Det händer ofta att jag klagar på mitt yrke. Sedan jag blev sjuk av stress har jag allt mer och mer funderat på att göra som så många andra och helt enkelt lämna yrket bakom mig. Jag tappade passionen och engagemanget. Den totala tröttheten tog överhanden.
Det händer så ofta i mitt yrke att man går hem i slutet av dagen så fysiskt och mentalt utmattad att det bokstavligt talat är med nöd och näppe man står på benen. Ibland händer det att man själv eller kollegor står i personalrummet och gråter av förtvivlan och utmattning. Många vittnar om hur påfrestningarna på jobbet går ut över relationerna hemma.
Så vad är det då som får oss att stanna kvar? Vad är det som får mig att gång på gång, hur mycket jag än vill bort ifrån yrket just då, känna att jag skulle sakna det?
Idag har jag blivit starkt påmind om varför jag trots allt fortfarande är kvar.
Det är för att ingen dag är den andra lik - även om gårdagen kändes som helvetet på jorden så kan dagen idag få dig att sväva på moln.
Det är för att du ser ljuset tändas i någons ögon, ser en framgång, ser någon förstå något för första gången eller göra något de inte kunnat förut. För att du får vara del i en process av lärande och utveckling.
Du stannar för att de där 5-10 minuterna när du känner att du verkligen gjort skillnad för någon väger upp alla de där stunderna då du känner dig alldeles fullkomligt otillräcklig i egenskap av människa.
Så ja, ibland glömmer jag bort det - men jag älskar att vara lärare!
Just nu har jag tillfälligt en deltidstjänst i en förskoleklass. Det är många elever med utländsk bakgrund och en handfull av dem förstår i stort sett inte ett ord svenska eller engelska (vi använder bägge språken som undervisningsspråk i klassrummet).
Idag satt jag med en sådan tjej. Uppgiften var att klippa ut kronblad med siffror i och klistra fast dem runt blommans mitt som om det hade varit en klocka. Till sin hjälp hade de en klocka ritad på tavlan.
Den här tjejen kunde överhuvudtaget inte tillgodogöra sig ett uns av instruktionerna p.g.a. bristande språkförståelse. Hon klippte bitar hipp som happ ur papperet och klistrade fast lite varsomhelst på det andra. De flesta bitarna hamnade med baksidan upp.
I en sådan situation är det lätt att som lärare slita sitt hår.
Men tack vare att vi var tre vuxna i klassrummet så hade jag faktiskt tiden att sätta mig ner med denna tjej och börja från början med ett nytt papper. Jag klippte ut kronbladen och pekade på siffran och pekade mot tavlan, och satte sedan kronbladet på plats. Sedan upprepade jag samma procedur, men gav henne två ställen att välja mellan där jag kunde placera kronbladet. När hon pekade fel visade jag återigen på siffran, sa dess namn, gick fram och gjorde samma sak vid tavlan och satte sedan kronbladet på rätt plats. När vi kom till femte och sjätte siffran pekade hon själv ut helt rätt var de skulle sitta efter att ha kollat på tavlan! Totalt fick hon tre av siffrorna rätt helt på egen hand och en hon lyckades rätta till bara av att jag pekade på tavlan när den hamnat lite fel.
Fyra av tolv siffror kanske inte låter så mycket, men att gå från att inte ens veta vad du ska klippa ut, vilket håll du ska klistra fast det på eller ens vilken del av papperet det ska fästas vid till att få fyra siffror rätt helt själv är ett jättesteg!
Tänk om vi inte hade varit tre vuxna i klassrummet? Tänk om jag inte hade haft tiden att sitta 15-20 minuter fullkomligt fokuserad på bara henne? Då hade jag inte kunnat ge henne den hjälp hon behövde.
Tillräckligt med resurser i skolan gör ALL skillnad för eleverna och otrolig skillnad för oss som lärare när vi får känna att vi faktiskt räcker till om vi bara ges förutsättningarna.
Jag hade mindre, men likartade situationer med några andra elever idag också, när det bara plötsligt går framåt.
Och jag behövde det. Jag behövde bli påmind om att jag trots allt har världens bästa jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar