Mellanlandning

Flygplats i Chicago. 2 timmar tills jag far ga ombord pa mitt flyg. Har varit inne i down town Chicago. Otroligt maffigt. Man kande sig ratt liten maste jag saga bland alla de stooora byggnaderna.

Resan har gatt smidigt. Flera ganger har min vantetid forkortats avsevart da de plotsligt oppnat en ny ko/kassa pa flygplatsen. Det enda som tog nan tid vard att tala om var att ga igenom tullen nar jag kom till USA. Laaaang vantan. De gick runt med sota sma tullhundar som nosade efter kott och gronsaker. Det far man tydligen inte ha med sig in i landet.

Pa vag till Chicago, bara 30-60 min innan vi skulle landa sag jag for forsta gangen en regnbage uppifran och kunde se med egna ogon att det ar en helt rund cirkel. Haftigt! Tyvarr hann jag inte fa upp kameran fort nog for att fa en bild innan den var borta. Har daremot fatt flera andra harliga flygbilder av sjoarna runt Chicago, de otroliga, langa stranderna och hur skuggorna fran molnen vid en forsta anblick ser ut som rev under vattenytan innan man inser vad det ar. Tog aven kort pa en golfbana uppifran luften, det sag ratt haftigt ut.

Nar jag skulle genom sakerhetskontrollen har i Chicago nyss fick jag for forsta gangen ga igenom en kroppsscanner. Synd att man inte sjalv far se hur man ser ut nar de scannar en. Det skulle jag vilja gora.

Varen har kommit mycket langre har an hemma. Det knoppas och blommas sa det star harliga till. Forsokte fa lite fina kort under resan in till Chicago, men det blir lite suddigt fran fonstret pa ett tag som ror sig... Fina tulpaner (och fin konst) inne i centrum i alla fall.

Pa flygplatsen har hade de en utstallning med mosaikglas (ni vet alla kyrkfonster... vad heter det egentligen? Star still just nu i huvudet.) nar man gick av planet. Jattefint och mycket hog mysfaktor, men tyvarr var den i delen av flygplatsen dar det rader fotoforbud... dessa paranoida amerikaner. :p

Det kanns bra och familjart att vara pa amerikansk mark igen, men dialekten har i Chicago ar lite svarforstadd ibland.

Nu ar snart min svindyra internettid slut. Ha det kalasbra dar hemma, for det tanker jag ha har borta!

En annan sorts hungerspel

Jag har konstaterat att jag är lite snål av mig. Jag bara vägrar betala hutlösa flygplatspriser på mat. Ursäkta, men 49 spänn för köttbullar och pasta portionsstorlek som en öppen handflata... Skulle inte tro det. Så hungerspelen kan börja - spelet att motstå mat fram till dess maten på flygplanet serveras. Önska mig och min kurrande mage lycka till! (nästa gång jag ska ut och långflyga ska jag komma ihåg nån typ av matsäck...)

Ovan, bild från utrikesterminalen alldeles innan incheck. Flyget är än så länge i tid.

Published with Blogger-droid v2.0.2

I'm going home

Nu är det äntligen dags. Resan har officiellt börjat! Jag åker hem till mitt hem på andra sidan Atlanten! Det ska bli ett kärt återseende, om än alldeles för kort!

Published with Blogger-droid v2.0.2

Kan man dö av längtan?

För just nu längtar jag så mycket att det känns som att jag ska dö. Längtar så mycket att jag inte kan låta bli att bokstavligen skratta högt för mig själv av ren lycka. Åh, om det ändå ville bli imorgon. Jag vill att imorgon ska komma FORT.

Published with Blogger-droid v2.0.2

Livsavgörande bagateller

Det är så sjukt många tankar som går genom mitt huvud just nu. Snubblar, virvlar, svävar och är överallt och ingenstans på samma gång. Så mycket att jag har svårt att koncentrera mig på bara en sak. Det är så många tankar som vill bli tänkta, så många saker som vill bli funderade över, vridna och vändna (ja, jag vet. jag hittade nog just på den böjningen. Jag gör sånt...) på .

USA-resan som börjar i veckan. Gissa om jag stressar över packningen... den stressen är så stor att jag skjuter de tankarna ifrån mig. Jag har börjat lite smått och resväskan ser ut att bli rätt tom - det är bra. Jag vill kunna ha med mig mycket tillbaka, så det så!

