriterad att jag bara inte kan hålla tyst - sådär så att jag ser rött (en egenskap han har gemensamt med Göran Greider)... så när jag nu läser en bok som i mångt och mycket handlar om hur Bush ledarskap påverkat USA efter 11 september så kommer det ju som ett brev på posten att jag tvunget blir lite småirriterad.
Det som störde mig i Bush ledarskap var ju förstås i mångt och mycket hans utrikespolitik. Han sätt att bete sig som om USA vore nån slags världspolis där han som sittande president kunde göra som han ville utan någon som helst hänsyn till internationella relationer och organisationer. Som verkade anse att bara för att man är störst (d.v.s. supermakt) så har man rätt att säga åt alla andra vad de ska göra - ungefär som en femåring som puttar på en tvååring i sandlådan och anser att han ska få göra precis som han vill för att han är störst.
Och frågan jag ställer mig - den som gör att hans politik stör mig handlar om huruvida ändamålen helgar medlen. För visst sjutton håller jag med om att diktaturer inte är något vi vill ha, att det är förkastligt att folk i olika delar av världen inte har rätt att uttrycka sig som de vill. MEN, om USA agerar supermakt och för in demokrati i olika delar av världen (mind you, bara sådana demokratiska kämpar som delar USAs åsikter i olika frågor) och gör detta med hjälp av vapen och tortyr - vad är det då som skiljer dem från de diktaturer de utger sig för att störta? Är det inte precis det som är en av definitionerna av en diktator: någon som riktar vapen mot, torterar eller spärrar in folk som är av avvikande åsikt... I sina försök att sprida sin demokrati tar de alltså till samma metoder som dem de anser sig kämpa emot och blir på så sätt en demokratisk diktatur - fast på global nivå istället för nationell.
Boken jag håller på och läser heter "Ni har klockorna - vi har tiden" USA 10 år efter 11 september och är skriven av Lennart Pehrsson. Den tar bl.a. upp maktspelet och personerna kring Bush som bidrog till att stärka presidentens makt (på ett sätt som jag anser vara galet - hur kan det vara annat än galet att en enskild person skulle ha rätt att starta krig?) och för sig själva legalisera användningen av tortyr och inspärrning av människor utan rättegång. Den är lite tungrodd att läsa bitvis om man inte är väldigt insatt i politik och dess olika termer, men ack så tänkvärd och läsvärd. Låna den på närmaste bibliotek!
Så, nu har jag skrivit av mig. Nu kan jag fortsätta läsa. (Fortsättning kan följa om jag känner mig mer irriterad.)
Det som störde mig i Bush ledarskap var ju förstås i mångt och mycket hans utrikespolitik. Han sätt att bete sig som om USA vore nån slags världspolis där han som sittande president kunde göra som han ville utan någon som helst hänsyn till internationella relationer och organisationer. Som verkade anse att bara för att man är störst (d.v.s. supermakt) så har man rätt att säga åt alla andra vad de ska göra - ungefär som en femåring som puttar på en tvååring i sandlådan och anser att han ska få göra precis som han vill för att han är störst.
Och frågan jag ställer mig - den som gör att hans politik stör mig handlar om huruvida ändamålen helgar medlen. För visst sjutton håller jag med om att diktaturer inte är något vi vill ha, att det är förkastligt att folk i olika delar av världen inte har rätt att uttrycka sig som de vill. MEN, om USA agerar supermakt och för in demokrati i olika delar av världen (mind you, bara sådana demokratiska kämpar som delar USAs åsikter i olika frågor) och gör detta med hjälp av vapen och tortyr - vad är det då som skiljer dem från de diktaturer de utger sig för att störta? Är det inte precis det som är en av definitionerna av en diktator: någon som riktar vapen mot, torterar eller spärrar in folk som är av avvikande åsikt... I sina försök att sprida sin demokrati tar de alltså till samma metoder som dem de anser sig kämpa emot och blir på så sätt en demokratisk diktatur - fast på global nivå istället för nationell.
Boken jag håller på och läser heter "Ni har klockorna - vi har tiden" USA 10 år efter 11 september och är skriven av Lennart Pehrsson. Den tar bl.a. upp maktspelet och personerna kring Bush som bidrog till att stärka presidentens makt (på ett sätt som jag anser vara galet - hur kan det vara annat än galet att en enskild person skulle ha rätt att starta krig?) och för sig själva legalisera användningen av tortyr och inspärrning av människor utan rättegång. Den är lite tungrodd att läsa bitvis om man inte är väldigt insatt i politik och dess olika termer, men ack så tänkvärd och läsvärd. Låna den på närmaste bibliotek!
Så, nu har jag skrivit av mig. Nu kan jag fortsätta läsa. (Fortsättning kan följa om jag känner mig mer irriterad.)
lördag 1 oktober 2011
Vilken härlig dag!
