En ganska så vanlig dag

05.45 - Klockan ringer och frågan jag ställer mig själv är hur jag ska orka ta mig upp ur sängen.

06.20 - Jag lyckas mot all förmodan pallra mig upp. Har sedan länge givit upp alla tankar på att hinna tvätta håret nu på morgon.

06.40 - Snabb frukost innan jag behöver kila, samma flingor som varje morgon (tills jag blir trött på sorten och byter.)

06.50 - Ut genom ytterdörren. Jag kom iväg i god tid idag, så jag stannar på vägen och tar några kort på molnen.

08.30 - Dags att möta barnen. Idrott på schemat. Stafetter idag också. Kul.

08.55 - Konstaterar att jag är alldeles för tävlingsinriktad. Här står jag och hejar på barnen vilt - är det inte meningen att det är jag som ska lära dem att det viktigaste inte är att vinna? Gör en mental anteckning om att komma ihåg det i framtiden!

09.20 - Utomhuslek. Vädret är ju helt underbart! Inte kan man sitta inne när det är nästan sommar ute.

09.50 - Fruktstund med upprop. Det är tyst i 30 sekunder. Jag ropar att jag inte kan höra vad barnen säger 10 ggr innan alla är avprickade.

10.00 - Efter fruktstunden delar vi in i halvklass. Min halva tillverkar pappersormar. Jag tycker det är minst lika roligt att pyssla som barnen, kanske t.o.m. mer.

10.15/20 - Brandlarmet går. Vi springer ut på skolgården. Var det en övning eller var det på riktigt? Sån tur, det var bara en övning. Många av barnen står på skolgården i bara strumplästen - brinner det hinner man ju faktiskt inte leta efter sina skor. Alla barnen kom med ut, tillika närvarolistan. Vi får godkänt på övningen.

11.00 - Efter litet mer pyssel samlar vi ihop oss och pratar lite om brandövningen. Flera av barnen erkänner att de blev lite rädda. Tänk om deras väska hade brunnit inne? En av tjejerna kan inte sluta prata om brand och eld och upprepar gång efter annan att om det brann hemma hos henne skulle hon rädda sitt gosedjur. En annan tjej säger "sluta prata om det, jag blir rädd". Tillslut får jag lägga mig i och säga att nu får vi prata om något annat. Det var dagens lilla äventyr.

11.30 - Lunch. Någon tappar alla sina potatisbullar med lingonsylt på golvet. En kille får sin bästa kompis att tappa ut halva sitt mjölkglas. Jag får påminna och påminna om att det ska vara tyst och lugnt i matsalen.

12.15 - Jag sitter uppklättrad i nätet högst upp i klätterställningen. Barnen tycker som vanligt det är jätteroligt att jag kommer upp till dem. Det gör det värt det, även om det alltid känns som lite fallrisk när jag ska upp och ner.

12.30 - Dags att gå in. Det fattas barn, så jag påbörjar ett varv runt skolgården. Tre av dem gömmer sig. Jag känner mig uppgiven över det faktum att det ska vara så svårt att få dem att förstå varför det är viktigt att de följer med in. Efter många om och men beslutar de sig för att följa med.

12.45 - Högläsning. Vi sitter i en ring. Någon pratar. Schhh, säger vi. De kryper framåt för att titta, min kollega slår ihop boken. "Gå tillbaka till era platser. Alla ska få se när jag är färdig".

12.50 - "Fröken, han sparkar på mig" "Sluta sparkas, lyssna istället"

12.52 - Prat igen. "Nu får ni vara tysta". Alla knör sig fram igen. "Gå tillbaka till era platser. Alla ska få se när jag är färdig". "Fröken, hon knuffas" ...

13.05 - Min kollega har fått nog av den bristande uppmärksamheten och har slagit igen boken. Vi tar ett samtal om vikten av att lyssna och att man ibland måste göra sånt man inte tycker är kul. En liten utfrågning visar att de i alla fall fått i sig en del av vad boken handlade om. Vi släpper dem att leka fritt.

13.15 - Dagens paus och andningshål. 30 minuter Harry Potter utan barn runtomkring, men någon hann före mig till massagestolen idag, så jag tillbringar rasten i ett tomt, ostört klassrum istället.

13.45 - Min klass går ut. Jag förbereder mig att ta emot en annan klass på fritids.

14.00 - Mellanmål ute. Det är så varmt att jag går runt i t-shirt.

14.15 - Två av barnen leker runt skyliften som står parkerad. En har klättrat upp. Jag talar om för honom att han inte får vara där. Den andra killen slår mig i ryggen. Jag ryter till att man inte får slåss. Ber en kollega hjälpa mig så att vi får bort barnen därifrån.

