Att leva i verkligheten

Något man behöver göra när saker och ting inte går som man vill är att helt enkelt anpassa sig till verkligheten. Sagt och gjort, efter läkarens besked att jag var tvungen att gå upp på halvtid var det dags att på allvar fundera över HUR skulle det gå till. Om jag nu var tvungen att göra det, hur skulle jag kunna få det att funka mot alla odds? Det sista jag ville var ju att jobba tills jag stupade och blev sjukskriven igen. Samtidigt så sa den krassa verkligheten att när jag jobbat mina två timmar var jag så trött att jag för det mesta behövde sova.

Lösningen tänkte jag själv ut och lade fram för min chef: om jag slapp jobba fyra timmar i sträck och istället jobbade två timmar, tog rast och jobbade två timmar till - då kanske det faktiskt skulle kunna funka! För att den planen skulle funka krävdes dock att det blev en rast av effektiv vila. Nödvändigtvis liggandes och gärna sovandes. Men vilrum det har vi inget på jobbet och personalrummet har glasrutor på alla sidor och gästas dessutom frekvent av föräldrar, speciellt såhär i inskolningstider. Där vore det inte så professionellt att slänga sig på en soffa och sova. Alla andra utrymmen är fyllda av barn vid tiden för min rast.

Var någonstans jag skulle kunna vila var ett problem som fortfarande inte var löst när jag gick till jobbet idag för att jobba min första 50%-dag. Det blev till att vara lite kreativ. Vi har ett pyttelitet förrådsutrymme utan fönster där det för det mesta är fullbelamrat med saker. Till min stora glädje hade någon nyligen rensat ut där och kvar fanns nog med golvutrymme att ligga på. In i denna lilla yta drog jag en stor saccosäck och en soffkudde och lade mig relativt bekvämt till vila under trappan upp till pannrummet. Det krävdes en avslappningsövning för att jag skulle komma ner i varv, men när klockan ringde efter en knapp halvtimme hade jag lyckats vila mig till tillräckligt mycket energi för att fortsätta jobba. 

Jag var fullkomligt slut när mina fyra timmar var över. Orkade inte ens promenera den korta vägen ner till stan för att uträtta ett ärende, så jag tog bussen ner (värsta omvägen) och de 15-20 minutrarna som jag hade hunnit sitta ner var tillräckliga för att jag skulle orka uträtta mitt ärende, åka hem och sedan omedelbart krascha i soffan för någon timmes god sömn!

Att det här upplägget funkar är tack vare att jag blivit så mycket bättre på den sista tiden. I början av min sjukskrivning hade det inte funkat att vila 30 min, för efteråt kände jag mig inte ett dugg utvilad. Jag kunde sova hela natten utan att vara utvilad när jag vaknade på morgon. Jag är så tacksam över de här småsakerna som gör att jag kan se att det går framåt.

Så död som jag kände mig efter jobbet idag skulle kanske kunna få en att misströsta, men jag känner mig enbart positiv. Jag klarade att jobba 50%! Det är stort, riktigt stort och för bara några veckor sedan hade jag aldrig trott det. Jag kan t.o.m. se att om det inte kommer några stora bakslag (ta i trä) så kan jag se inom en överskådlig framtid att jag nog kan gå upp till 75%. Om inte vid nästa läkarbesök så i alla fall läkarbesöket efter det skulle jag tro.

Ovissheten och Orättvisan - eller Den ökade stressen från Försäkringskassan

Idag var det dags för ytterligare ett läkarbesök. 

När man är sjukskriven innebär läkarbesök alltid ett stort mått av stress och ångest, för i dagens samhälle går det tyvärr inte att lita på att skyddsnäten håller som lovat. Man är utlämnad till någon annans godtycke och till statens förutbestämda parametrar på hur fort man bör (ska) tillfriskna. 

Först måste man oroa sig för om man tillräckligt väl kan förklara och visa sin sjukdom för läkaren för att han ska förstå och kunna göra en rättvis bedömning. Sedan måste man lita på hans yrkesskicklighet och medmänsklighet i att avgöra huruvida man får fortsatt sjukskrivning eller ej. 