Det är så att man knappt kan tro det är sant. Idag är det första oktober, men det har varit lika varmt och soligt som en sval sommardag. Jag var ute och gick i shorts och t-shirt, vilket var alldeles perfekt eftersom det blåste en svalkande höstlig vind. Utan den hade det nästan blivit jobbigt varm i solen. Sedan satt jag ute i trädgården och läste. Eftersom jag satt i skuggan hade jag en tunn filt över mig, men allteftersom solen flyttade sig och sken direkt på mig blev det härligt varmt och jag somnade till en stund där jag satt.
Dessutom är det generalkonferens helg! En av de bästa helgerna på hela året, som fyller mig med inspiration och ny livskraft. Generalkonferens är när ledarna i kyrkan talar till oss som medlemmar i kyrkan över hela världen. Via satellit sänds budskap ut från Salt Lake City till millioner människor överallt i världen. Hittills har jag hunnit se på kvinnornas speciella möte. Och även om hjälpföreningens (kvinnoorganisationens) presidentskap hade mycket bra tal, så var min favorit ändå Dieter F. Uchtdorf, rådgivare till profeten. Han nämnde fem saker som är viktiga för oss att inte glömma bort och jag fastnade speciellt för 3, varav 2 för att de känns så aktuella i det samhälle vi lever i:
- Ha tålamod med dig själv! Som kvinnor har vi en tendens att jämföra våra svagheter med andras styrkor, men Gud, som är vår Himmelske Fader och känner oss vet att du/jag inte är perfekt, och han vet också att de personer du/jag tror är perfekta heller inte är det. Vi har ofta så mycket tålamod med andras brister, men inget med våra egna, så han uppmanade oss att ha tålamod med oss själva och inte straffa oss själva för att vi inte är perfekta.
- Var glad nu! Jag skulle vilja påstå att ett av de stora samhällsproblemen just nu är vår ständiga längtan efter något annat. Vi tror att bara vi kommer till en ny punkt i livet, eller får den där grejen som vi så gärna vill ha så kommer vi att bli lyckligare. Uchtdorf jämför det med ett händelseförlopp i Kalle och chokladfabriken, där människor så gärna vill ha en guldbiljett i sin choklad att de glömmer njutningen av att äta chokladen och blir besvikna om det inte finns en guldbiljett där, trots att chokladen i sig själv brukade vara nog. På samma sätt är det med oss. Vi väntar ofta på den där guldbiljetten i livet, vare sig det är ett nytt jobb, nån att gifta oss med eller en ny 50-tums TV och tror att bara vi når dit så kommer vi att känna oss fullkomligt lyckliga (fast när vi väl är där hittar vi ju alltid nåt annat att längta efter som ska lösa alla våra problem). Receptet är istället att fokusera på det som gör oss lyckliga NU, att se guldkornen i tillvaron, att komma ihåg allt det vi har att vara tacksamma för och låta oss fyllas med lucka HÄR och NU.
- Kom ihåg evangeliets varför. I Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga finns det många riktlinjer vi lever efter till vardags och det tar ofta mycket av vår tid i anspråk. Ofta är det dessa saker människor utanför kyrkan ser: Vi dricker inte alkohol, vi röker inte, vi går i kyrkan på söndagar, vi klär oss på ett sätt som inte avslöjar alltför mycket av kroppen, vi utför olika uppgifter i kyrkan etc. Alla dessa saker handlar om vad och hur och ibland kan vi bli så upptagna av de där vad och hur att vi glömmer bort att tänka på varför vi gör det. För det är ju faktiskt så att jag går inte till kyrkan på söndagarna för att jag ska eller för att kunna pricka av det på min lista, utan för att det bidrar till att göra mig lycklig. Det bidrar till min lycka här och nu, men även efter detta livet. Jag avstår från saker för att det hjälper mig att må bra. Det är alltihop en del av en Faders plan för vår lycka och välfärd. Om vi bara tänker på vad och hur finns risken att det kommer att kännas som något tungt som måste göras, men när vi fokuserar på varför så fylls vi av den lycka och kraft som finns i Kristi budskap. För är det något som jag förknippar starkt med min tro så är det en känsla av lycka, glädje i det lilla och det stora, mening i tillvaron, kraften att bli en bättre människa och en utökad förmåga att älska.
Och två gånger om året har vi alltså möjlighet att lyssna till kyrkans ledare som talar om det som är viktigt i Guds ögon här och nu. Det som just nu har störst möjlighet att hjälpa oss vara lyckliga. För den som skulle vara intresserad av att ta en titt kan Generalkonferensen ses online här. Imorgon kl 14 och 18 är det utsändningar, plus att man kan se de sessioner som redan varit.
Jag hade tänkt att jag skulle ha sett ytterligare en session av konferensen idag, men så ringde Elin och frågade om jag ville hjälpa till att flytta in Viggo i hans nya lägenhet (han kommer att bo bara ca 25 min härifrån) och det ville jag såklart gärna! Stället han fått tag på är helt underbart fint. En lägenhet i nedervåningen på ett hus i herrgårdsstil från 1915. Det är t.o.m. en sån där jättelång, klassisk herrgårdsallé på väg upp till huset och på baksidan inte alls långt från huset ligger det en sjö. Och jättefint inrett var det också! Mysfaktorn var skyhög. Hade det inte legat så långt ut på landet hade jag helt klart kunnat tänka mig att bo där!