14.30 - indelning i grupper. Det tar en stund att samla in alla. Jag hjälper en kollega att prata med två av pojkarna - en av dem har tydligen slagits och varit allmänt ovänlig mot kamrater och fröknar.

15.00 - Efter en halvtimmes lek på baksidan kommer vi iväg till fotbollsplanen som äntligen är ledig. Några spelar fotboll med min kollega, resten leker kullekar med mig. Trillar nästan ihop av andnöd... jag behöver visst träna. En av tjejerna gråter. Hon har blivit slagen av en kamrat. Jag tröstar. Kamraten har redan fått tillsägelser så det räcker idag, frågar tjejen om det är ok att han inte behöver få fler negativa tillsägelser idag, hon säger ok så han får fortsätta leka nu när han är igång och leker bra.

15.35 - Återsamling på skolgården. Spelar basket med en av killarna. Förlorar med 15-10. Kunde vart värre.

16.30 - Får gå hem för dagen.

17.05 - Sätter mig på pendeltåget hem efter den 20 min långa bussfärden.

17.12 - Tåget avgår. Någon spelar hög musik i nästa vagn. Jag kan höra den utan problem.

17.35 - Kliver in genom ytterdörren. Äter samma flingor som till frukost.

17.50 - Slänger mig i en hög på sängen. Slutkörd. Nu orkar jag inte något mer idag.

Gubben Höst

Jag är inte en höstmänniska. Finns det något jag avskyr så är det ett jämntjockt, helgrått molntäcke och regn som öser ner i litervis och lämnar mig genomblöt och kall. Det finns få saker som kan få en att känna sig så anti att gå upp på morgonen som avsaknaden av solsken genom fönstret kombinerat med smattret av stora droppar mot rutan. Hösten kräver mängder av självkontroll: disciplin att ta sig ur sängen fast man egentligen bara vill dra upp täcket över öronen, viljestyrka att inte fritt ge efter för det konstanta chokladsuget, beslutsamhet att trotsa ridån av regn och ändå bege sig dit man måste, trotsa latheten och sätta på sig lager efter lager med kläder för att skydda sig mot den tillväxande kylan etc.

Men trots detta extrajobb som hösten medför gentemot sommaren går det inte att undkomma det faktum att hösten innebär en viss mysfaktor. För visst är det skönt att utan samvetskval få kura ihop sig i soffan med en skön filt och titta på film med en kopp varm choklad i handen - det finns ju inget solsken utanför fönstret som måste tas tillvara på. Och visst är det mysigt att en mörk höstkväll släcka alla lampor i huset och istället låta mörkret lysas upp av en mängd levande ljus. Visst är det mysigt att höra smattret mot rutan och veta att man inte alls behöver ge sig ut i det där vädret nåt mer idag. Jo, visst är det mysfaktor på hösten.

Dessutom är ju hösten så oerhört, obeskrivligt, underbart vacker i all sin färgprakt. Finns det egentligen nån vackrare färg än höst-rött? När hösten långsamt låter omgivningen skifta färg och byta skepnad, ja, då är det vackert med höst! Och just nu är det vackert och jag kan inte låta bli att ta upp kameran och dela med mig av allt det vackra jag ser!

Ljuset förstör den här bilden litegrann.

Jag ville visa hur vackert rönnbären kontrasterar mot de gröna löven.

 Snyggaste höstlövet. Jag gillar det randiga intrycket.

 Tyvärr visar bilden inte alls den vackert höströda färgen,

men det är ändå fascinerande hur bara den här lilla biten av busken ändrat färg.

Ett vackert nyanserat träd - precis sådär blandfärgat som det ska vara.

Vackrare höst-rött än såhär blir det inte.

Den här lilla pölen mitt i gräsmattan bildade en egen vacker gräsmattesjö.

Och så förstås - de klassiska molnbilderna. Jag kan ju inte låta bli.

Tänk så mycket små detaljer det egentligen finns att lägga märke till ute i naturen och vilken lycka det är att gå runt och lägga märke till dem istället för att oseende stressa förbi. Att njuta av det lilla ger vardagslycka mitt i höstrusket - som för övrigt nu även verkar ha kommit till den här landsänden för att stanna.

Medmänskligt

Tänk, jag hade glömt vad mycket energi man kan få bara av att prata med en annan människa. Jag låg helt utslagen på min säng efter jobbet idag och undrade hur jag skulle få energi att ta mig för någonting alls. Då plötsligt ringde telefonen - en vän som jag inte hört ifrån sen jag flyttade. Det var inget märkvärdigt samtal, det var inte ens nåt särskilt långt samtal men efteråt hade jag plötslig energi att ta mig för något, att ta mig ur sängen.

