Nu är det officiellt

På lördag flyttar jag in i min nya lägenhet i Södertälje. Det ska bli skönt att slippa pendeltåget varje morgon, men jag kommer att sakna mysiga Tumba med sina fina grönområden och mysiga parkkänsla - och jag kommer att sakna Tumba Centrum med nära tillgång till allt man behöver och biblioteket på väg hem.

Sjungande, sprudlande, lyckoberusande dag

Det bubblar av musik inom mig idag. Den spritter och dansar och flyger och bara måste måste ut, så ända sedan imorse har jag gått och sjungit och nynnat för mig själv. Och när jag går ut blir det ännu starkare för solen skiner och luften är härligt kylig och frisk ("crisp" som man skulle säga på engelska) och lyckan liksom svävar runt i kroppen - ett sånt där lyckorus där det egentligen inte alls är nånting speciellt man är lycklig åt utan livet är bara obeskrivligt härligt i just den stunden. Och hjärnan försöker omedvetet rada upp några orsaker varför man egentligen inte borde vara så lycklig, men det biter liksom inte för världen kan inte vara annat än underbar en dag som denna. Det är en sån där dag när man känner att alla ens drömmar är fullt möjliga hur omöjliga och orealistiska de än kan te sig en annan dag.

Och det enda som saknas är någon att dela dagen med, men dagar som denna känns inte ens det omöjligt och långt borta. För dagar som denna tänker jag att det måste finnas någon därute nånstans i världen som skulle tycka att det är charmigt att jag brister ut i sång i tid och annan och som kan tycka att det är det gulligaste i världen att jag lever mig så in i filmer att jag sitter och gör diverse miner av förtjusning och förskräckelse och som inte alls har ett problem med att jag är 150 cm kort. Någonstans finns det någon som skulle kunna tänka sig leva med mina bergochdalbanekänslor bara för att de tycker alla andra delar av mig är underbara. Någon som skulle tycka om mig fast jag är lite lagom quirky. Någon som skulle lyckas se bakom min fasad av tillrättalagd korrekthet och se hela mitt jag, hela mitt galna, crazy, spontana, livsglada pratmakar-jag. Nånstans i världen finns det någon sådan kille och dagar som denna känns det faktiskt som om han skulle vara möjlig att hitta.

Och den bistra verkligheten får gärna vänta flera dagar med att göra sig påmind för just idag mår jag så härligt bra att jag aldrig vill må på nåt annat vis!

Inception

Huvudet snurrar. Hela världen tycks snurra. Det är så sjukt brilliant gjort att hjärnan hänger med utan att egentligen hänga med, man fattar men lyckas ändå inte helt sätta fingret på vad det är man fattar. Och i sina ansträngningar att begripa varenda liten detalj är det som om huvudet gör ont, som om synen blir dimmig och allt fylls av en overklighetskänsla som ändå är verklig. Precis det som filmen vill illustrera känner man, som nåt slags organiserat kaos, eller nån sorts kaotisk struktur.

Att ens komma på en sådan idé, att först få tanken och sedan skapa någonting utav den - det är minst sagt genialiskt. Det är en av de mest komplexa, välgjorda filmer jag någonsin sett. Det måste vara en av de bästa actionfilmerna som någonsin skapats. Storyn håller, spänningen är bitvis brutal och skådespeleriet är toppklass. Om du inte har sett den, se den! Jag skulle kunna se den om och om igen - och det kommer från nån som egentligen inte tycker om action...