Konstaterade dessutom ikväll att om jag nånsin tar körkort så ska jag aldrig köra med släp. Fy vad jobbigt det såg ut när Viggo skulle backa ut därifrån och tänka på åt vilket håll man skulle vrida ratten och se hur mycket plats man hade bakåt. Nej, det skulle jag aldrig vilja prova!
Dessutom är det generalkonferens helg! En av de bästa helgerna på hela året, som fyller mig med inspiration och ny livskraft. Generalkonferens är när ledarna i kyrkan talar till oss som medlemmar i kyrkan över hela världen. Via satellit sänds budskap ut från Salt Lake City till millioner människor överallt i världen. Hittills har jag hunnit se på kvinnornas speciella möte. Och även om hjälpföreningens (kvinnoorganisationens) presidentskap hade mycket bra tal, så var min favorit ändå Dieter F. Uchtdorf, rådgivare till profeten. Han nämnde fem saker som är viktiga för oss att inte glömma bort och jag fastnade speciellt för 3, varav 2 för att de känns så aktuella i det samhälle vi lever i:
- Ha tålamod med dig själv! Som kvinnor har vi en tendens att jämföra våra svagheter med andras styrkor, men Gud, som är vår Himmelske Fader och känner oss vet att du/jag inte är perfekt, och han vet också att de personer du/jag tror är perfekta heller inte är det. Vi har ofta så mycket tålamod med andras brister, men inget med våra egna, så han uppmanade oss att ha tålamod med oss själva och inte straffa oss själva för att vi inte är perfekta.
- Var glad nu! Jag skulle vilja påstå att ett av de stora samhällsproblemen just nu är vår ständiga längtan efter något annat. Vi tror att bara vi kommer till en ny punkt i livet, eller får den där grejen som vi så gärna vill ha så kommer vi att bli lyckligare. Uchtdorf jämför det med ett händelseförlopp i Kalle och chokladfabriken, där människor så gärna vill ha en guldbiljett i sin choklad att de glömmer njutningen av att äta chokladen och blir besvikna om det inte finns en guldbiljett där, trots att chokladen i sig själv brukade vara nog. På samma sätt är det med oss. Vi väntar ofta på den där guldbiljetten i livet, vare sig det är ett nytt jobb, nån att gifta oss med eller en ny 50-tums TV och tror att bara vi når dit så kommer vi att känna oss fullkomligt lyckliga (fast när vi väl är där hittar vi ju alltid nåt annat att längta efter som ska lösa alla våra problem). Receptet är istället att fokusera på det som gör oss lyckliga NU, att se guldkornen i tillvaron, att komma ihåg allt det vi har att vara tacksamma för och låta oss fyllas med lucka HÄR och NU.
- Kom ihåg evangeliets varför. I Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga finns det många riktlinjer vi lever efter till vardags och det tar ofta mycket av vår tid i anspråk. Ofta är det dessa saker människor utanför kyrkan ser: Vi dricker inte alkohol, vi röker inte, vi går i kyrkan på söndagar, vi klär oss på ett sätt som inte avslöjar alltför mycket av kroppen, vi utför olika uppgifter i kyrkan etc. Alla dessa saker handlar om vad och hur och ibland kan vi bli så upptagna av de där vad och hur att vi glömmer bort att tänka på varför vi gör det. För det är ju faktiskt så att jag går inte till kyrkan på söndagarna för att jag ska eller för att kunna pricka av det på min lista, utan för att det bidrar till att göra mig lycklig. Det bidrar till min lycka här och nu, men även efter detta livet. Jag avstår från saker för att det hjälper mig att må bra. Det är alltihop en del av en Faders plan för vår lycka och välfärd. Om vi bara tänker på vad och hur finns risken att det kommer att kännas som något tungt som måste göras, men när vi fokuserar på varför så fylls vi av den lycka och kraft som finns i Kristi budskap. För är det något som jag förknippar starkt med min tro så är det en känsla av lycka, glädje i det lilla och det stora, mening i tillvaron, kraften att bli en bättre människa och en utökad förmåga att älska.
Och två gånger om året har vi alltså möjlighet att lyssna till kyrkans ledare som talar om det som är viktigt i Guds ögon här och nu. Det som just nu har störst möjlighet att hjälpa oss vara lyckliga. För den som skulle vara intresserad av att ta en titt kan Generalkonferensen ses online här. Imorgon kl 14 och 18 är det utsändningar, plus att man kan se de sessioner som redan varit.
Jag hade tänkt att jag skulle ha sett ytterligare en session av konferensen idag, men så ringde Elin och frågade om jag ville hjälpa till att flytta in Viggo i hans nya lägenhet (han kommer att bo bara ca 25 min härifrån) och det ville jag såklart gärna! Stället han fått tag på är helt underbart fint. En lägenhet i nedervåningen på ett hus i herrgårdsstil från 1915. Det är t.o.m. en sån där jättelång, klassisk herrgårdsallé på väg upp till huset och på baksidan inte alls långt från huset ligger det en sjö. Och jättefint inrett var det också! Mysfaktorn var skyhög. Hade det inte legat så långt ut på landet hade jag helt klart kunnat tänka mig att bo där!
