Google Website Translator Gadget

torsdag 16 oktober 2014

Det föreslagna rökförbudet och varför det behövs

Min erfarenhet den här morgonen är ett typexempel på varför det föreslagna rökförbudet faktiskt behövs - då rökare ofta verkar fullkomligt oförmögna att tänka på andra än sig själva.

Jag kommer till busshållplatsen. Där finns två rökare. Inte har de ställt sig i närheten av varandra, utan på var sin sida hållplatsen. Dessutom sitter den ena på den enda bänken och sprider sin rök. Det betyder att jag som gravid - som verkligen hade behövt sitta idag p.g.a. ont från foglossning - blir hindrad från att sitta ner. Jag försöker ställa mig så mittemellan det går för att undvika röken, men det tar ändå bara nån minut innan hostan sätter igång och jag (som så många gånger förr) blir tvungen att andas genom vantar/tröja etc. för att inte få en hostattack som gör att jag nästan spyr. Tack och lov tog det bara ett par minuter denna gång innan bussen kom.

Andra gånger har jag kommit till busshållplatser där rökare sitter INNE i busskuren och röker, vilket får till följd att jag får stå ute i regnet eftersom jag inte kan vistas i busskuren.

Och därför behövs lagen: För att det inte är rätt att rökare ska kunna stänga oss andra ute från allmänna platser. De kan välja en annan tid och plats att röka. Jag kan inte välja att inte få hosta av deras rök!

tisdag 16 september 2014

Världens bästa (och värsta) yrke!

Det händer ofta att jag klagar på mitt yrke. Sedan jag blev sjuk av stress har jag allt mer och mer funderat på att göra som så många andra och helt enkelt lämna yrket bakom mig. Jag tappade passionen och engagemanget. Den totala tröttheten tog överhanden.

Det händer så ofta i mitt yrke att man går hem i slutet av dagen så fysiskt och mentalt utmattad att det bokstavligt talat är med nöd och näppe man står på benen. Ibland händer det att man själv eller kollegor står i personalrummet och gråter av förtvivlan och utmattning. Många vittnar om hur påfrestningarna på jobbet går ut över relationerna hemma.

Så vad är det då som får oss att stanna kvar? Vad är det som får mig att gång på gång, hur mycket jag än vill bort ifrån yrket just då, känna att jag skulle sakna det?

Idag har jag blivit starkt påmind om varför jag trots allt fortfarande är kvar.

Det är för att ingen dag är den andra lik - även om gårdagen kändes som helvetet på jorden så kan dagen idag få dig att sväva på moln.

Det är för att du ser ljuset tändas i någons ögon, ser en framgång, ser någon förstå något för första gången eller göra något de inte kunnat förut. För att du får vara del i en process av lärande och utveckling.

Du stannar för att de där 5-10 minuterna när du känner att du verkligen gjort skillnad för någon väger upp alla de där stunderna då du känner dig alldeles fullkomligt otillräcklig i egenskap av människa.

Så ja, ibland glömmer jag bort det - men jag älskar att vara lärare!

Just nu har jag tillfälligt en deltidstjänst i en förskoleklass. Det är många elever med utländsk bakgrund och en handfull av dem förstår i stort sett inte ett ord svenska eller engelska (vi använder bägge språken som undervisningsspråk i klassrummet).

Idag satt jag med en sådan tjej. Uppgiften var att klippa ut kronblad med siffror i och klistra fast dem runt blommans mitt som om det hade varit en klocka. Till sin hjälp hade de en klocka ritad på tavlan.

Den här tjejen kunde överhuvudtaget inte tillgodogöra sig ett uns av instruktionerna p.g.a. bristande språkförståelse. Hon klippte bitar hipp som happ ur papperet och klistrade fast lite varsomhelst på det andra. De flesta bitarna hamnade med baksidan upp.

I en sådan situation är det lätt att som lärare slita sitt hår.