Barnsligt kul

Vi pratade ålder på jobbet idag. Konstaterade att man tenderar att känna sig yngre än man är och att nånstans så bor det ett litet barn inom oss alla. Det kanske är därför man valt att bli lärare sa jag - för att man får en legitim ursäkt att leka. Ta bara de senaste dagarna till exempel, igår på lunchrasten lekte jag Katten och Musen (vilket jag säkerligen inte har gjort sen jag själv gick i skolan) och idag på lunchen lekte jag "apan i mitten" (ni vet den där leken där man har en boll som man kastar till varandra och så springer en stackare runt i mitten och försöker ta den). På eftermiddagen gick vi till en närliggande lekplats där det finns en snurrgunga - dvs det finns fyra säten på långa stänger som sitter fast på en snurrmoj (vadå typiskt Emma-ord) ovanpå en påle i mitten. Detta gör att de fyra sätena kan snurra runt runt som en slags enkel karusell. Well, barnen älskar den, så det brukar vara rätt fullt (och lite bråkigt). Ibland får man som lärare lite lust att retas med barnen i såna lägen. Så när de står där och småtjafsar lite om vems tur det är att åka nu (och vem som ska vara tvungen att putta fart) travar man fram och säger att "nu är det min tur" och så klättrar man upp och sätter sig till barnens förvånade och förtjusta kommentarer. Det är sådär att de inte riktigt vet om de ska ta en på allvar eller om man skämtar. Idag bestämde de sig för att ta mig och min kollega på allvar, så när vi hade hoppat upp och satt oss så satte de igång att putta fart. Faktiskt riktigt roligt, speciellt när en annan kollega kommer fram och ger den en jätteskjuts! Haha, barnen tyckte det var urkul att se sina fröknar åka och klagade inte ens över att behöva putta fart. Fast det är klart, det framkallar betydligt fler illamåendekänslor nuförtiden än när man var barn...När jag senare dessutom satte mig på gunghästarna (eller vad man nu ska kalla dem - ni vet ungefär såna där som står på blåa spiraler och gungar fram och tillbaka i form av olika djur, bilar etc.), ja då tyckte barnen att det var så roligt att de var tvungna att peka och ropa och göra alla sina kamrater uppmärksamma på det. Ja, vad gör man inte för de små liven...

På tal om ålder, upptäckte ytterligare ett ålderstecken ingår - de första rynkorna under ögonen (små var de inte heller!). Linjerna i pannan har jag ju vant mig vid, vid det här laget - de syns ju inte så tydligt. Men det betyder ju inte att de behöver föröka sig och ta över andra delar av mitt ansikte!

Apropå kundservice

Det där med kundservice är ju egentligen väldigt intressant. Vissa företag får man tjata och tjata på för att uppnå resultat, på andra har de förstått att nöjda kunder är den bästa reklam ett företag kan få. Ett exempel på superb kundservice fick jag tidigare den här veckan. Jag hade beställt en film från discshop.se, men efter över en vecka hade den fortfarande inte kommit. Jag visste via ett e-mail från posten att den hade blivit ivägskickad, så jag ringde posten för att se vart den hade tagit vägen. De å sin sida behövde kollinumret för att kunna spåra det, så det blev ändå att ringa till discshop. Så jag ringer dit och förklarar vad som har hänt och att jag behöver kollinumret. Tjejen i andra änden tar en titt på sina papper (eller, ja, nuförtiden är det väl på datorn) och säger "Det var så längesen. det struntar vi i. Vi reklamerar den till posten, så skickar jag en ny till dig nu med en gång." Så var den saken ur världen, utan strul, utan problem och framförallt utan att det var jag som behövde lösa problemet. Och idag, bara några dar senare sitter jag med min nya film i handen och tänker för mig själv att alla företag borde vara lika tillmötesgående och problemlösande. Det roliga i hela historien är att nu när de skickat ytterligare en film till mig, så bestämde den första sig för att komma sådär 2-3 veckor försent. Så nu sitter jag med två filmer av samma sort. Det blir förstås till att returnera den ena om de inte får för sig att jag kan behålla den eftersom de kanske redan fått ersättning från posten.

Tack för trogen tjänst

Det är med viss sorg jag konstaterar att mina gamla trotjänare, vinterstövlarna från missionen nu har gjort sitt. De har hållit mina fötter varma och torra dag ut och dag in, timme efter timme under två hela vintrar, i regn, snö och kyla merparten av min vakna tid. Drar mig till minnes att jag sista gången jag använde dem på mission konstaterade att jag blev lite lätt blöt om fötterna, men tänkte att det inte var något som lite impregneringssprej inte kunde fixa. Tyvärr visar dagens skogsdag alltför tydligt att stövlarna är långt bortom denna räddning och helt enkelt förtjänar att kasseras. Jag sänker besviket mungiporna och funderar i mitt stilla sinne på när jag nästa gång ska anse det värt att slänga 1600 kr på ett enda par skodon... även om de där skodonen var värda vartenda öre jag spenderade på dem. Man kan alltid lita på ecco.

Så, jag tackar stövlarna för trogen tjänst och bereder mig på att ta fram de gamla kängorna när köldknäppen slår till (dessa kängor är även de ett bevis på skor av utomordentligt hög kvalitet, jag har haft dem varje vinter sedan jag gick i högstadiet och de håller fortfarande mina fötter torra och relativt varma).

I korthet

Jag har inte dött, jag har bara ingen inspiration att skriva. Igår hade vi släktträff, p.g.a. en födelsedag. Det var alldeles enormt otroligt roligt!