Såhär såg det förresten ut
Det blev lite mer knökat och mindre luftigt efter att Viggo fått in sina möbler utöver de som fanns i lägenheten, men möbleringen blev faktiskt bättre än jag föreställt mig när Viggo förklarade hur han hade tänkt att det skulle se ut. Ska bli kul att se slutresultatet när alla lådor och sånt är borta!
Konstaterade dessutom ikväll att om jag nånsin tar körkort så ska jag aldrig köra med släp. Fy vad jobbigt det såg ut när Viggo skulle backa ut därifrån och tänka på åt vilket håll man skulle vrida ratten och se hur mycket plats man hade bakåt. Nej, det skulle jag aldrig vilja prova!
torsdag 29 september 2011
En ganska så vanlig dag
05.45 - Klockan ringer och frågan jag ställer mig själv är hur jag ska orka ta mig upp ur sängen.
06.20 - Jag lyckas mot all förmodan pallra mig upp. Har sedan länge givit upp alla tankar på att hinna tvätta håret nu på morgon.
06.40 - Snabb frukost innan jag behöver kila, samma flingor som varje morgon (tills jag blir trött på sorten och byter.)
06.50 - Ut genom ytterdörren. Jag kom iväg i god tid idag, så jag stannar på vägen och tar några kort på molnen.
08.30 - Dags att möta barnen. Idrott på schemat. Stafetter idag också. Kul.
08.55 - Konstaterar att jag är alldeles för tävlingsinriktad. Här står jag och hejar på barnen vilt - är det inte meningen att det är jag som ska lära dem att det viktigaste inte är att vinna? Gör en mental anteckning om att komma ihåg det i framtiden!
09.20 - Utomhuslek. Vädret är ju helt underbart! Inte kan man sitta inne när det är nästan sommar ute.
09.50 - Fruktstund med upprop. Det är tyst i 30 sekunder. Jag ropar att jag inte kan höra vad barnen säger 10 ggr innan alla är avprickade.
10.00 - Efter fruktstunden delar vi in i halvklass. Min halva tillverkar pappersormar. Jag tycker det är minst lika roligt att pyssla som barnen, kanske t.o.m. mer.
10.15/20 - Brandlarmet går. Vi springer ut på skolgården. Var det en övning eller var det på riktigt? Sån tur, det var bara en övning. Många av barnen står på skolgården i bara strumplästen - brinner det hinner man ju faktiskt inte leta efter sina skor. Alla barnen kom med ut, tillika närvarolistan. Vi får godkänt på övningen.
11.00 - Efter litet mer pyssel samlar vi ihop oss och pratar lite om brandövningen. Flera av barnen erkänner att de blev lite rädda. Tänk om deras väska hade brunnit inne? En av tjejerna kan inte sluta prata om brand och eld och upprepar gång efter annan att om det brann hemma hos henne skulle hon rädda sitt gosedjur. En annan tjej säger "sluta prata om det, jag blir rädd". Tillslut får jag lägga mig i och säga att nu får vi prata om något annat. Det var dagens lilla äventyr.
11.30 - Lunch. Någon tappar alla sina potatisbullar med lingonsylt på golvet. En kille får sin bästa kompis att tappa ut halva sitt mjölkglas. Jag får påminna och påminna om att det ska vara tyst och lugnt i matsalen.
12.15 - Jag sitter uppklättrad i nätet högst upp i klätterställningen. Barnen tycker som vanligt det är jätteroligt att jag kommer upp till dem. Det gör det värt det, även om det alltid känns som lite fallrisk när jag ska upp och ner.
12.30 - Dags att gå in. Det fattas barn, så jag påbörjar ett varv runt skolgården. Tre av dem gömmer sig. Jag känner mig uppgiven över det faktum att det ska vara så svårt att få dem att förstå varför det är viktigt att de följer med in. Efter många om och men beslutar de sig för att följa med.
12.45 - Högläsning. Vi sitter i en ring. Någon pratar. Schhh, säger vi. De kryper framåt för att titta, min kollega slår ihop boken. "Gå tillbaka till era platser. Alla ska få se när jag är färdig".
12.50 - "Fröken, han sparkar på mig" "Sluta sparkas, lyssna istället"
12.52 - Prat igen. "Nu får ni vara tysta". Alla knör sig fram igen. "Gå tillbaka till era platser. Alla ska få se när jag är färdig". "Fröken, hon knuffas" ...
13.05 - Min kollega har fått nog av den bristande uppmärksamheten och har slagit igen boken. Vi tar ett samtal om vikten av att lyssna och att man ibland måste göra sånt man inte tycker är kul. En liten utfrågning visar att de i alla fall fått i sig en del av vad boken handlade om. Vi släpper dem att leka fritt.
