Jag går igenom mail från missionen. Och plötsligt från ingenstans uppfylls jag av en längtan, saknad som är rent fysisk i sin natur. Och det gör ont i hjärtat och det gör ont i själen och jag önskar önskar önskar att jag kunde flytta mig tillbaka - uppleva samma saker, se samma platser och krama gamla vänner. Whips, Hales, Duffster, Gary och Claudia, Naomi, Jill B.... listan kan göras så lång.
Och nu förstår ni varför bloggen heter som den gör om ni inte redan kopplat det. Jag har vänner över hela världen. Minnen och länder jag älskar lite varstanns (speciellt Kenya och USA). Och det är ett hopp mer än ett vetande att jag ska få återse allt det jag älskar.
På tal om det så såg jag en film i veckan som utspelade sig i Kenya, men det var så konstigt och så fel på nåt sätt att se den, för även om det var samma land och på en del ställen samma stad, så var det ändå inte mitt Kenya. Och jag hade hoppats så att få se glimtar av ställen jag kände igen (vilket var största anledningen till att jag såg filmen) och besvikelsen var så stor när det inte hände. Åh, vad jag önskar att jag kunde sitta i en Matatu igen, känna atmosfären av Nairobi, krama Philemon och Dennis, hälsa på Lydiah och se hur det är med Sylvia.
Digital teknik att hålla kontakt med är helt otroligt, men ändå så otillfredsställande. Vad är några ord på en skärm jämfört med en blick eller en kram eller att höra någons röst. Vad är det att vänta på någons svar istället för att bara kunna traska över och hälsa på?
"Världen är så stor så stor, Ida, Ida liten. Större än man nånsin tror, Ida, Ida liten"
(mel. Lasse, Lasse liten)
Åh, mitt stackars splittrade hjärta som saknar och längtar så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar