Livsavgörande bagateller

Det är så sjukt många tankar som går genom mitt huvud just nu. Snubblar, virvlar, svävar och är överallt och ingenstans på samma gång. Så mycket att jag har svårt att koncentrera mig på bara en sak. Det är så många tankar som vill bli tänkta, så många saker som vill bli funderade över, vridna och vändna (ja, jag vet. jag hittade nog just på den böjningen. Jag gör sånt...) på .

USA-resan som börjar i veckan. Gissa om jag stressar över packningen... den stressen är så stor att jag skjuter de tankarna ifrån mig. Jag har börjat lite smått och resväskan ser ut att bli rätt tom - det är bra. Jag vill kunna ha med mig mycket tillbaka, så det så!

Framtiden. Jag skulle kunna ha en hel utläggning här i om framtiden, men ska sanningen fram kan jag inte samla tankarna tillräckligt mycket för att göra det. Kortversionen består i att jag äntligen, äntligen har en plan för mitt liv! Jag har ju känt ganska länge att jag inte vill jobba i skolan hela livet (även om jag tror jag kommer att ha perioder hela livet då jag gör det, för samtidigt så tycker jag ju om det). Hade i alla fall ett samtal med en god vän igår där jag fick lite mer insikt i det amerikanska skolsystemet, vilket gjorde det möjligt att kolla mer specifikt på möjliga utbildningar på BYU. Och nu har jag hittat något som jag verkligen vill göra! Jag vill plugga lingvistik på BYU!!! Det kräver lite jobb, jag måste damma av min gymnasieryska först så att jag kan ha med den som en merit i ansökan med gott samvete och så vill jag läsa en grammatikkurs för att fylla i de luckor som gymnasiet och grundskolan lämnade mig med - för jag vet att mycket av min språkkunskap är uppbyggd kring grammatik - det är så jag tillägnar mig språket, via strukturen. Om jag kommer in så blir det BYU hösten 2013... en mastersutbildning. Ansökningstiden går ut i februari nästa år.

Kärleken ska vi inte ens prata om. Känslor är komplicerat. Att hitta nån att dela livet med är komplicerat. Att våga lita på att man verkligen kommer att hitta någon att dela livet med är ändå mer komplicerat. Tillförsikt, lita på Herren, lyssna. Det löser sig. Det är allt jag vet med säkerhet.

Och sen en liten bagatell som jag funderat på under vägen till kyrkan i några veckor nu. Jag åker nämligen förbi en hållplats som heter Fribovägen och som den lingvist jag är får det mig självklart att fundera på ord och ords sammansättning. Ni förstår, det finns så många olika boenden nuförtiden: sambo, särbo, mambo, eller så kan man ta en kombo... så vad skulle det då innebära att vara fribo? Är det att man lever i en demokrati och kan vara fri, i motsats till att bo i en diktatur? Och vad skulle man i så fall kalla dem som bor i en diktatur?

Tillslut några visdomsord som min kamrat gav mig igår (han är sååå bra på att inspirera mig, har alltid varit):

"Aim high, be courageous, 
trust that the Lord can make you more than what you are today."