Men tack vare att vi var tre vuxna i klassrummet så hade jag faktiskt tiden att sätta mig ner med denna tjej och börja från början med ett nytt papper. Jag klippte ut kronbladen och pekade på siffran och pekade mot tavlan, och satte sedan kronbladet på plats. Sedan upprepade jag samma procedur, men gav henne två ställen att välja mellan där jag kunde placera kronbladet. När hon pekade fel visade jag återigen på siffran, sa dess namn, gick fram och gjorde samma sak vid tavlan och satte sedan kronbladet på rätt plats. När vi kom till femte och sjätte siffran pekade hon själv ut helt rätt var de skulle sitta efter att ha kollat på tavlan! Totalt fick hon tre av siffrorna rätt helt på egen hand och en hon lyckades rätta till bara av att jag pekade på tavlan när den hamnat lite fel.

Fyra av tolv siffror kanske inte låter så mycket, men att gå från att inte ens veta vad du ska klippa ut, vilket håll du ska klistra fast det på eller ens vilken del av papperet det ska fästas vid till att få fyra siffror rätt helt själv är ett jättesteg!

Tänk om vi inte hade varit tre vuxna i klassrummet? Tänk om jag inte hade haft tiden att sitta 15-20 minuter fullkomligt fokuserad på bara henne? Då hade jag inte kunnat ge henne den hjälp hon behövde.

Tillräckligt med resurser i skolan gör ALL skillnad för eleverna och otrolig skillnad för oss som lärare när vi får känna att vi faktiskt räcker till om vi bara ges förutsättningarna.

Jag hade mindre, men likartade situationer med några andra elever idag också, när det bara plötsligt går framåt.

Och jag behövde det. Jag behövde bli påmind om att jag trots allt har världens bästa jobb.

torsdag 4 september 2014

Om viljan att bara vara ärlig

Här sitter jag ännu en gång och försöker författa ett personligt brev för att söka ett jobb och ju närmare förlossningsdatum jag kommer, desto svårare blir det. Vad i helskotta ska jag skriva? Jag vet ju att ingen skulle anställa mig bara för att behöva anställa någon annan om 2 månader! Speciellt inte som att jag inte är någon superlärare som det kan vara värt att vänta ett år på. Och det är svårt att motstå viljan att bara vara brutalt ärlig i mitt personliga brev. Om sanningen skulle stå i brevet skulle det väl närmast låta något såhär:

Behörig lärare
Något som jag tycker är väldigt roligt med mitt yrke är att lära ut! Jag blev lärare för att jag vill sprida kunskap och jag känner en otrolig passion varje gång jag läser läroplanen eller ser tillbaka på min utbildning.

Det tråkiga är att verkligheten i skolan idag ligger långt ifrån den ideala bilden som ges i läroplan och under utbildningen. Tyvärr är det också så att lärarutbildningen rustade oss för idealbilden och inte för verkligheten och jag känner ofta att jag står handfallen inför situationen i dagens skola. Hur gärna jag än vill uppnå läroplanens intentioner i klassrummet så saknar jag verktygen för hur man får omotiverade, skoltrötta, ibland chockerande uppkäftiga, ofta stökiga elever med på tåget.

Jag känner ofta att jag blev inte lärare vare sig för att uppfostra, tillrättavisa eller agera socialtant. Jag blev lärare för att jag vill ge eleverna den kunskap de behöver för att gå så långt de bara kan i livet!

Min styrka ligger i det kunskapsbaserade - att lära ut, hjälpa eleverna förstå, handleda. Däremot skulle jag behöva mängder med stöd för att skapa ett klassrumsklimat med studiero. Om jag kunde få den hjälpen så skulle min passion för läraryrket förmodligen komma tillbaka. I nuläget har jag nämligen sviter av en arbetsrelaterad utmattningsdepression till följd av stressen över att förutsättningarna helt enkelt inte motsvarar de ställda kraven.

