Google Website Translator Gadget

tisdag 16 september 2014

Världens bästa (och värsta) yrke!

Det händer ofta att jag klagar på mitt yrke. Sedan jag blev sjuk av stress har jag allt mer och mer funderat på att göra som så många andra och helt enkelt lämna yrket bakom mig. Jag tappade passionen och engagemanget. Den totala tröttheten tog överhanden.

Det händer så ofta i mitt yrke att man går hem i slutet av dagen så fysiskt och mentalt utmattad att det bokstavligt talat är med nöd och näppe man står på benen. Ibland händer det att man själv eller kollegor står i personalrummet och gråter av förtvivlan och utmattning. Många vittnar om hur påfrestningarna på jobbet går ut över relationerna hemma.

Så vad är det då som får oss att stanna kvar? Vad är det som får mig att gång på gång, hur mycket jag än vill bort ifrån yrket just då, känna att jag skulle sakna det?

Idag har jag blivit starkt påmind om varför jag trots allt fortfarande är kvar.

Det är för att ingen dag är den andra lik - även om gårdagen kändes som helvetet på jorden så kan dagen idag få dig att sväva på moln.

Det är för att du ser ljuset tändas i någons ögon, ser en framgång, ser någon förstå något för första gången eller göra något de inte kunnat förut. För att du får vara del i en process av lärande och utveckling.

Du stannar för att de där 5-10 minuterna när du känner att du verkligen gjort skillnad för någon väger upp alla de där stunderna då du känner dig alldeles fullkomligt otillräcklig i egenskap av människa.

Så ja, ibland glömmer jag bort det - men jag älskar att vara lärare!

Just nu har jag tillfälligt en deltidstjänst i en förskoleklass. Det är många elever med utländsk bakgrund och en handfull av dem förstår i stort sett inte ett ord svenska eller engelska (vi använder bägge språken som undervisningsspråk i klassrummet).

Idag satt jag med en sådan tjej. Uppgiften var att klippa ut kronblad med siffror i och klistra fast dem runt blommans mitt som om det hade varit en klocka. Till sin hjälp hade de en klocka ritad på tavlan.

Den här tjejen kunde överhuvudtaget inte tillgodogöra sig ett uns av instruktionerna p.g.a. bristande språkförståelse. Hon klippte bitar hipp som happ ur papperet och klistrade fast lite varsomhelst på det andra. De flesta bitarna hamnade med baksidan upp.

I en sådan situation är det lätt att som lärare slita sitt hår.

Men tack vare att vi var tre vuxna i klassrummet så hade jag faktiskt tiden att sätta mig ner med denna tjej och börja från början med ett nytt papper. Jag klippte ut kronbladen och pekade på siffran och pekade mot tavlan, och satte sedan kronbladet på plats. Sedan upprepade jag samma procedur, men gav henne två ställen att välja mellan där jag kunde placera kronbladet. När hon pekade fel visade jag återigen på siffran, sa dess namn, gick fram och gjorde samma sak vid tavlan och satte sedan kronbladet på rätt plats. När vi kom till femte och sjätte siffran pekade hon själv ut helt rätt var de skulle sitta efter att ha kollat på tavlan! Totalt fick hon tre av siffrorna rätt helt på egen hand och en hon lyckades rätta till bara av att jag pekade på tavlan när den hamnat lite fel.

Fyra av tolv siffror kanske inte låter så mycket, men att gå från att inte ens veta vad du ska klippa ut, vilket håll du ska klistra fast det på eller ens vilken del av papperet det ska fästas vid till att få fyra siffror rätt helt själv är ett jättesteg!

Tänk om vi inte hade varit tre vuxna i klassrummet? Tänk om jag inte hade haft tiden att sitta 15-20 minuter fullkomligt fokuserad på bara henne? Då hade jag inte kunnat ge henne den hjälp hon behövde.

Tillräckligt med resurser i skolan gör ALL skillnad för eleverna och otrolig skillnad för oss som lärare när vi får känna att vi faktiskt räcker till om vi bara ges förutsättningarna.

Jag hade mindre, men likartade situationer med några andra elever idag också, när det bara plötsligt går framåt.

Och jag behövde det. Jag behövde bli påmind om att jag trots allt har världens bästa jobb.

torsdag 4 september 2014

Om viljan att bara vara ärlig

Här sitter jag ännu en gång och försöker författa ett personligt brev för att söka ett jobb och ju närmare förlossningsdatum jag kommer, desto svårare blir det. Vad i helskotta ska jag skriva? Jag vet ju att ingen skulle anställa mig bara för att behöva anställa någon annan om 2 månader! Speciellt inte som att jag inte är någon superlärare som det kan vara värt att vänta ett år på. Och det är svårt att motstå viljan att bara vara brutalt ärlig i mitt personliga brev. Om sanningen skulle stå i brevet skulle det väl närmast låta något såhär:

Behörig lärare
Något som jag tycker är väldigt roligt med mitt yrke är att lära ut! Jag blev lärare för att jag vill sprida kunskap och jag känner en otrolig passion varje gång jag läser läroplanen eller ser tillbaka på min utbildning.

Det tråkiga är att verkligheten i skolan idag ligger långt ifrån den ideala bilden som ges i läroplan och under utbildningen. Tyvärr är det också så att lärarutbildningen rustade oss för idealbilden och inte för verkligheten och jag känner ofta att jag står handfallen inför situationen i dagens skola. Hur gärna jag än vill uppnå läroplanens intentioner i klassrummet så saknar jag verktygen för hur man får omotiverade, skoltrötta, ibland chockerande uppkäftiga, ofta stökiga elever med på tåget.

Jag känner ofta att jag blev inte lärare vare sig för att uppfostra, tillrättavisa eller agera socialtant. Jag blev lärare för att jag vill ge eleverna den kunskap de behöver för att gå så långt de bara kan i livet!

Min styrka ligger i det kunskapsbaserade - att lära ut, hjälpa eleverna förstå, handleda. Däremot skulle jag behöva mängder med stöd för att skapa ett klassrumsklimat med studiero. Om jag kunde få den hjälpen så skulle min passion för läraryrket förmodligen komma tillbaka. I nuläget har jag nämligen sviter av en arbetsrelaterad utmattningsdepression till följd av stressen över att förutsättningarna helt enkelt inte motsvarar de ställda kraven.

Däremot är jag otroligt välbevandrad i genustänkande och normkritik i klassrummet, har alla verktyg för att kunna planera ett bra ämnesövergripande arbete (om planeringstiden är tillräcklig), samarbetar bra med andra människor, har elevens bästa för ögonen, är noga med att planera min undervisning utifrån målen i läroplanen och jobbar gärna varierat i klassrummet för att tillgodose alla elevers olika inlärningsstilar.

Om ni tycker detta låter som att ni vill satsa på mig i framtiden, så är jag rätt person att anställa! Jag och min make väntar nämligen vårt första barn i november och jag kommer att vara föräldraledig i ungefär ett år för att därefter återgå i tjänst.

Hoppas vi ses på en intervju!


Handen på hjärtat, om sanningen var utskriven svart på vitt, skulle du anställa mig om du var arbetsgivaren? Och om jag nu vet att jag inte är särskilt anställningsbar i nuläget - varför ska man behöva framställa sig som bättre och mer kompetent än man faktiskt är? Det lägger ju bara upp för framtida besvikelser från både arbetsgivarens och min sida.