13.15 - Dagens paus och andningshål. 30 minuter Harry Potter utan barn runtomkring, men någon hann före mig till massagestolen idag, så jag tillbringar rasten i ett tomt, ostört klassrum istället.
13.45 - Min klass går ut. Jag förbereder mig att ta emot en annan klass på fritids.
14.00 - Mellanmål ute. Det är så varmt att jag går runt i t-shirt.
14.15 - Två av barnen leker runt skyliften som står parkerad. En har klättrat upp. Jag talar om för honom att han inte får vara där. Den andra killen slår mig i ryggen. Jag ryter till att man inte får slåss. Ber en kollega hjälpa mig så att vi får bort barnen därifrån.
14.30 - indelning i grupper. Det tar en stund att samla in alla. Jag hjälper en kollega att prata med två av pojkarna - en av dem har tydligen slagits och varit allmänt ovänlig mot kamrater och fröknar.
15.00 - Efter en halvtimmes lek på baksidan kommer vi iväg till fotbollsplanen som äntligen är ledig. Några spelar fotboll med min kollega, resten leker kullekar med mig. Trillar nästan ihop av andnöd... jag behöver visst träna. En av tjejerna gråter. Hon har blivit slagen av en kamrat. Jag tröstar. Kamraten har redan fått tillsägelser så det räcker idag, frågar tjejen om det är ok att han inte behöver få fler negativa tillsägelser idag, hon säger ok så han får fortsätta leka nu när han är igång och leker bra.
15.35 - Återsamling på skolgården. Spelar basket med en av killarna. Förlorar med 15-10. Kunde vart värre.
16.30 - Får gå hem för dagen.
17.05 - Sätter mig på pendeltåget hem efter den 20 min långa bussfärden.
17.12 - Tåget avgår. Någon spelar hög musik i nästa vagn. Jag kan höra den utan problem.
17.35 - Kliver in genom ytterdörren. Äter samma flingor som till frukost.
17.50 - Slänger mig i en hög på sängen. Slutkörd. Nu orkar jag inte något mer idag.
06.20 - Jag lyckas mot all förmodan pallra mig upp. Har sedan länge givit upp alla tankar på att hinna tvätta håret nu på morgon.
06.40 - Snabb frukost innan jag behöver kila, samma flingor som varje morgon (tills jag blir trött på sorten och byter.)
06.50 - Ut genom ytterdörren. Jag kom iväg i god tid idag, så jag stannar på vägen och tar några kort på molnen.
08.30 - Dags att möta barnen. Idrott på schemat. Stafetter idag också. Kul.
08.55 - Konstaterar att jag är alldeles för tävlingsinriktad. Här står jag och hejar på barnen vilt - är det inte meningen att det är jag som ska lära dem att det viktigaste inte är att vinna? Gör en mental anteckning om att komma ihåg det i framtiden!
09.20 - Utomhuslek. Vädret är ju helt underbart! Inte kan man sitta inne när det är nästan sommar ute.
09.50 - Fruktstund med upprop. Det är tyst i 30 sekunder. Jag ropar att jag inte kan höra vad barnen säger 10 ggr innan alla är avprickade.
10.00 - Efter fruktstunden delar vi in i halvklass. Min halva tillverkar pappersormar. Jag tycker det är minst lika roligt att pyssla som barnen, kanske t.o.m. mer.
10.15/20 - Brandlarmet går. Vi springer ut på skolgården. Var det en övning eller var det på riktigt? Sån tur, det var bara en övning. Många av barnen står på skolgården i bara strumplästen - brinner det hinner man ju faktiskt inte leta efter sina skor. Alla barnen kom med ut, tillika närvarolistan. Vi får godkänt på övningen.
11.00 - Efter litet mer pyssel samlar vi ihop oss och pratar lite om brandövningen. Flera av barnen erkänner att de blev lite rädda. Tänk om deras väska hade brunnit inne? En av tjejerna kan inte sluta prata om brand och eld och upprepar gång efter annan att om det brann hemma hos henne skulle hon rädda sitt gosedjur. En annan tjej säger "sluta prata om det, jag blir rädd". Tillslut får jag lägga mig i och säga att nu får vi prata om något annat. Det var dagens lilla äventyr.
11.30 - Lunch. Någon tappar alla sina potatisbullar med lingonsylt på golvet. En kille får sin bästa kompis att tappa ut halva sitt mjölkglas. Jag får påminna och påminna om att det ska vara tyst och lugnt i matsalen.
12.15 - Jag sitter uppklättrad i nätet högst upp i klätterställningen. Barnen tycker som vanligt det är jätteroligt att jag kommer upp till dem. Det gör det värt det, även om det alltid känns som lite fallrisk när jag ska upp och ner.
12.30 - Dags att gå in. Det fattas barn, så jag påbörjar ett varv runt skolgården. Tre av dem gömmer sig. Jag känner mig uppgiven över det faktum att det ska vara så svårt att få dem att förstå varför det är viktigt att de följer med in. Efter många om och men beslutar de sig för att följa med.