Däremot är jag otroligt välbevandrad i genustänkande och normkritik i klassrummet, har alla verktyg för att kunna planera ett bra ämnesövergripande arbete (om planeringstiden är tillräcklig), samarbetar bra med andra människor, har elevens bästa för ögonen, är noga med att planera min undervisning utifrån målen i läroplanen och jobbar gärna varierat i klassrummet för att tillgodose alla elevers olika inlärningsstilar.

Om ni tycker detta låter som att ni vill satsa på mig i framtiden, så är jag rätt person att anställa! Jag och min make väntar nämligen vårt första barn i november och jag kommer att vara föräldraledig i ungefär ett år för att därefter återgå i tjänst.

Hoppas vi ses på en intervju!


Handen på hjärtat, om sanningen var utskriven svart på vitt, skulle du anställa mig om du var arbetsgivaren? Och om jag nu vet att jag inte är särskilt anställningsbar i nuläget - varför ska man behöva framställa sig som bättre och mer kompetent än man faktiskt är? Det lägger ju bara upp för framtida besvikelser från både arbetsgivarens och min sida.

måndag 18 augusti 2014

En (orättmätig) klagosång

Egentligen vet jag inte vad jag vill ha sagt idag. Ända sedan jag blev sjuk känns vårt välfärdssamhälle så hårt, kallt och stelbent. Jag vet att jag är lyckligt lottad: Jag kan vara sjuk utan att behöva gå från hus och hem, utan att behöva svälta. Ändå känns det som att det inte är tillräckligt, som om hela systemet liksom lägger krokben för tillfrisknande (åtminstone om sjukdomen är stressrelaterad, men kanske känns det likadant för andra också). 

Jag har provat att jobba heltid. Det fungerade i några veckor (nästan, för i sanningens namn kan jag inte ärligt säga att jag orkade göra all förtroendetiden hela tiden). Innan jag kraschade igen blev jag sjukskriven (fast denna gången av annan läkare på MVC, för graviditetsrelaterade besvär). 

När jag blev arbetslös igen funderade jag på om jag skulle gå tillbaka till min vanliga läkare och prata deltidssjukskrivning (min samtalskontakt tyckte verkligen det), men jag valde att låta bli. För att jag är trött på att vara sjuk, för att jag är trött på att försöka förklara hur det känns att vara sjuk för folk som ändå inte förstår, för att jag är trött på att behöva kämpa i uppförsbacke (min läkare säger att det ändå är typ närmast omöjligt att få Försäkringskassan att godkänna sjukskrivning när man är arbetslös. För jag blir ju plötsligt så himla mycket friskare bara för att jag inte har ett jobb att gå till?)

Det funkar ändå hyfsat. Som arbetslös kan jag själv lägga upp min tid - två timmar här, två timmar där allteftersom jag har ork. Jag kan sprida ut en 8-timmars dag över 16 timmar om jag så vill och behöver. Problemet är ju att är man inte deltidssjukskriven så måste man ju faktiskt söka heltidsjobb (finns för övrigt inte så mycket annat att söka i min bransch). Så jag söker heltidsjobb och går på intervjuer, väl medveten om att sannolikheten att jag faktiskt kommer att kunna jobba heltid när/om jobbet väl blir mitt är så minimal att den är närmast obefintlig.

Kanske någon undrar hur jag kan vara så säker på att jag inte klarar heltid (förutom det faktum att jag försökte för några månader sedan då). Låt mig ge ett par illustrerande exempel:

