Om viljan att bara vara ärlig

Här sitter jag ännu en gång och försöker författa ett personligt brev för att söka ett jobb och ju närmare förlossningsdatum jag kommer, desto svårare blir det. Vad i helskotta ska jag skriva? Jag vet ju att ingen skulle anställa mig bara för att behöva anställa någon annan om 2 månader! Speciellt inte som att jag inte är någon superlärare som det kan vara värt att vänta ett år på. Och det är svårt att motstå viljan att bara vara brutalt ärlig i mitt personliga brev. Om sanningen skulle stå i brevet skulle det väl närmast låta något såhär:

Behörig lärare
Något som jag tycker är väldigt roligt med mitt yrke är att lära ut! Jag blev lärare för att jag vill sprida kunskap och jag känner en otrolig passion varje gång jag läser läroplanen eller ser tillbaka på min utbildning.

Det tråkiga är att verkligheten i skolan idag ligger långt ifrån den ideala bilden som ges i läroplan och under utbildningen. Tyvärr är det också så att lärarutbildningen rustade oss för idealbilden och inte för verkligheten och jag känner ofta att jag står handfallen inför situationen i dagens skola. Hur gärna jag än vill uppnå läroplanens intentioner i klassrummet så saknar jag verktygen för hur man får omotiverade, skoltrötta, ibland chockerande uppkäftiga, ofta stökiga elever med på tåget.

Jag känner ofta att jag blev inte lärare vare sig för att uppfostra, tillrättavisa eller agera socialtant. Jag blev lärare för att jag vill ge eleverna den kunskap de behöver för att gå så långt de bara kan i livet!

Min styrka ligger i det kunskapsbaserade - att lära ut, hjälpa eleverna förstå, handleda. Däremot skulle jag behöva mängder med stöd för att skapa ett klassrumsklimat med studiero. Om jag kunde få den hjälpen så skulle min passion för läraryrket förmodligen komma tillbaka. I nuläget har jag nämligen sviter av en arbetsrelaterad utmattningsdepression till följd av stressen över att förutsättningarna helt enkelt inte motsvarar de ställda kraven.

Däremot är jag otroligt välbevandrad i genustänkande och normkritik i klassrummet, har alla verktyg för att kunna planera ett bra ämnesövergripande arbete (om planeringstiden är tillräcklig), samarbetar bra med andra människor, har elevens bästa för ögonen, är noga med att planera min undervisning utifrån målen i läroplanen och jobbar gärna varierat i klassrummet för att tillgodose alla elevers olika inlärningsstilar.

Om ni tycker detta låter som att ni vill satsa på mig i framtiden, så är jag rätt person att anställa! Jag och min make väntar nämligen vårt första barn i november och jag kommer att vara föräldraledig i ungefär ett år för att därefter återgå i tjänst.

Hoppas vi ses på en intervju!


Handen på hjärtat, om sanningen var utskriven svart på vitt, skulle du anställa mig om du var arbetsgivaren? Och om jag nu vet att jag inte är särskilt anställningsbar i nuläget - varför ska man behöva framställa sig som bättre och mer kompetent än man faktiskt är? Det lägger ju bara upp för framtida besvikelser från både arbetsgivarens och min sida.