Att orka, vilja och att spela död

Jag har fått lära mig att människan har tre grundläggande, naturliga instinkter som vi reagerar utifrån vid stress/fara: att fly, fäkta eller att spela död. Första gången jag hörde talas om att människan skulle ha en instinkt att spela död tyckte jag idén var helt befängd. Sedan drabbades jag av utmattningsdepression. 

En morgon när jag låg i sängen oförmögen att ta mig upp samtidigt som jag kände att jag inte ville ringa jobbet och tala om att jag inte skulle komma insåg jag plötsligt att det var precis det jag gjorde: Jag spelade död. Min hjärna låtsades att om jag bara låg kvar där och gjorde ingenting så skulle situationen lösa sig av sig självt - "faran" skulle försvinna. (Kanske var det användbart för en massa tusen år sedan, idag är det högst opraktiskt.)

Sedan jag blev sjuk har jag fått massa nya insikter och förståelse för fenomen som jag aldrig tidigare har reflekterat över. I början blev jag väldigt väl medveten om hur mycket energi vardagliga saker som att duscha, klä på sig, ta fram frukost etc. egentligen tar. Det märker man inte förrän man har en väldigt begränsad mängd "skedar", d.v.s. ork (läs gärna The Spoon Theory av Christine Miserandino för att förstå dagens inlägg helt).

I takt med att jag blivit allt bättre och fått allt mer ork har jag insett att det finns olika sorters "skedar". Det finns fysiska skedar, mentala skedar och emotionella skedar. När de emotionella skedarna tar slut kommer tårarna eller ångesten, ibland utan att jag egentligen vet varför. När de fysiska skedarna tar slut har jag ingen fysisk ork kvar i kroppen - inte ens till att sitta. De mentala skedarna handlar ofta om vilja eller handlingskraft för min del.

När de mentala skedarna är slut har i alla fall jag en övervägande tendens att spela död. Det är inget jag gör medvetet och det är inget jag egentligen vet hur jag ska kontrollera. I början var det inget större problem för samtidigt som den mentala orken var slut så var även den fysiska orken slut, så sängen var det enda alternativet.

Idag är läget ett annat. Jag är uppe och jobbar 75% (nåja, försöker i alla fall. Ibland går det, ibland inte.) och har otroligt mycket mer fysisk energi än jag hade i början av sjukdomen även om jag fortfarande inte har lika mycket ork som när jag var frisk. 

Komplikationerna uppstår ur det faktum att den mentala energin inte återhämtat sig lika fort som den fysiska. Det gör att jag ibland handlar i ett vilje-vakuum eller i handlingsförlamning eller i motstridiga viljor samtidigt. I morse var ett typiskt exempel.

Jag vaknade och trodde att jag skulle gå till jobbet. Sen kom den där morgon-jobb-ångesten. En normal, frisk människa tar i detta läge sig i kragen och går upp ändå. Det gör jag också oftast fast jag är sjuk - som i tisdags när jobbångesten var nästan övermäktig och jag trodde att jag inte skulle komma iväg, men på nåt sätt gjorde jag det ändå.

Men idag var de mentala skedarna slut. Idag var det en kamp mellan motstridiga viljor. En del av mig skrek JAG VILL INTE, som en trotsig treåring. En annan del önskade att jag ville, men var inte riktigt säker på att det var så och en tredje del av mig längtade efter att komma till jobbet - såg fram emot det, tyckte det skulle bli roligt

Och jag önskar jag kunde förklara känslan av att orka, men ändå inte orka. Att vilja, men ändå inte vilja. Att veta att man har fysisk ork nog att göra, men ändå inte klara av att ta sig för. Att rentav ha ett behov av att nån annan bara ska bestämma vad man ska göra för att det är omöjligt att själv bestämma sig.

Tomas försökte så gott han kunde att hjälpa mig (kom med frukost på sängen som så ofta förr, satte mig upp i sängen med hjälp av en kram, uppmuntrade, stöttade), men idag hjälpte inte ens det. Dagar som idag skulle jag behöva att någon tog/tvingade upp mig ur sängen, duschade mig, klädde på mig, ledde mig ut till bussen och in till jobbet, precis som om jag saknade rörelseförmåga ungefär. Det blev Tomas som fick ringa jobbet och säga att jag inte skulle komma idag.

Jag önskar att jag kunde förklara den orimliga känslan av skuld och skam som det där obligatoriska samtalet till jobbet för med sig. Skulden över att veta att ens frånvaro går ut över arbetskamraterna, skammen över att känna att man fysiskt skulle orka vara där men inte kan förmå sig att ta sig över de mentala spärrarna (det känns nästan som en kortslutning i hjärnan som blockerar signalerna mellan hjärna och muskler). Skamsenheten i att inte klara det andra klarar och börja undra om man helt enkelt bara är lat fast man vet att det inte är så.