1. Jag sitter på pendeltåget på väg in stan. Jag har suttit här i ca 20 min. SUTTIT NER. Plötsligt, från ingenstans, utan anledning blir jag så trött att jag knappt kan sitta upp (kunde jag skulle jag lägga mig ner omedelbart), hjärtat skenar i 140 slag/min och jag är så utmattad av att sitta upp att jag nästan gråter över att inte kunna lägga mig ner. Det kräver en ansträngning bara att andas. Det bästa jag kan göra är att lägga upp fötterna på sätet mittemot (sorry tågbolaget, jag vet att jag bryter mot reglerna) för att i alla fall ge kroppen lite mer av vila. Ibland går det över efter 30-60 min. Ibland är det bara att avbryta och åka hem (men det går ju inte när det är en anställningsintervju man är på väg till). Det har hänt mer än en gång när pendeln är hyfsat tom att jag faktiskt lagt mig ner - ni skulle bara veta vad folk glor när man gör något som så brutalt avviker från den socialt accepterade normen!

2. Jag åker in till stan för att gå på en pianokonsert jag väldigt gärna vill se/höra. Dum som jag är åker jag ju in i god tid. Tomas vill gärna visa mig stadsbiblioteket som jag aldrig sett. Blir trött redan innan vi hunnit dit. Så snart vi är framme lägger jag mig på en bänk i biblioteket (japp, folk glor här också). Tomas utforskar biblioteket medan jag halvsover. Funderar starkt på om jag ska åka hem istället för att gå på konserten, men jag vill ju så förskräckligt gärna gå på den - har sett fram emot den i flera dar! Så vi går dit, långsamt. Jag har ju trots allt fått ligga ner och vila en stund. Jag snor åt mig den sista hellediga bänkraden när vi kommer fram (förutseende, eftersom jag vet hur jag mår just nu). Jag sitter upp den första satsen. I övrigt spenderar jag större delen av konserten liggande. Kraschar direkt i säng när jag kommer hem, utan vägen förbi tandborsten.

Ibland undrar jag hur höga krav arbetsförmedling, a-kassa och försäkringskassa egentligen ställer. Krävs det att man ska använda ALL den arbetsförmåga man har till att arbeta? Är det i deras ögon rimligt (anser alla friska i samhället att det är rimligt) att man ger allt man har på arbetet så att man kommer hem och inte har ett uns kraft kvar? Man orkar inte städa, man orkar inte göra mat åt sig, man orkar inte umgås, man orkar inte ha en fritid, man orkar inte ha ett liv. 

Om det är det som krävs (för oftast känns det som att det är det som krävs för att inte anses utnyttja systemet), vem tar då ansvar för när min bostad blir en sanitär olägenhet? Vem tar ansvar för om jag utvecklar näringsbrist till följd av att jag inte äter ordentligt?  Och om jag skulle använda ALL den kraften till att arbeta, vem tar i så fall ansvar för att jag aldrig får den återhämtning som behövs för att förhoppningsvis en dag faktiskt bli helt frisk och kunna fungera som en normal människa igen?

Eller är det ok att använda sig av trygghetssystemen och faktiskt inte jobba mer än att man efter jobbet har ungefär lika mycket kraft kvar som en frisk människa? Att man orkar ta hand om sitt hushåll, att man orkar ge sin kropp lite träning några gånger i veckan, att man orkar göra något roligt på helgen och kanske nån kväll i veckan. Är det ok? För jag tycker att det borde vara ok, att man måste få ha rätt att vara människa och inte bara robot även fast man är sjuk och för tillfället får lite ekonomisk hjälp från samhället.

Nu har jag skrivit av mig. Behövde bara kräkas ut lite frustration. Nu ska jag återgå till att känna mig tacksam över att jag har det så himla bra i förhållande till majoriteten människor i världen! Jag flyr inte från krig och jag löper ingen risk att bli tillfångatagen och halshuggen/lemlästad/våldtagen av en terrorgrupp. Jag har mat att sätta på bordet och rätten att uttrycka min åsikt även om den avviker från den sittande regeringens. Jag må vara sjuk, men jag löper ingen risk att smittas av och dö i ebola (jag får stora skälvan bara av att läsa om det sjukdomsförloppet, stackars människor!). Jag är förskonad från påverkan av naturkatastrofer och har tak över huvudet och kläder på kroppen. Dessutom är jag välsignad att få leva tillsammans med världens underbaraste man, vars kärlek lyfter och stärker mig och som tar så otroligt väl hand om mig när jag inte orkar ta hand om mig själv. 