12.45 - Högläsning. Vi sitter i en ring. Någon pratar. Schhh, säger vi. De kryper framåt för att titta, min kollega slår ihop boken. "Gå tillbaka till era platser. Alla ska få se när jag är färdig".
12.50 - "Fröken, han sparkar på mig" "Sluta sparkas, lyssna istället"
12.52 - Prat igen. "Nu får ni vara tysta". Alla knör sig fram igen. "Gå tillbaka till era platser. Alla ska få se när jag är färdig". "Fröken, hon knuffas" ...
13.05 - Min kollega har fått nog av den bristande uppmärksamheten och har slagit igen boken. Vi tar ett samtal om vikten av att lyssna och att man ibland måste göra sånt man inte tycker är kul. En liten utfrågning visar att de i alla fall fått i sig en del av vad boken handlade om. Vi släpper dem att leka fritt.
13.15 - Dagens paus och andningshål. 30 minuter Harry Potter utan barn runtomkring, men någon hann före mig till massagestolen idag, så jag tillbringar rasten i ett tomt, ostört klassrum istället.
13.45 - Min klass går ut. Jag förbereder mig att ta emot en annan klass på fritids.
14.00 - Mellanmål ute. Det är så varmt att jag går runt i t-shirt.
14.15 - Två av barnen leker runt skyliften som står parkerad. En har klättrat upp. Jag talar om för honom att han inte får vara där. Den andra killen slår mig i ryggen. Jag ryter till att man inte får slåss. Ber en kollega hjälpa mig så att vi får bort barnen därifrån.
14.30 - indelning i grupper. Det tar en stund att samla in alla. Jag hjälper en kollega att prata med två av pojkarna - en av dem har tydligen slagits och varit allmänt ovänlig mot kamrater och fröknar.
15.00 - Efter en halvtimmes lek på baksidan kommer vi iväg till fotbollsplanen som äntligen är ledig. Några spelar fotboll med min kollega, resten leker kullekar med mig. Trillar nästan ihop av andnöd... jag behöver visst träna. En av tjejerna gråter. Hon har blivit slagen av en kamrat. Jag tröstar. Kamraten har redan fått tillsägelser så det räcker idag, frågar tjejen om det är ok att han inte behöver få fler negativa tillsägelser idag, hon säger ok så han får fortsätta leka nu när han är igång och leker bra.
15.35 - Återsamling på skolgården. Spelar basket med en av killarna. Förlorar med 15-10. Kunde vart värre.
16.30 - Får gå hem för dagen.
17.05 - Sätter mig på pendeltåget hem efter den 20 min långa bussfärden.
17.12 - Tåget avgår. Någon spelar hög musik i nästa vagn. Jag kan höra den utan problem.
17.35 - Kliver in genom ytterdörren. Äter samma flingor som till frukost.
17.50 - Slänger mig i en hög på sängen. Slutkörd. Nu orkar jag inte något mer idag.
onsdag 21 september 2011
Gubben Höst
Jag är inte en höstmänniska. Finns det något jag avskyr så är det ett jämntjockt, helgrått molntäcke och regn som öser ner i litervis och lämnar mig genomblöt och kall. Det finns få saker som kan få en att känna sig så anti att gå upp på morgonen som avsaknaden av solsken genom fönstret kombinerat med smattret av stora droppar mot rutan. Hösten kräver mängder av självkontroll: disciplin att ta sig ur sängen fast man egentligen bara vill dra upp täcket över öronen, viljestyrka att inte fritt ge efter för det konstanta chokladsuget, beslutsamhet att trotsa ridån av regn och ändå bege sig dit man måste, trotsa latheten och sätta på sig lager efter lager med kläder för att skydda sig mot den tillväxande kylan etc.
Men trots detta extrajobb som hösten medför gentemot sommaren går det inte att undkomma det faktum att hösten innebär en viss mysfaktor. För visst är det skönt att utan samvetskval få kura ihop sig i soffan med en skön filt och titta på film med en kopp varm choklad i handen - det finns ju inget solsken utanför fönstret som måste tas tillvara på. Och visst är det mysigt att en mörk höstkväll släcka alla lampor i huset och istället låta mörkret lysas upp av en mängd levande ljus. Visst är det mysigt att höra smattret mot rutan och veta att man inte alls behöver ge sig ut i det där vädret nåt mer idag. Jo, visst är det mysfaktor på hösten.
Dessutom är ju hösten så oerhört, obeskrivligt, underbart vacker i all sin färgprakt. Finns det egentligen nån vackrare färg än höst-rött? När hösten långsamt låter omgivningen skifta färg och byta skepnad, ja, då är det vackert med höst! Och just nu är det vackert och jag kan inte låta bli att ta upp kameran och dela med mig av allt det vackra jag ser!
Tänk så mycket små detaljer det egentligen finns att lägga märke till ute i naturen och vilken lycka det är att gå runt och lägga märke till dem istället för att oseende stressa förbi. Att njuta av det lilla ger vardagslycka mitt i höstrusket - som för övrigt nu även verkar ha kommit till den här landsänden för att stanna.