Jag lade mig och somnade om. Klockan 11.30 lyckades jag äntligen släpa mig ur sängen. Tänkte entusiastiskt "jag skulle kunna promenera till posten och hämta mitt paket. JA!" och i samma stund kom känslan av "det vill du inte alls det". Jag tänker lika entusiastiskt "Jag kan baka till fredagsfikat imorgon, så slipper jag göra det ikväll. JA!" men avbryts lika fort av "det vill du inte alls det". "Men jag kan gå ner till Hemköp och handla, så att jag i alla fall har ingredienserna hemma till ikväll!" Samma känsla av "nej, nej, nej".

Det är som en berg-och-dalbana. Uppåt, jag vill, jag vill och sedan kommer det där "nejet" och all vilja bara störtdyker och finns inte mer. Ibland kommer den tillbaka i en ny uppförsbacke, ibland inte.

Jag vill. Jag vill att jag ska vilja. Jag önskar att jag hade kapaciteten att göra det jag vill. 

För ska sanningen fram så VILL jag ju verkligen ha det där paketet med mina efterlängtade tofflor som finns bara 20 min bort. Och jag älskar att baka, att baka är bland det roligaste jag vet. Och jag gillar det pedagogiska arbetet med barnen - det får mig att känna en alldeles speciell sorts glädje.

Ändå är det något som säger mig att det där paketet inte kommer att bli hämtat idag och att det blir mer Tomas än jag som bakar ikväll och att han handlar på vägen hem... 

Framför mig, i mitt huvud, ser jag mig själv gåendes till posten, tillsammans med barnen i skogen, bakandes den där kakan. Bara det att det stannar där fast jag ju egentligen inget hellre vill än att studsa ur sängen och göra det!

Och så är det bara att hoppas att det blir en bättre dag imorgon.

Och en dag, en dag i framtiden (snart hoppas jag) ska jag vakna och bara inse att jag är mig själv igen, att jag är frisk och att allt det här är ett minne blott. Jag längtar till den dagen. Jag lever för den dagen.

Kommer ni ihåg kassettbandet?

Jag har ägnat en del stunder på senare tid åt att överföra material från gamla kassettband till digitalt format på datorn. Några saker finns det som slår mig i denna process. För det första, hur i all sin dar stod vi ut med detta brusande ljud? För det andra, hur otroligt korta inspelningarna var! Sagoband som jag som barn tyckte var jättelånga är över på 15-20 minuter eller strax däröver. Det är väl bara att tacka för att tekniken går framåt!

Stöter på en del roligheter i processen också. Som när jag hittar musik som jag älskade som barn, men som jag inte lyssnat på sen dess (t.ex. Lassie, med Ainbusk Singers). Eller när jag ska spela över ett kassettband märkt "Bamse" och tänker "åh, vad roligt att ha dessa till våra barn så som jag älskade dem när jag var liten", bara det att ett något äldre Jag har tydligen spelat över Bamse och ersatt det delvis med eget sjungande och pianospelande (-klinkande). Guldgruva, som aldrig lär nå någon annans öron än mina. Jag bara undrar hur gammal jag var när jag gjorde inspelningarna. Skulle vara kul att veta. (Mellanstadiet? Högstadiet rent av?)

Rättssäkerhet för våldtäktsoffer, finns den?

Inatt har jag drömt om sexuella trakasserier. Jag drömde att jag sa nej gång på gång, men människan ville i vilket fall inte låta mig vara.

Drömmen är såklart mitt undermedvetnas reaktion på det vi nyligen fått bevittna på hur rättslös en kvinna kan vara i vårt samhälle. Det jämställda Sverige på 2000-talet.

Den friande domen i hovrätten för de sex pojkarna i Tensta är inget annat än en skam för vårt rättsväsende. För trots att rätten finner berättelsen trovärdig, trots att pojkarna tagit ifrån flickan hennes kläder och mobiltelefon, trots att de låst dörren till och från, trots att hon med stor sannolikhet uttryckligen sagt nej, trots att de är i numerärt överläge så anser hovrätten att de inte gjort sig skyldiga till våldtäkt, för det faktum att flickan stannade kvar och inte gick därifrån är ett tecken på medgivande, eftersom hon inte befann sig i ett hjälplöst tillstånd!

Alltså borde hon i sitt förmodligen rejält chockade tillstånd haft sinnesnärvaro att hitta rätt på sina kläder och telefon, kollat om den tidigare låsta dörren blivit upplåst och helt sonika promenerat iväg därifrån vad pojkarna än tyckte om saken. Det faktum att hon sa nej är uppenbarligen inte ett tillräckligt nekande.

Om detta fall inte får resning i högsta domstolen och pojkarna fälls så finns inget rättskydd mot övergrepp i Sverige. Och om denna hovrättens tolkning faktiskt är i linje med lagen då finns det bara en väg att gå: Vi måste formulera lagen så att allt utom ett muntligt medgivande anses vara våldtäkt!

Och kanske är det dags att de som sitter i våra domstolar inte bara får utbildning i juridik. Det borde ingå en obligatorisk kurs i hur chock och rädsla påverkar en människa och kan leda till både förvirring, handlingsförlamning och oförmåga att få fram ett ljud. Denna kurs ska man dessutom behöva gå om vart tredje år, så att man är ständigt medveten om vilka krav som är rimliga och orimliga att ställa på ett brottsoffer i brottsögonblicket.