Så egentligen har jag väldigt lite anledning att klaga på något alls.

fredag 13 juni 2014

Arbetsförmedlingen - detta ständiga irritationsmoment för arbetssökande

Idag var det återigen dags för det obligatoriska besöket på arbetsförmedlingen (djup suck). Precis som förra gången väntade jag 20-30 minuter i kö för att få en nummerlapp till en annan kö (dubbelsuck!). Fast i mitt ömmande-fötter-och-ont-i-ryggen-tillstånd grabbade jag idag en stol på hjul att köa med. Såg när jag lämnade kön att fler hade följt mitt exempel!

Efter många långa minuter (kanske 1 - 1,5 timme, vilket var ovanligt snabbt ändå) kom jag så äntligen in till en handläggare. Mer ointresserad människa får man leta efter. Hon ställde nästan inga frågor, tittade knappt på mig och SKREV MIN HANDLINGSPLAN ENBART UTIFRÅN VAD SOM STOD I DEN GAMLA, SOM HON SATT OCH LÄSTE PÅ SKÄRMEN utan att så mycket som prata med mig medan hon skrev den!

När man går till arbetsförmedlingen tycker jag att det minsta man har rätt att förvänta sig är att handläggaren frågar följande: 

- Hur går det med jobbsökandet?
- Vilka typer av jobb har du inriktat dig på att söka? Varför?
- Vill du fortsatt inrikta dig på att söka arbete inom den branschen eller vill du ta bort/lägga till något?

Utifrån detta har man sedan en bra grund för att upprätta en handlingsplan.

Det arbete som denna damen tog närmare 30 minuter på sig att utföra kunde jag ha gjort på 10 minuter själv, hemifrån, utan att behöva slösa tid på att köa. Sedan kunde det ha skickats till arbetsförmedlingen för genomläsning av en handläggare för godkännande av planen. Det vore ett mycket mer konstruktivt sätt att använda både hennes och min tid! För att inte tala om hur många handläggare som då skulle kunna frigöras för att hjälpa dem som inte klarar av att göra detta själva hemifrån (icke-teknikkunniga, människor med språksvårigheter etc.) och hur mycket köerna och väntetiden på arbetsförmedlingen skulle kunna förkortas.

Arbetsförmedlingen har för länge sedan slutat vara en arbetsförmedling och istället blivit ett rent kontrollorgan. Därför finns det mycket liten anledning till denna öga mot öga-kontakt. Låt oss fylla i blanketter hemma istället för att köa i timmar och gå sedan igenom och godkänn det vi gjort. Lättare för oss, lättare för er. Och de som verkligen behöver den där öga mot öga-kontakten kan få hjälp mycket snabbare än i dagsläget. Win-win kallas sådant.

måndag 7 april 2014

Immunförsvarets mysterier

Jag blir i stort sett aldrig magsjuk, influensa får jag ytterst sällan. Ändå lyckas mitt immunförsvar totalkollapsa inför varenda liten förkylning jag utsätts för. Kan ingen förklara logiken i det för mig?

onsdag 26 februari 2014

Svensk byråkrati och statliga myndigheters inkompetens

Jag blir bara så trött på svensk byråkrati och inkompetensen som verkar vara vanligt förekommande på statliga myndigheter.

På fredag har jag en arbetsintervju i Jönköping. Jag ringde min handläggare i torsdags för att fråga om jag kunde få hjälp att betala resan dit. Hon bokade in ett möte en vecka senare (bara två dagar innan intervjun) för att fatta beslut. Idag hade jag alltså detta möte inbokat på Arbetsförmedlingen. Jag traskar dit i god tid för att inte komma för sent och sitter och väntar i en dryg halvtimma. Vid det laget är det 20 minuter sedan mitt möte skulle börja och inte en skymt av min handläggare...