Och när man väl har blivit fortsatt sjukskriven av sin läkare (jag har turen att få ha samma läkare från gång till gång så att han är medveten om problematiken och jag slipper förklara och beskriva allt från scratch varje gång) så står man inför oron, ovissheten och ångesten ifall Försäkringskassan tänker acceptera ens fortsatta sjukskrivning eller om de tänker ifrågasätta den.

Att vara sjukskriven är ofta en kamp av stress och ångest i ett läge när man mest av allt bara behöver vila och tillfriskna - allt p.g.a. hur systemet är uppbyggt.

Jag har haft tur hittills. Läkaren sjukskrev mig utan att tveka och Försäkringskassan har inte haft några invändningar. Idag kom det stora bakslaget p.g.a. systemfelet.

Jag har jobbat 25% sedan slutet av juni. Innan detta var jag heltidssjukskriven i ett par månader. I slutet av maj började jag långsamt må bättre, vilket gjorde att jag började jobba 25% en liten tid efteråt. Problemet är bara att det har stått still sedan dess. Jag har inte blivit bättre. Jag jobbar mina 2 timmar och det funkar de flesta dagar trots att jag efter ca 1 timme och 15 min är så trött att jag skulle kunna lägga mig ner där och då och sova på stället (istället pressar jag mig 45 min till, tar mig hem och kraschar hemma efteråt). 

Av detta att döma hade jag räknat med att få fortsätta vara sjukskriven på 75% ett tag till så att jag ska få den vila jag behöver för att orka mer. Men läkaren verkar tycka det är bekymmersamt att jag inte är redo att gå upp på halvtid, eftersom jag "är ung och det är viktigt att [jag] kommer ut i arbetslivet igen" (Ja, det håller jag också med om - det är planen och målet och viljan; att jag ska bli frisk nog att jobba 100% igen). Han säger sedan att han kan sjukskriva mig på 75% en vecka till och sedan på halvtid ett tag till för "vi måste visa Försäkringskassan att det går framåt".

Och det är här jag vänder mig mot systemet. Notera att läkaren INTE sa att mitt tillstånd verkar vara sådant att jag nog orkar jobba halvtid och inte heller att jag har blivit såpass mycket bättre att det nog är dags att gå upp till halvtid. Nej, orsaken till att jag ska jobba halvtid är för att vi måste "visa Försäkringskassan" att det går framåt. 

Skitsamma att jag undrar med hela mitt väsen hur i helskotta det (halvtidsarbete) ska gå till (rent fysiskt) eftersom min make alldeles för många dagar rent fysiskt får hjälpa mig upp ur sängen för att jag överhuvudtaget ska komma upp, eftersom jag inte ens kan minnas när jag senast hade orken att ta mig in i duschen för egen maskin (för att inte tala om hur mycket energi det går åt när jag väl duschar och tvättar håret!) eller att jag för det mesta sover flera timmar om dagen för att ändå sova hur gott som helst på natten. Dagarna jag kunnat hålla igång 4 timmar i sträck utan paus emellan de senaste 4 månaderna kan nog räknas på ena handens fingrar, men nu ska jag alltså jobba halvtid - bara för att Försäkringskassan anser att jag borde kunna det vid det här laget.

Problemet med Försäkringskassan är att hela deras system är uppbyggt på tanken att ingen vill jobba, alltså kan man inte lita på det faktum att folk verkligen är sjuka - speciellt inte om tillfrisknandet eller sjukdomsförloppet bryter från normen. Men som jag gråtande sa till Tomas på bussen efter läkarbesöket: Det finns ingenting jag hellre skulle vilja än att tillfriskna över natten så att jag kan börja jobba 100% imorgon. För när jag är frisk och jobbar 100% har jag ändå mer än dubbelt så mycket energi att göra roliga saker och saker som behöver göras hemma än vad jag har i nuläget när jag jobbar 25%.

Det måste finnas ett system som kan hitta det fåtal som fuskar, utan att öka stressen och ångesten för dem redan sjuka. Försäkringskassan borde skrotas och sedan byggas om från grunden för att skapa ett system där folk faktiskt hinner bli friska innan de måste tillbaka till arbete. (Då skulle vi kanske slippa det där med att folk går upp i arbetstid och ner igen och upp igen och blir heltidssjukskrivna igen, som det sett ut på min arbetsplats på sistone...)