Skriv på namninsamlingen för att målet ska tas upp i HD.

Mer läsning rekommenderas i SvD, Dagens Juridik och i blogginlägget "Så säkrar du en fällande dom efter våldtäkt".

Att leva i verkligheten

Något man behöver göra när saker och ting inte går som man vill är att helt enkelt anpassa sig till verkligheten. Sagt och gjort, efter läkarens besked att jag var tvungen att gå upp på halvtid var det dags att på allvar fundera över HUR skulle det gå till. Om jag nu var tvungen att göra det, hur skulle jag kunna få det att funka mot alla odds? Det sista jag ville var ju att jobba tills jag stupade och blev sjukskriven igen. Samtidigt så sa den krassa verkligheten att när jag jobbat mina två timmar var jag så trött att jag för det mesta behövde sova.

Lösningen tänkte jag själv ut och lade fram för min chef: om jag slapp jobba fyra timmar i sträck och istället jobbade två timmar, tog rast och jobbade två timmar till - då kanske det faktiskt skulle kunna funka! För att den planen skulle funka krävdes dock att det blev en rast av effektiv vila. Nödvändigtvis liggandes och gärna sovandes. Men vilrum det har vi inget på jobbet och personalrummet har glasrutor på alla sidor och gästas dessutom frekvent av föräldrar, speciellt såhär i inskolningstider. Där vore det inte så professionellt att slänga sig på en soffa och sova. Alla andra utrymmen är fyllda av barn vid tiden för min rast.

Var någonstans jag skulle kunna vila var ett problem som fortfarande inte var löst när jag gick till jobbet idag för att jobba min första 50%-dag. Det blev till att vara lite kreativ. Vi har ett pyttelitet förrådsutrymme utan fönster där det för det mesta är fullbelamrat med saker. Till min stora glädje hade någon nyligen rensat ut där och kvar fanns nog med golvutrymme att ligga på. In i denna lilla yta drog jag en stor saccosäck och en soffkudde och lade mig relativt bekvämt till vila under trappan upp till pannrummet. Det krävdes en avslappningsövning för att jag skulle komma ner i varv, men när klockan ringde efter en knapp halvtimme hade jag lyckats vila mig till tillräckligt mycket energi för att fortsätta jobba. 

Jag var fullkomligt slut när mina fyra timmar var över. Orkade inte ens promenera den korta vägen ner till stan för att uträtta ett ärende, så jag tog bussen ner (värsta omvägen) och de 15-20 minutrarna som jag hade hunnit sitta ner var tillräckliga för att jag skulle orka uträtta mitt ärende, åka hem och sedan omedelbart krascha i soffan för någon timmes god sömn!

Att det här upplägget funkar är tack vare att jag blivit så mycket bättre på den sista tiden. I början av min sjukskrivning hade det inte funkat att vila 30 min, för efteråt kände jag mig inte ett dugg utvilad. Jag kunde sova hela natten utan att vara utvilad när jag vaknade på morgon. Jag är så tacksam över de här småsakerna som gör att jag kan se att det går framåt.

Så död som jag kände mig efter jobbet idag skulle kanske kunna få en att misströsta, men jag känner mig enbart positiv. Jag klarade att jobba 50%! Det är stort, riktigt stort och för bara några veckor sedan hade jag aldrig trott det. Jag kan t.o.m. se att om det inte kommer några stora bakslag (ta i trä) så kan jag se inom en överskådlig framtid att jag nog kan gå upp till 75%. Om inte vid nästa läkarbesök så i alla fall läkarbesöket efter det skulle jag tro.

Ovissheten och Orättvisan - eller Den ökade stressen från Försäkringskassan

Idag var det dags för ytterligare ett läkarbesök. 

När man är sjukskriven innebär läkarbesök alltid ett stort mått av stress och ångest, för i dagens samhälle går det tyvärr inte att lita på att skyddsnäten håller som lovat. Man är utlämnad till någon annans godtycke och till statens förutbestämda parametrar på hur fort man bör (ska) tillfriskna. 

Först måste man oroa sig för om man tillräckligt väl kan förklara och visa sin sjukdom för läkaren för att han ska förstå och kunna göra en rättvis bedömning. Sedan måste man lita på hans yrkesskicklighet och medmänsklighet i att avgöra huruvida man får fortsatt sjukskrivning eller ej. 

Och när man väl har blivit fortsatt sjukskriven av sin läkare (jag har turen att få ha samma läkare från gång till gång så att han är medveten om problematiken och jag slipper förklara och beskriva allt från scratch varje gång) så står man inför oron, ovissheten och ångesten ifall Försäkringskassan tänker acceptera ens fortsatta sjukskrivning eller om de tänker ifrågasätta den.

Att vara sjukskriven är ofta en kamp av stress och ångest i ett läge när man mest av allt bara behöver vila och tillfriskna - allt p.g.a. hur systemet är uppbyggt.

Jag har haft tur hittills. Läkaren sjukskrev mig utan att tveka och Försäkringskassan har inte haft några invändningar. Idag kom det stora bakslaget p.g.a. systemfelet.

Jag har jobbat 25% sedan slutet av juni. Innan detta var jag heltidssjukskriven i ett par månader. I slutet av maj började jag långsamt må bättre, vilket gjorde att jag började jobba 25% en liten tid efteråt. Problemet är bara att det har stått still sedan dess. Jag har inte blivit bättre. Jag jobbar mina 2 timmar och det funkar de flesta dagar trots att jag efter ca 1 timme och 15 min är så trött att jag skulle kunna lägga mig ner där och då och sova på stället (istället pressar jag mig 45 min till, tar mig hem och kraschar hemma efteråt). 

Av detta att döma hade jag räknat med att få fortsätta vara sjukskriven på 75% ett tag till så att jag ska få den vila jag behöver för att orka mer. Men läkaren verkar tycka det är bekymmersamt att jag inte är redo att gå upp på halvtid, eftersom jag "är ung och det är viktigt att [jag] kommer ut i arbetslivet igen" (Ja, det håller jag också med om - det är planen och målet och viljan; att jag ska bli frisk nog att jobba 100% igen). Han säger sedan att han kan sjukskriva mig på 75% en vecka till och sedan på halvtid ett tag till för "vi måste visa Försäkringskassan att det går framåt".

Och det är här jag vänder mig mot systemet. Notera att läkaren INTE sa att mitt tillstånd verkar vara sådant att jag nog orkar jobba halvtid och inte heller att jag har blivit såpass mycket bättre att det nog är dags att gå upp till halvtid. Nej, orsaken till att jag ska jobba halvtid är för att vi måste "visa Försäkringskassan" att det går framåt. 

Skitsamma att jag undrar med hela mitt väsen hur i helskotta det (halvtidsarbete) ska gå till (rent fysiskt) eftersom min make alldeles för många dagar rent fysiskt får hjälpa mig upp ur sängen för att jag överhuvudtaget ska komma upp, eftersom jag inte ens kan minnas när jag senast hade orken att ta mig in i duschen för egen maskin (för att inte tala om hur mycket energi det går åt när jag väl duschar och tvättar håret!) eller att jag för det mesta sover flera timmar om dagen för att ändå sova hur gott som helst på natten. Dagarna jag kunnat hålla igång 4 timmar i sträck utan paus emellan de senaste 4 månaderna kan nog räknas på ena handens fingrar, men nu ska jag alltså jobba halvtid - bara för att Försäkringskassan anser att jag borde kunna det vid det här laget.

Problemet med Försäkringskassan är att hela deras system är uppbyggt på tanken att ingen vill jobba, alltså kan man inte lita på det faktum att folk verkligen är sjuka - speciellt inte om tillfrisknandet eller sjukdomsförloppet bryter från normen. Men som jag gråtande sa till Tomas på bussen efter läkarbesöket: Det finns ingenting jag hellre skulle vilja än att tillfriskna över natten så att jag kan börja jobba 100% imorgon. För när jag är frisk och jobbar 100% har jag ändå mer än dubbelt så mycket energi att göra roliga saker och saker som behöver göras hemma än vad jag har i nuläget när jag jobbar 25%.

Det måste finnas ett system som kan hitta det fåtal som fuskar, utan att öka stressen och ångesten för dem redan sjuka. Försäkringskassan borde skrotas och sedan byggas om från grunden för att skapa ett system där folk faktiskt hinner bli friska innan de måste tillbaka till arbete. (Då skulle vi kanske slippa det där med att folk går upp i arbetstid och ner igen och upp igen och blir heltidssjukskrivna igen, som det sett ut på min arbetsplats på sistone...)

Hur ärlig ska man vara?

I vårt samhälle ställs dagligen frågan "Hur är det?" eller "Hur mår du?" Det är en rutinmässig fråga. Ingen förväntar sig egentligen ett ärligt svar. Frågan är väl egentligen hur många som ens skulle uppskatta ett ärligt svar. Det är längesen jag bestämde mig för att jag är trött på att svara ett rutinmässigt "bra" på den frågan (även om det fortfarande händer då och då).

På sistone har jag fått den frågan väldigt ofta. Det blir automatiskt så när man varit sjukskriven ett lite längre tag och så smått börjar komma tillbaka till jobbet igen. Frågan är bara vad folk har tänkt sig att man ska svara egentligen? Svarar jag "bra" så ljuger jag ju, för hade det varit bra så hade jag ju faktiskt jobbat heltid. Samtidigt lär det ju knappast vara någon som vill höra att jag knappt klarar av att stå upp (vissa dagar, som idag), att jag mådde så illa att jag knappt tog mig ur sängen eller att jag hade sån ångest att jag inte visste var jag skulle ta vägen nån dag förra veckan. Det är ingen som vill höra en detaljerad beskrivning av hur man kan vara så trött att man knappt orkar med sin egen kropp (ens i liggande ställning). Så mitt nya standardsvar har blivit "det går upp och ner". Där har vi sanningen i ett nötskal, så har jag sagt allt utan att egentligen säga något.

Den enda fråga som jag kan svara ett rakt och ärligt BRA på just nu är när folk frågar saker i stil med "Hur känns det att vara gift då?" Det, mina vänner, känns helt underbart! Och om jag orkar så ska jag väl skriva i bloggen om bröllopet så småningom, men om jag inte orkar så orkar jag inte och då blir det inget.