Framtiden. Jag skulle kunna ha en hel utläggning här i om framtiden, men ska sanningen fram kan jag inte samla tankarna tillräckligt mycket för att göra det. Kortversionen består i att jag äntligen, äntligen har en plan för mitt liv! Jag har ju känt ganska länge att jag inte vill jobba i skolan hela livet (även om jag tror jag kommer att ha perioder hela livet då jag gör det, för samtidigt så tycker jag ju om det). Hade i alla fall ett samtal med en god vän igår där jag fick lite mer insikt i det amerikanska skolsystemet, vilket gjorde det möjligt att kolla mer specifikt på möjliga utbildningar på BYU. Och nu har jag hittat något som jag verkligen vill göra! Jag vill plugga lingvistik på BYU!!! Det kräver lite jobb, jag måste damma av min gymnasieryska först så att jag kan ha med den som en merit i ansökan med gott samvete och så vill jag läsa en grammatikkurs för att fylla i de luckor som gymnasiet och grundskolan lämnade mig med - för jag vet att mycket av min språkkunskap är uppbyggd kring grammatik - det är så jag tillägnar mig språket, via strukturen. Om jag kommer in så blir det BYU hösten 2013... en mastersutbildning. Ansökningstiden går ut i februari nästa år.

Kärleken ska vi inte ens prata om. Känslor är komplicerat. Att hitta nån att dela livet med är komplicerat. Att våga lita på att man verkligen kommer att hitta någon att dela livet med är ändå mer komplicerat. Tillförsikt, lita på Herren, lyssna. Det löser sig. Det är allt jag vet med säkerhet.

Och sen en liten bagatell som jag funderat på under vägen till kyrkan i några veckor nu. Jag åker nämligen förbi en hållplats som heter Fribovägen och som den lingvist jag är får det mig självklart att fundera på ord och ords sammansättning. Ni förstår, det finns så många olika boenden nuförtiden: sambo, särbo, mambo, eller så kan man ta en kombo... så vad skulle det då innebära att vara fribo? Är det att man lever i en demokrati och kan vara fri, i motsats till att bo i en diktatur? Och vad skulle man i så fall kalla dem som bor i en diktatur?

Tillslut några visdomsord som min kamrat gav mig igår (han är sååå bra på att inspirera mig, har alltid varit):

"Aim high, be courageous, 
trust that the Lord can make you more than what you are today."

Blommor, blåmärken och resfeber

Uppenbarligen är inte jag den enda i hushållet som tror på ett liv efter döden - mina krukväxter gör det också. Den här plantan har nämligen återuppstått över natten.

Idag har varit en spännande dag. Jag vaknade imorse med världens resfeber när jag insåg att imorgon, om en vecka är jag på väg till USA och ett återseende med mitt älskade Temple Square! Senare på dagen tog jag en titt på listan över vilka systrar från missionen som sagt att de kommer att komma dit den helgen och det är massor av systrar som jag verkligen älskar djupt och innerligt - några av dem som jag spenderade mest tid med under min mission. Bland annat kommer min älskade vän och själsfrände Laura Hales att komma ner. Det är ett återseende jag knappt kan bärga mig inför. Men även Bianca Hernandez, Bethany Anderson, Christine Frye och många, många, många fler kommer att bli kära återseenden. För att inte nämna syster Amanda Wright och syster Jennifer Rydelek som fortfarande gör sina missioner. Det är helt omöjligt att namnge alla dem som jag längtar så efter att få återse. Bara synd att det inte är ännu fler, för det finns fortfarande en hel drös jag saknar som mitt hjärta skulle vilja träffa.

För övrigt har jag ett ordentligt, lätt svullet blåmärke på smalbenet efter att en av ungarna på jobbet sparkade mig idag... han förstår liksom inte skillnaden mellan lek och allvar och att om man leker Ninja kan man inte slå och sparka på riktigt... Annars var det en riktigt trevlig dag, med organisering i klassrummet (vi fick några bokhyllor flyttade) och härlig utevistelse i solen. Så som det gassade idag hade man verkligen inte kunnat tro att det snöade igår och att snön faktiskt låg på marken ett bra tag igår morse. Det var faktiskt så fint väder att jag promenerade hem från stan efter jobbet. Tog en knapp halvtimme i relativt lågt tempo (bara så att det höjde pulsen lite, lite grann). Trevligt att kunna promenera igen och att kunna gå utan jacka. Mer sånt!