Men trots detta extrajobb som hösten medför gentemot sommaren går det inte att undkomma det faktum att hösten innebär en viss mysfaktor. För visst är det skönt att utan samvetskval få kura ihop sig i soffan med en skön filt och titta på film med en kopp varm choklad i handen - det finns ju inget solsken utanför fönstret som måste tas tillvara på. Och visst är det mysigt att en mörk höstkväll släcka alla lampor i huset och istället låta mörkret lysas upp av en mängd levande ljus. Visst är det mysigt att höra smattret mot rutan och veta att man inte alls behöver ge sig ut i det där vädret nåt mer idag. Jo, visst är det mysfaktor på hösten.
Dessutom är ju hösten så oerhört, obeskrivligt, underbart vacker i all sin färgprakt. Finns det egentligen nån vackrare färg än höst-rött? När hösten långsamt låter omgivningen skifta färg och byta skepnad, ja, då är det vackert med höst! Och just nu är det vackert och jag kan inte låta bli att ta upp kameran och dela med mig av allt det vackra jag ser!
Ljuset förstör den här bilden litegrann.
Jag ville visa hur vackert rönnbären kontrasterar mot de gröna löven.
Snyggaste höstlövet. Jag gillar det randiga intrycket.
Tyvärr visar bilden inte alls den vackert höströda färgen,
men det är ändå fascinerande hur bara den här lilla biten av busken ändrat färg.
Ett vackert nyanserat träd - precis sådär blandfärgat som det ska vara.
Vackrare höst-rött än såhär blir det inte.
Den här lilla pölen mitt i gräsmattan bildade en egen vacker gräsmattesjö.
Och så förstås - de klassiska molnbilderna. Jag kan ju inte låta bli.
Tänk så mycket små detaljer det egentligen finns att lägga märke till ute i naturen och vilken lycka det är att gå runt och lägga märke till dem istället för att oseende stressa förbi. Att njuta av det lilla ger vardagslycka mitt i höstrusket - som för övrigt nu även verkar ha kommit till den här landsänden för att stanna.
tisdag 20 september 2011
Medmänskligt
Tänk, jag hade glömt vad mycket energi man kan få bara av att prata med en annan människa. Jag låg helt utslagen på min säng efter jobbet idag och undrade hur jag skulle få energi att ta mig för någonting alls. Då plötsligt ringde telefonen - en vän som jag inte hört ifrån sen jag flyttade. Det var inget märkvärdigt samtal, det var inte ens nåt särskilt långt samtal men efteråt hade jag plötslig energi att ta mig för något, att ta mig ur sängen.
Bara nån timme senare blev det ännu bättre. Då ringer telefonen igen. Den här gången är det min bror som säger "det är nån här som vill säga godnatt till dig" och så kopplar han på medhöret så att jag kan höra min brorson. Urgulligt - tydligen pratar han om mig hemma och leker med sitt lilla flygplan och säger "Ida flygplan". Åh, det är nog en av de tråkigaste sakerna med att bo här uppe, att man är så långt bort ifrån familjen!
Förresten har jag börjat räkna ner dagarna. På torsdag kommer Emma hit och stannar hela helgen. Jag längtar.
Bara nån timme senare blev det ännu bättre. Då ringer telefonen igen. Den här gången är det min bror som säger "det är nån här som vill säga godnatt till dig" och så kopplar han på medhöret så att jag kan höra min brorson. Urgulligt - tydligen pratar han om mig hemma och leker med sitt lilla flygplan och säger "Ida flygplan". Åh, det är nog en av de tråkigaste sakerna med att bo här uppe, att man är så långt bort ifrån familjen!
Förresten har jag börjat räkna ner dagarna. På torsdag kommer Emma hit och stannar hela helgen. Jag längtar.
måndag 19 september 2011
Ordning och reda (pengar på fredag)
Tänk så otroligt skönt det är när man äntligen får ordning i alla sina många pappershögar. När alla papper antingen har slängts ut eller sorterats in i pärmar. Det är precis vad jag har gjort ikväll och den sköna känslan av ORDNING har infunnit sig. (Och för ovanlighetens skull så stämde ju ovanstående ordstäv in väldigt bra eftersom det är löningshelg den här helgen.)
Spenderade helgen i Borås, vilket var obeskrivligt härligt. Känslan av att komma Hem!
Nog flummat för idag. Jag hade varken tid eller ork att skriva något ordentligt, långt eller välbearbetat just nu.
Spenderade helgen i Borås, vilket var obeskrivligt härligt. Känslan av att komma Hem!
Nog flummat för idag. Jag hade varken tid eller ork att skriva något ordentligt, långt eller välbearbetat just nu.
onsdag 14 september 2011
Skoljoggen
Idag var det dags - den årliga skoljoggen (som jag hittills sluppit på mina tidigare arbetsplatser...). Skolor Sverige runt går ut och går/joggar/springer till förmån för barncancerfonden. De samlar in pengar i skolan från de som vill bidra plus att skolan betalar en liten summa pengar för varje varv som eleverna sprang på den 1,5km långa banan (det blir en del när det finns runt 25 elever per klass).