Bröllopsnerver och besvikelser

Man skulle nog kunna påstå att bröllopsnerverna börjar sätta in på allvar. Det har hänt flera gånger att jag vaknat på morgon efter att ha haft bröllopsmardrömmar.

Första gången drömde jag att jag befann mig i Borås sent på kvällen innan mottagningen och plötsligt insåg att jag glömt alla dekorationer OCH brudklänningen hemma i Södertälje. Vaknade i fullfjädrad panik oerhört lycklig över att det bara var en dröm.

Några dagar senare befann jag mig i drömmen på plats i Västerhaninge en halvtimme innan vigseln skulle börja när jag plötsligt kom på att jag glömt hindersprövningen hemma... 45 min resa enkel väg...

Senaste drömmen var bara för någon knapp vecka sedan. Jag drömde att jag och Tomas var ute och letade servetter. Vi letade efter precis rätt nyans och i affären såg det ut att finnas, men varje gång jag tog ner dem från hyllan hade de ändå fel färg. Det fanns dussintals olika varianter, varav en del med hål i (ni vet som såna där snöflingor man brukade klippa av papper i skolan) och i drömmen var det helt logiskt med servetter med håligheter.

Sista drömmen leder in på besvikelserna. För det har visat sig precis stört omöjligt att få tag i servetter i den färg jag ville ha. Jag har letat och letat och letat, men utan framgång. Tillslut fick det bli servetter i rätt färg, men fel nyans och tyvärr var de enda servetter vi kunde hitta med rätt färg inte servetter av någon bra kvalitet. Sedan hade vi beställt bestick på nätet (vi kör engångsgrejer bl.a. eftersom vi inte hyr lokal med personal...) och de kom idag, men de var inte alls lika fina som de såg ut när vi beställde dem och dessutom var de snäppet mindre än normalt. Så dukningen kommer inte alls att bli så fin som jag hade hoppats (så fin den nu kan bli utan riktigt porslin). Så just nu känner jag mig lite besviken. Men, som en gammal lärare till mig brukade säga "Det går över tills du gifter dig" och jag antar att det är sant. Trots allt är ju det viktigaste att vi blir gifta, inte de små detaljerna runtomkring.

Tick Tack

Tiden går lite för fort just nu, och lite för långsamt på samma gång... Det är bara fem veckor kvar till bröllopet och det är fortfarande alldeles för mycket som behöver göras och planeras och jag börjar känna smått panik över hur allt ska hinna bli färdigt i tid och blir inte så lite stressad över att tiden bara rinner iväg på det där sättet!

Samtidigt så längtar vi ju båda två efter att gifta oss och fem veckor till vigseln kan ibland (ofta) kännas som en hel evighet. Samtidigt börjar nog bröllopsnerverna göra sig påminda för oss båda två och rätt som det är slås man av den där tanken att det är på riktigt och vad är det egentligen man ger sig in på!?! Tanken på att ens totala självständighet inte kommer att finnas längre är lite skrämmande: Nån annan att ta hänsyn till, att dela utrymme med (HUR ska alla grejer få plats i de begränsade garderobsutrymmena?), att möblera med, att komma överens med om vad pengarna ska spenderas på, vanor som ska anpassas till varandra etc. Saker som förut bara var lätta och kunde göras med stundens ingivelse kommer nu faktiskt att kräva förberedelse och diskussion. Då är det tur att man ändå älskar varandra så vansinnigt mycket, annars skulle man nog inte våga ta steget...

När bröllopsplaner och bröllopsstress känns som om de håller på att bli för mycket sätter jag mig ner en stund och tänker på hur otroligt mycket jag älskar honom och hur gärna jag faktiskt vill dela mitt liv med honom och så låter jag den känslan fylla mig en stund och då känns allt mycket bättre. Trots allt är kärlek så mycket mer än bara en känsla, det är ett val och ett verb (göra saker, inte bara känna) och vi har valt varandra och är villiga att göra det som behövs för att det ska fungera. Inte jag och du, Vi. Inte ditt och mitt, Vårt. Vårt gemensamma liv, som börjar på riktigt om bara fem veckor.

Musik

Jag vet inte hur många låtar från olika genres jag lyssnat på vi det här laget i mina försök att hitta musik till bröllopsmottagningen. Mycket av det som tydligen brukar spelas på bröllop är alldeles för långsamt och mjäkigt för att jag ska tycka om det (för mycket långsamma svenska visor och dansband...).

Sedan finns det en hel del favoriter som jag hade kunnat använda som ändå går bort för att de är för starkt förknippade med minnen från tidigare förhållanden (annars hade jag nog t.ex. velat ha med "Sometimes when we touch" som ett musiknummer, för den älskar jag).

Just nu undrar jag förtvivlat hur jag ska hitta tillräckligt mycket musik som både jag och Tomas gillar för att kunna fylla ut med bakgrundsmusik under mottagningen... Någon som har tips på bra låtar?

Äntligen!

Som jag har väntat. Jag beställde klänningen redan i december, men inte förrän nu kom den. (Varför är det så löjligt lång leveranstid på brudklänningar?) Kändes väldigt speciellt att få ta på sig min brudklänning för första gången och känna att den satt som ett smäck. Kul att se den ihop med skorna och de smycken jag eventuellt ska ha. Krävs lite självbehärskning för att inte publicera de fina bilderna från provningen. Eftersom vi inte är ett dugg vidskepliga av oss så var Tomas med när jag gjorde slutprovningen. Känns lite overkligt att ha en bröllopsklänning hängandes hemma på garderobsdörren... Det jag gillar mest med klänningen är att den känns så jag. Can't wait to wear it for real!

Efter många om och men

Ja, jag tror att jag ÄNTLIGEN har lyckats bestämma mig för hur min brudbukett ska se ut. Vilken röra det har varit! Många gånger har jag känt mig förtvivlad och tänkt att jag kommer inte att få nån brudbukett för jag kommer inte att kunna bestämma mig för vad jag vill ha. Det finns ju så otroligt många fina buketter och underbara färgkombinationer, men så ska det ju passa till resten av färgerna på bröllopet också. Jag hade under veva nr 2 nästan bestämt mig för vitt och rosa, när rosa rök all världens väg eftersom vi bestämde oss för röda inbjudningskort och röda detaljer i dekorationerna. Tittade på hundratals buketter och konstaterade att jag inte alls ville ha rött i buketten även om det fanns i resten av dekorationerna (ett tag funderade jag på att ha det ändå, men jag vill ju vara nöjd med buketten!) Jag var väldigt inne på blått ett tag, men det tyckte inte Tomas var fint. Så nu är jag tillbaka på min allra första tanke som jag hade när jag bläddrade igenom min första bröllopstidning inför bröllopet och så knyter jag an till färgtemat på annat vis än genom färgen på blommorna. Ja, jag tror faktiskt att det kan bli bra och att jag kommer att bli nöjd. I processen har jag nog däremot tittat igenom mellan 1000-2000 googlade bilder på brudbuketter...

För övrigt har andra omgången med inbjudningskort blivit ivägskickade. Nu återstår bara 10-20 stycken adresser som behöver samlas in, färdigställas och skickas iväg och tiden börjar ju bli knapp nu...

Har jag förresten nämnt att vi bestämde oss på bröllopsmässan i slutet av januari för hur våra vigselringar ska se ut? Det blir inte alls vad vi hade planerat från början, inte på långa vägar, men det kommer att bli sååå bra. Just nu begär vi in offerter från olika guldsmeder för att hitta det billigaste stället. Visste ni att guldpriset är högre än på länge just nu? Tough luck...

Utskick nästa

Inbjudningskorten är KLARA! Hälften av dem är instoppade i adresserade och frankerade kuvert och bara väntar på att läggas på lådan så fort jag kommer ihåg. Satt hela eftermiddagen och gjorde färdigt och skrev adresser (ca 4,5-5 timmar utan minsta paus). Efter att ha slickat igen första kuvertet och blivit påmind om hur äckligt limmet smakar bestämde jag mig hastigt för att jag INTE tänkte slicka igen X antal många kuvert och snabbt som attan åkte klisterflaskan fram istället.

Nöjd

Provdukningen blev jättefin!

Dukningen tar form

Idag har jag för första gången ställt upp de saker jag införskaffat till bröllopsdukningen och gjort en första provdukning (allt finns inte än, framförallt ska det till en del levande blommor som kommer att ge lite mer färg). Jag var lite tveksam till om allt det jag hade köpt verkligen skulle passa tillsammans, men efter att ha testat kan jag bara konstatera att det blir fiiint! Långt över förväntan, Jag kanske kan trots allt! Jag har kompromissat lite med både dukning och brudbukett för att det ska passa bättre tillsammans rent färgmässigt. När det gäller brudbuketten har jag fortfarande inte hittat det som känns precis rätt för mig, så inget är hugget i sten ännu. Väntar fortfarande på att hitta en bukett som bara känns så "jag" och helst som inte 500 människor har haft före mig...

Framsteg och motgångar

Jag är av naturen en väldigt strukturerad och organiserad människa (schhh, mamma och pappa - röran på golvet i barndomsrummet räknas inte - jag hade faktiskt mina pennor färgsorterade!). Så självklart var en To Do-lista något av det första jag gjorde när bröllopet skulle börja planeras. Åh vad frustrerande det var att titta på den där långa listan med grejer som behövde göras. För ett tag sedan gick jag över den och färgkodade den: Rött - allt som är bråttom, Blått - allt som är på gång, samt Grönt - allt som är klart. Det är med en djupt nöjd känsla jag noterar att de senaste veckorna förvandlat en hel massa av de där punkterna till blått och grönt och att de få grejer som är röda är saker som egentligen är under kontroll.

Däremot finns det ju en del annat som inte går helt enligt planerna. Jag mitt nöt hade inte dubbelkollat måtten på sängen när jag beställde från IKEA, så idag fick vi leverans av en sängstomme som är för liten för våra madrasser... Det var en tusenlapp i sjön det... Sen gick jag dessutom och blev sjuk den här veckan, vilket heller inte ingick i planen.