Bara nån timme senare blev det ännu bättre. Då ringer telefonen igen. Den här gången är det min bror som säger "det är nån här som vill säga godnatt till dig" och så kopplar han på medhöret så att jag kan höra min brorson. Urgulligt - tydligen pratar han om mig hemma och leker med sitt lilla flygplan och säger "Ida flygplan". Åh, det är nog en av de tråkigaste sakerna med att bo här uppe, att man är så långt bort ifrån familjen!

Förresten har jag börjat räkna ner dagarna. På torsdag kommer Emma hit och stannar hela helgen. Jag längtar.

Ordning och reda (pengar på fredag)

Tänk så otroligt skönt det är när man äntligen får ordning i alla sina många pappershögar. När alla papper antingen har slängts ut eller sorterats in i pärmar. Det är precis vad jag har gjort ikväll och den sköna känslan av ORDNING har infunnit sig. (Och för ovanlighetens skull så stämde ju ovanstående ordstäv in väldigt bra eftersom det är löningshelg den här helgen.)

Spenderade helgen i Borås, vilket var obeskrivligt härligt. Känslan av att komma Hem!

Nog flummat för idag. Jag hade varken tid eller ork att skriva något ordentligt, långt eller välbearbetat just nu.

Skoljoggen

Idag var det dags - den årliga skoljoggen (som jag hittills sluppit på mina tidigare arbetsplatser...). Skolor Sverige runt går ut och går/joggar/springer till förmån för barncancerfonden. De samlar in pengar i skolan från de som vill bidra plus att skolan betalar en liten summa pengar för varje varv som eleverna sprang på den 1,5km långa banan (det blir en del när det finns runt 25 elever per klass).

Alla som känner mig vet ju att det här med att springa inte är min favoritsysselsättning. Att det dessutom regnade och att jag är i sämre fysisk form än nånsin förut hjälper ju inte på saken direkt. Så... jag kan villigt erkänna en djup tacksamhet för alla eftersläntrare som inte orkade springa, eller ens gå för fort för länge. Det gav mig ett alldeles utmärkt skäl att slippa springa tills jag stupade - för nån måste ju se till att inte nån bli kvar på banan. 2 varv på en timme var vad vi hann med.

Till mitt försvar får jag ändå säga att det där med motionen och konditionen är något jag konstant jobbar med och försöker ta tag i fast det inte ligger för mig naturligt. Träningskort har jag, även om det används mycket sporadiskt. Följde jag minsta motståndets lag skulle jag bara ge upp det där med att träna, men jag vill för jag vet att det är nyttigt och det rätta att göra, så kampen fortsätter...

Förresten kom 3 personer ihåg min namnsdag idag. Jag är djupt impad, eftersom jag inte ens kommer ihåg den själv. Varje år samma visa:
 - Grattis!
- Vadå, grattis?
- Din namnsdag!
- Ja just det, ja. Tack!

En annorlunda hemlängtan

I mitt läsande av en annan blogg snubblade jag idag över bilder från Temple Square - helt otroligt vackra bilder från Temple Square. Då, omedelbart drabbades jag av ren och skär hemlängtan - hemlängtan till mitt hem på andra sidan jorden. Och helt plötsligt känns april alldeles för avlägset...

Tog bilden från wikipedia, eftersom mina egna ligger på datorn i Borås...

"Små, lätta moln ser jag på min himmel, min himmel som är blå"

Jag har kommit fram till att jag har en oerhört stor fascination för molnformationer av alla de slag. Vi kommer nog alla ihåg tillfällen från när vi var små då vi låg på marken och tittade på molnen och såg olika figurer såsom drakar och hästar. Det ser jag inte så ofta nuförtiden, däremot har jag slagits av hur vackert det är med moln! De kan skapa sådana kontraster, de kan ge en fjäderlätt känsla eller en känsla av att vara ointagliga, kompakta berg. Flyger man ovan molnen får man intrycket av ett vidsträckt snölandskap under sig, eller känslan av att det är ett hav av bomull som man skulle kunna promenera omkring i. I gränslandet mellan olika moln och mellan himmel och moln,mellan skymning och dag eller mellan himmel och jord skapas ofta de mest fenomenala kreationer, de mest hänförande vyerna - och jag, när jag ser något sådant... Jag kan inte låta bli att ta fram min kamera och försöka föreviga detta vackra (och varje gång önskar jag att jag hade haft en bättre kamera än mobilen...). Så många gånger jag stannat till på väg till eller från jobbet bara för att ta ett kort och njuta av ett ögonblick av oändlig skönhet. Den här världen vi bor i är så fantastisk, så exakt, så oändligt vacker. Naturfenomen är något av det som alltid har förstärkt min tro på en skapare.