Alla som känner mig vet ju att det här med att springa inte är min favoritsysselsättning. Att det dessutom regnade och att jag är i sämre fysisk form än nånsin förut hjälper ju inte på saken direkt. Så... jag kan villigt erkänna en djup tacksamhet för alla eftersläntrare som inte orkade springa, eller ens gå för fort för länge. Det gav mig ett alldeles utmärkt skäl att slippa springa tills jag stupade - för nån måste ju se till att inte nån bli kvar på banan. 2 varv på en timme var vad vi hann med.
Till mitt försvar får jag ändå säga att det där med motionen och konditionen är något jag konstant jobbar med och försöker ta tag i fast det inte ligger för mig naturligt. Träningskort har jag, även om det används mycket sporadiskt. Följde jag minsta motståndets lag skulle jag bara ge upp det där med att träna, men jag vill för jag vet att det är nyttigt och det rätta att göra, så kampen fortsätter...
Förresten kom 3 personer ihåg min namnsdag idag. Jag är djupt impad, eftersom jag inte ens kommer ihåg den själv. Varje år samma visa:
- Grattis!
- Vadå, grattis?
- Din namnsdag!
- Ja just det, ja. Tack!
Alla som känner mig vet ju att det här med att springa inte är min favoritsysselsättning. Att det dessutom regnade och att jag är i sämre fysisk form än nånsin förut hjälper ju inte på saken direkt. Så... jag kan villigt erkänna en djup tacksamhet för alla eftersläntrare som inte orkade springa, eller ens gå för fort för länge. Det gav mig ett alldeles utmärkt skäl att slippa springa tills jag stupade - för nån måste ju se till att inte nån bli kvar på banan. 2 varv på en timme var vad vi hann med.
Till mitt försvar får jag ändå säga att det där med motionen och konditionen är något jag konstant jobbar med och försöker ta tag i fast det inte ligger för mig naturligt. Träningskort har jag, även om det används mycket sporadiskt. Följde jag minsta motståndets lag skulle jag bara ge upp det där med att träna, men jag vill för jag vet att det är nyttigt och det rätta att göra, så kampen fortsätter...
Förresten kom 3 personer ihåg min namnsdag idag. Jag är djupt impad, eftersom jag inte ens kommer ihåg den själv. Varje år samma visa:
- Grattis!
- Vadå, grattis?
- Din namnsdag!
- Ja just det, ja. Tack!
söndag 11 september 2011
En annorlunda hemlängtan
I mitt läsande av en annan blogg snubblade jag idag över bilder från Temple Square - helt otroligt vackra bilder från Temple Square. Då, omedelbart drabbades jag av ren och skär hemlängtan - hemlängtan till mitt hem på andra sidan jorden. Och helt plötsligt känns april alldeles för avlägset...
Tog bilden från wikipedia, eftersom mina egna ligger på datorn i Borås...
lördag 10 september 2011
"Små, lätta moln ser jag på min himmel, min himmel som är blå"
Jag har kommit fram till att jag har en oerhört stor fascination för molnformationer av alla de slag. Vi kommer nog alla ihåg tillfällen från när vi var små då vi låg på marken och tittade på molnen och såg olika figurer såsom drakar och hästar. Det ser jag inte så ofta nuförtiden, däremot har jag slagits av hur vackert det är med moln! De kan skapa sådana kontraster, de kan ge en fjäderlätt känsla eller en känsla av att vara ointagliga, kompakta berg. Flyger man ovan molnen får man intrycket av ett vidsträckt snölandskap under sig, eller känslan av att det är ett hav av bomull som man skulle kunna promenera omkring i. I gränslandet mellan olika moln och mellan himmel och moln,mellan skymning och dag eller mellan himmel och jord skapas ofta de mest fenomenala kreationer, de mest hänförande vyerna - och jag, när jag ser något sådant... Jag kan inte låta bli att ta fram min kamera och försöka föreviga detta vackra (och varje gång önskar jag att jag hade haft en bättre kamera än mobilen...). Så många gånger jag stannat till på väg till eller från jobbet bara för att ta ett kort och njuta av ett ögonblick av oändlig skönhet. Den här världen vi bor i är så fantastisk, så exakt, så oändligt vacker. Naturfenomen är något av det som alltid har förstärkt min tro på en skapare.
Men, här är några av de bilder på moln som jag har tagit sen jag flyttade uppåt landet. Och jag ber om ursäkt att min kamera verkligen inte gör dem full rättvisa.
Men, här är några av de bilder på moln som jag har tagit sen jag flyttade uppåt landet. Och jag ber om ursäkt att min kamera verkligen inte gör dem full rättvisa.
Fjäderlätt känsla. Svävande.
Jag gillar känslan av att de här molnen sänker sig över husen, nästan nuddar.
Medan himlen ovanför är klarblå.
De här molnen gav en känsla av att hela himlen rörde sig.
Det var som flytande grå lava!
Den här bilden är nog min favorit.
Brytningen mellan blå himmel och tunga regnmoln är bara briljant vacker!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)