En icke önskvärd resa

Dagens kraftansträngning: att ta mig till vårdcentralen för nickelallergitest. Jag och min feber önskar helhjärtat att vi kunde fått ligga kvar i sängen och kurera oss.

Brudmarschen

Jag har precis hittat vad jag tror blir den perfekta inmarschmusiken för oss! Jag vill hitta något som fångar känslan vi har och som fångar "oss" och idag hörde jag en gammal favorit och kände bara instinktivt DEN! Inte det jag hade trott att jag skulle välja, men klockrent. Nu får vi bara se om fästmannen håller med.

Det finns så mycket kring bröllop som "ska" göras på ett speciellt sätt. En del av det gillar jag och vill ha som en del av våran mottagning, men sen finns det annat som bara känns som att "det här är inte vår grej"! Jag vill att det här bröllopet ska kännas som oss - att det ska bli personligt och minnesvärt, inte för den påkostade inramningen eller lyxiga maten (för nån sån lyx tyckte vi inte var nödvändig eller ekonomiskt försvarbar för oss) utan för att vi lagt ner själ och hjärta på att få det att spegla vilka vi är samtidigt som vi försöker hålla på en någorlunda traditionell utformning (ni vet; klänning, talare, musik, mat, tårta etc.)

Just nu är jag inne i en period då jag verkligen tycker det är KUL att planera inför bröllopet. I början höll jag på att få spader innan något alls började ta form och allt bara hängde i luften och kände mest för att strunta i alltihop. Det hade jag nog gjort om jag inte redan hade beställt och betalat handpenning på klänningen, men nu är jag grymt glad att det faktiskt händer.

Det här med bröllop...

Så har jag suttit uppe till nästan midnatt och bröllopsplanerat/förberett IGEN. Det här med bröllop är verkligen inte bra för min livsnödvändiga sömn - speciellt som jag går upp strax efter 5 på morgnarna... Men det finns ju så mycket att göra och så lite tid!
För övrigt har jag börjar nojja mig för alla "tänk om". Vad gör man t.ex. om man blir sjuk, ordentligt sjuk? Nån som vart med om att ett bröllop ställts in p.g.a. kräksjuka nån gång? Tänk om man lyckas förstöra klänningen på vägen till bröllopet. Vad gör man då?
Nånstans har jag en flera år gammal bok om krishantering vid bröllop. Undrar var jag har gjort av den...

Att följa ett tema

Efter mycket bläddrande i böcker och massa funderingar hit och dit kan jag bara konstatera att det här med en röd tråd inte riktigt är min grej - har aldrig varit. Jag har en vision för buketten, en annan för mottagningen och en tredje för någonting annat och jag kan liksom inte riktigt få dem att smälta ihop. Det enda som väl egentligen går samman i de olika delarna är en strävan efter det enkla - men där sticker blommorna ut eftersom jag är helt inne på rosor i nuläget. Vitsippor hade varit fint till resten av dukningen på mottagningen (tror jag. det beror på vilken av de olika versionerna i huvudet jag landar på), men maj är lite i senaste laget för att hitta vitsippor, plus att de ju vissnar av rätt fort när de väl blivit plockade... Jag vill så mycket och allt jag vill passar ju inte ihop. Det här med ett egentligt i detalj fixat, sammanhållet tema eller färgtema har jag givit upp för längesen. Sorry traditionen, men det här slaget förlorar du stort!

Bröllopsstress

Det arbetas febrilt med att göras inbjudningskort här hemma hos mig. MYCKET jobb och pill, men de blir fina tycker jag! (Jag är ju inte alls partisk eller så).

Dekorationerna börjar ta form. Tror jag ska provduka nån gång de närmsta veckorna och se om det ser lika bra ut i verkligheten som det gör i mitt huvud... Vi försöker ju att inte lägga multum med pengar (bröllop är dyrt som det är ändå), men hoppas och tror att det ska gå att få fint ändå. Bröllopssajternas Köp&Sälj med second hand grejer är mitt nya favoritställe att shoppa på!

Fotografering

I lördags (2 feb) var vi ute och fotade oss för att få ett kort att sätta på inbjudan, som kommer att komma ut så småningom. Till vår hjälp hade vi en vän till Tomas som ställde upp med tid, energi, kunnande och en riktigt bra kamera. (STORT TACK!!) Vi var ute i ca 2 timmar och resultatet blev en hel del supersnygga bilder (samt några med fina dubbelhakor...). Vi hade riktig tur med vädret. Efter en vecka med tö och regn och ganska mycket moln överraskades vi av strålande sol och några minusgrader så snön var alldeles perfekt gnistrande i solen. Dessutom värmde solen riktigt skönt. Vi fick t.o.m. flertalet bilder utan jackor utan att ens frysa!

Ett litet axplock av bilderna har ni här. De är tagna kring Tyresta by i närheten av där Tomas bor. Sista bilden är lite speciell. Vi höll på att vandra tillbaka när jag i snön plötsligt upptäckte en närmast perfekt liten cirkel av snö med hål i mitten, Hur den har uppstått vet jag inget om (men den såg då ut att ha kommit till på naturlig väg av en slump), men den var såklart tvungen att uppmärksammas, fotas och användas!