Men, här är några av de bilder på moln som jag har tagit sen jag flyttade uppåt landet. Och jag ber om ursäkt att min kamera verkligen inte gör dem full rättvisa.

Fjäderlätt känsla. Svävande.

Jag gillar känslan av att de här molnen sänker sig över husen, nästan nuddar. 

Medan himlen ovanför är klarblå.

De här molnen gav en känsla av att hela himlen rörde sig.

Det var som flytande grå lava!

 

Den här bilden är nog min favorit. 

Brytningen mellan blå himmel och tunga regnmoln är bara briljant vacker!

Världen är så stor, så stor

Jag går igenom mail från missionen. Och plötsligt från ingenstans uppfylls jag av en längtan, saknad som är rent fysisk i sin natur. Och det gör ont i hjärtat och det gör ont i själen och jag önskar önskar önskar att jag kunde flytta mig tillbaka - uppleva samma saker, se samma platser och krama gamla vänner. Whips, Hales, Duffster, Gary och Claudia, Naomi, Jill B.... listan kan göras så lång.

Och nu förstår ni varför bloggen heter som den gör om ni inte redan kopplat det. Jag har vänner över hela världen. Minnen och länder jag älskar lite varstanns (speciellt Kenya och USA). Och det är ett hopp mer än ett vetande att jag ska få återse allt det jag älskar.

På tal om det så såg jag en film i veckan som utspelade sig i Kenya, men det var så konstigt och så fel på nåt sätt att se den, för även om det var samma land och på en del ställen samma stad, så var det ändå inte mitt Kenya. Och jag hade hoppats så att få se glimtar av ställen jag kände igen (vilket var största anledningen till att jag såg filmen) och besvikelsen var så stor när det inte hände. Åh, vad jag önskar att jag kunde sitta i en Matatu igen, känna atmosfären av Nairobi, krama Philemon och Dennis, hälsa på Lydiah och se hur det är med Sylvia.

Digital teknik att hålla kontakt med är helt otroligt, men ändå så otillfredsställande. Vad är några ord på en skärm jämfört med en blick eller en kram eller att höra någons röst. Vad är det att vänta på någons svar istället för att bara kunna traska över och hälsa på?

"Världen är så stor så stor, Ida, Ida liten. Större än man nånsin tror, Ida, Ida liten"
(mel. Lasse, Lasse liten)

Åh, mitt stackars splittrade hjärta som saknar och längtar så!

Det finns inget dåligt väder...

...bara dåliga kläder.

Ja, så brukar man ju säga även om jag personligen tycker det är en sanning med modifikation. För det verkar inte som om någon ännu har uppfunnit de där riktigt bra kläderna som står emot i alla väder. Inte ens galonkläder håller ute regnet helt - för det finns alltid nåt litet hål vid halsen där vinden lyckas piska in regnet. I mina galonkläders fall är det att vattnet rinner nedför huvan och tar sig in vid halsen. Så var också fallet idag då vi hade skogsdag.

Skogsdag är något vi har varje onsdag och när jag gick till tåget imorse och de första dropparna regn började falla så började jag innerligt önska att den där halvdagen i skogen kunde ställas in. Men det kan man såklart inte när man jobbar på en skola med profilen Natur, Idrott och Hälsa. Så det var bara att dra på galonkläderna (lavendel-lila och nån storlek eller två för stora) och gummistövlarna (knallröda) och med ungarna i släptåg knalla ut i skogen. Den här veckan jobbar vi med bokstaven S, så uppdraget för dagen var att hitta ord med "s" ute i naturen. Sniglar hittade vi i massor, men inte såna där svarta skogssniglar som jag är van vid från Borås (dem har jag inte sett röken av här uppe), utan vita sniglar med snäcka - och inte såna där pyttesmå som man är van vid från hemma, utan stora som skogssniglar. Säkert 10 styck inom en radie på ca en kvadratmeter. Bläch! Men i alla fall bättre än mördarsniglar (som nog är bland det äckligaste jag vet). Och tack och lov var det ingen som hittade några spindlar!

Man kan ju egentligen undra vad det är med oss svenskar som envisas med att ge oss ut i alla väder. Tror att vi här uppe i Skandinavien är ganska ensamma om det. Är det för att vi helt enkelt inte orkar vistas på få kvadratmeter med massvis med barn? Eller är det för att alla basselusker inte sprids vidare riktigt lika lätt utomhus? För jag och mina två kollegor var rörande överens om att hemma skulle vi ju aldrig ta på oss regnkläder och gå ut och äta matsäck i ett sådant väder! Regnet öste, leran skvätte men alla var glada och nöjda - utom möjligen en fröken eller två.