Jag haffar första, bästa lediga person och ber om hjälp att få tag i henne. Vi går och pratar med ytterligare två personer innan jag slutligen får svaret att hon inte är där - hon är sjuk. Varför har ingen ringt/mejlat och meddelat mig detta? Om varenda företag, tandläkare och vårdcentral klarar av att ringa och ställa in ett inbokat möte om någon är sjuk, varför kan inte Arbetsförmedlingen också klara detta?? Är inte det något av det minsta man kan begära av en statlig institution?

Vad händer sedan då? Får jag hjälp av dem jag pratar med? Nej, nej. Jag får veta att jag måste ställa mig i kö och prata med en annan handläggare. Det funkar så att man först står i en kö för att berätta vad ärendet gäller och sedan få en kölapp till A-, B- eller C-kön. I samband med detta kollar de ens id.

Sedan får man sätta sig ner och vänta på att ens nummer ska ropas upp, det tar aldrig mindre tid än en halvtimma. Ca 40 minuter senare får jag äntligen komma in till en annan handläggare. Där får jag återigen förklara vad mitt ärende gäller och han kollar mitt id-kort igen. Han tar fram mina uppgifter på skärmen och säger sedan frågande "ska vi fatta det här beslutet då, eller ska din vanliga handläggare göra det? Jag måste hämta en kollega." 

Kollegan kommer, beslutet fattas och sedan blir det massa frågetecken igen eftersom jag bara vill ha ditvägen betald då jag tänker stanna i krokarna några dagar. Hur får man igenom det i systemet då? frågar sig båda. Lite trixande och sedan är det i alla fall klart och jag får med mig ett telefonnummer hem att ringa för att själv beställa tid för min resa.

Jag ringer på bussen hem, för klockan är snart 16 och jag tänker att de kanske inte jobbar längre än så. Det visar sig att jag har fått fel telefonnummer. Det går till något bevakningsbolag. Jag ringer till Arbetsförmedlingens kundtjänst istället: 24 minuters beräknad kötid. Om det här hade varit något av många andra företag eller myndigheter så hade jag fått valmöjligheten att bli uppringd när det är min tur, men det här är Arbetsförmedlingen och då måste man tydligen vara kvar i luren hela tiden. Är det för mycket begärt att de ska använda sig av den teknik som finns så att man slipper stå i hutlöst långa telefonköer? Jag orkar inte... har fått nog... det här får jag ta tag i lite senare.

3,5 timmar efter att jag åkte dit kommer jag hem igen, fortfarande med outrättat ärende och inga biljetter som jag behöver om mindre än 48 timmar! Vid det här laget sätter jag mig i 20-minuters beräknad telefonkö med högtalaren på, så jag kan syssla med annat under tiden. Väntetiden blir en dryg halvtimme och tillslut får jag prata med någon som ger mig rätt telefonnummer (det var inte ens i närheten av det nummer jag fått tidigare, inte ens inom samma riktnummerområde). Jag ringer numret och får snabb hjälp att boka biljetter, som levereras till min telefon bara minuter efter att jag lagt på luren (äntligen nån som kan sitt jobb!)

Och jag kan inte låta bli att undra om det verkligen är meningen/acceptabelt att det ska ta 4 timmar att ordna något som skulle kunnat fixas på 30 minuter om alla bara hade kunnat sina jobb...

Jag funderar starkt på att skicka en arbetsansökan till arbetsförmedlingen, skriva några tips på hur deras system skulle kunna effektiviseras och föreslå att de anställer mig som administratör för att styra upp deras rutiner lite. För det verkar som att den som organiserat systemet verkligen behöver byta jobb, för det är det ineffektivaste jag stött på sedan jag skulle förnya mitt visum i Kenya!