Copyright på bilderna: Kent Ahl

Nu ska här blåsas!

30 - say no more.

Vardagsdramatik

Oj vad snöig bil tänker man nog när man tar en snabbtitt på den här bilden.

Titta igen. Det är inte snö.

Det är skum från brandmännens skumsläckare.


Såhär ser alltså en utbrunnen BMW ut.




Vi satt i personalrummet imorse några styckna på fikarast när en av kollegorna utbrister "Titta vad mycket rök. Det måste vara något som brinner." En kollega springer över till andra sidan huset som är närmare röken, kommer tillbaka och säger att det är en bil som brinner. I samma stund kommer en mamma, lämnar hastigt över barnet till mig och säger "Jag måste gå, min bil står jämte den som brinner".  Nyfiken som jag är går jag över på andra sidan och tar en titt. Jag kan inte se själva bilen p.g.a. vagnsförrådet, men jag kan se lågorna som slår upp ur den, höga lågor. Brandförsvaret fungerar i alla fall i Södertälje, för brandmännen och polisen måste ha varit där inom typ 3-4 minuter. När jag lite senare kommer tillbaka in på den sidan för att lämna ett meddelande ser jag polismän och brandkår utanför, en liten skara barn vid fönstret och några ur personalen som dokumenterar med kamera (det här behöver såklart pratas om i barngruppen efteråt, tillvarata det pedagogiska man kan lära utav det och bearbeta chocken), samt en liten skara rödögna nyssgråtna barn. På väg hem passar jag på att ta några kort för att dokumentera dagens vardagsdramatik. Så blev det lite spänning i dag också då.

Fråga

Vet ni hur man stavar lycka med 5 bokstäver?

Svar: T-o-m-a-s

Tid, otid och avstånd

Jag pendlade just 1,5 timma vardera väg bara för att kunna träffa Tomas i 45 minuter, som dessutom kändes som 10. Jag börjar bli lite trött på det här avståndet. Nedräkningen har börjat... (106)

Ringmärkt

Först skulle vi inte ha några förlovningsringar - onödig kostnad, jobbigt med 2 ringar tyckte jag när vi pratade om det innan vi förlovade oss. Sedan när han väl friade började jag känna att kanske vore det lite kul med förlovningsringar ändå, men fortfarande lite onödiga pengar. Så hittade jag av en slump fina, superbilliga förlovningsringar i silver på nätet, så då slog vi till och köpte ringar ändå. Och de ser alltså ut som ovan. Jag älskar min ring!

The Question

December 24, 2012 will always be a day for me to cherish. Tomas had come down to celebrate Christmas with my family and when he came he told me that sometime during the day he wanted us to take a walk together because he had something he wanted to give me. The thought went through my head "he didn't buy a ring did he?", so I did expect a proposal to come (mind you, at this stage it was only a formality anyway, seeing that we had ordered my wedding dress a week and a half prior to this... highly unorthodox, I know). To be honest I wasn't sure I wanted Christmas Eve (that's when we celebrate christmas here in Sweden) to be my engagement day, but the next day held promises of rain, which I did not want to take a walk in. 

So in the afternoon we took a walk around the neighbourhood and it's close vicinity. Just at the edge of where the houses ended (on a somewhat out of the way street) he stopped me and handed me a small parcel that was definitely way too large to be a jewelery box with a ring in it. "Oh, I was mistaken. He's not gonna propose" I thought to myself. He turned me around facing another direction as I opened the gift and gave me a hug from behind. Inside the parcel was a beautiful glass angel:

As I turned around to thank him I found he was down on his knees, having written something in the snow (either the top of the snow was too hard to form letters in or I just turned around too quickly, because the words were not finished so I didn't understand what it said). Since I couldn't read he asked me vocally instead if I wanted to marry him (for the life of me I can't remember how he phrased it more than those standard words). I had expected pure exhilarating joy in this moment, but found that it was a mix of joy and "this is for the rest of my life"-anxiety, but of course I said yes without hesitating - fear or not I decided quite some time ago I want to spend my life with him. I smiled inside and out and after he had gotten up he pointed to the little angel in my hand and said "You are an angel. That is my heart" (pointing to the heart in the angel's hands). Then there was a lot of hugging and kissing before we went back home. It took the remaining part of the evening before we told anyone, I wanted to savour the moment and treasure it in my own heart for a little while first.

Now, the proposal apparently didn't go exactly as he had planned and he said it wasn't a very good proposal. I happen to think it was an excellent proposal. First of all, he caught me by surprise even though I was expecting it - thanks to the angel. Secondly, he was down on his knees though there was plenty of snow and must have been really cold! Last but not least, the symbolism of the angel (me) holding his heart is absolutely adorable! Moreover, the angel is something that I'll keep my entire life and everytime I look at it I will remember that exact moment - he gave me a touchable memory. Couldn't have been more perfect.

Ever since that moment my love for him has grown day by day, every hour, much faster than before even. I'm not only holding his heart, he is also holding mine.