Hade en liten pratstund med en kollega om tro på jobbet idag också. Vet inte hur vi kom in på ämnet, men vi pratade om relationer och plötsligt framkom det att jag tror på att inte ha sex före äktenskapet och hon blev alldeles jätteförvånad och undrade om det inte var svårt. Jag sa som det var, att det kräver en del självkontroll men att jag känner att det är värt det. Det blir något som endast och enbart min man och jag kommer att dela som vi inte har med någon annan sen innan. Sen allt som har att göra med den frid som kommer av att veta att valet för med sig välsignelser från en Himmelsk Fader som älskar en och att man vet att det är ett val som kommer att göra en lycklig - det är svårare att sätta ord på.

Så kan det gå...

Och här ser ni orsaken till varför jag inte ska ha riktiga krukväxter. Man kan ju undra varför jag fortsätter försöka...

Published with Blogger-droid v2.0.2

Att känna inre frid i en orolig värld

Ibland kan jag känna att vi lever i en värld och ett samhälle där det finns mycket outtalad oro. Människor överallt som oroar sig för att inte räcka till, att inte bli accepterade, som oroar sig över hur deras framtid kommer att se ut, om deras drömmar och önskningar kommer att gå i uppfyllelse, om de kommer att bli älskade etc. Bland alla dessa människor finns några som med all den energi de har kämpar för att livet ska bli så som de önskar, men det finns också de som faller platt inför verkligheten, som ger upp hoppet om att kunna styra sina egna liv i den riktning de vill - som helt enkelt tvivlar på sin egen kapacitet att uppnå sina drömmar.

Själv pendlar jag nog lite fram och tillbaka mellan dessa två. Jag kan vara väldigt envis och driven när jag vet vad jag vill och hur jag ska nå dit, men samtidigt är jag av naturen en människa som oroar mig mycket, som kan tvivla på min egen förmåga ibland. I sådana stunder av tvivel känner jag ibland att mina mål och drömmar är ouppnåeliga, att jag lika gärna skulle kunna ge upp. Det är i de stunderna jag finner extra kraft i att veta att det här livet inte är något jag behöver klara på egen hand. Jag drar mig till minnes att det finns något, NÅGON, som är större än jag. Och jag förlitar mig på det faktum att allting ligger i Guds hand. Att det finns en plan och att inget nånsin är helt förgäves. Att även om mitt liv inte blir helt så som jag tänkt mig så blir det ändå bra.

Det betyder inte att jag lämnar över ansvaret för mitt liv till ett högre väsen och bara "följer med". Mitt liv och mina val är fortfarande mina - jag styr över mitt liv. Men jag vet också att jag kan söka gudomlig vägledning och vända mina nederlag till framgångar om jag är villig att kämpa och lyssna.

Och det är den kunskapen som gör att jag kan känna fullkomlig frid i en orolig värld, trots att framtiden är oviss.

Published with Blogger-droid v2.0.2

Perception

Har du nån gång funderat på hur andra ser dig? Vilka karaktärsdrag framstår starkast i deras ögon? Vad ser andra som inte du ser hos dig själv? Och vad ser du som inte andra ser? För några år sedan hade jag en konversation med en god vän som var så frustrerad över att människor i hans omgivning inte märkte att han hade förändrats. Han jobbade så hårt på att bli bättre och det gick framåt, men minsta lilla bakslag fick människor att fortfarande se honom som den gamla personen - den som han själv inte identifierade sig med längre.

Den här tanken har nyligen dykt upp i mitt huvud igen med anledning av något som hände för flera år sedan. Jag var en annan person då än jag är nu, men en rädsla smög sig på att någon kanske fortfarande ser mig som den jag var då och jag hoppas så innerligt att den personen ska veta att jag har förändrats, att jag lärde mig av mina misstag.
Men vi kan aldrig styra över hur andra ser oss, vi kan bara göra vårt bästa att alltid försöka se andra ur den mest fördelaktiga vinkeln och hoppas att de gör samma ansträngning för vår skull.

Dagens fråga är således; Vem är jag i dina ögon?

Published with Blogger-droid v2.0.2