Hällregn. Jag känner för att ställa in medeltiden idag... Hej, sängen! Vill du umgås? Blåst, regn och inga regnkläder känns som ett urkasst alternativ. Jag tog ju inte ens nån jacka med mig.
Published with Blogger-droid v2.0.6
torsdag 9 augusti 2012
söndag 5 augusti 2012
Ta mig till havet / At the Ocean
Just nu befinner jag mig på Gotland, rosornas ö. I en halv vecka har vi turistat och från och med idag är det dags för medeltidsvecka!!! Det är något jag velat göra sedan jag hörde talas om det första gången i högstadiet/gymnasiet.
Det är svårt att med ord beskriva hur vacker den här platsen är. Speciellt igår kände jag mig helt uppfylld av dess skönhet. Då åkte vi ut till Fårö för att titta på raukarna. Det är något alldeles speciellt med havet som drar och lockar mig. Jag skulle kunna sitta en evighet med solen i ansiktet och vinden i håret och bara titta ut över havets oändliga vidder. Det karga stenlandskapet som möter det vilda havet är närmast oöverträffat i skönhet. Det trollbinder mig att se vågorna slå in över stenarna med sitt vita skummande. Så mycket vackrare och mer rogivande än en sandstrand. Jag satte mig ute på en klippa och bara njöt av utsikten.
Att sitta så får mig att bli alldeles uppfylld av strömmar av lycka och djupa funderingar kring livet. Naturen är så oändligt vacker och jag kan inte undgå att mina tankar rör sig mot Honom som har skapat allt. Här känner jag mig verkligen som en del av allt, som en del i hans skapelse. Jag känner hans kärlek i hela mig. Jag påminns om att jag har skapats för det här livet, att det är meningen att jag ska vara just här och just nu. Samtidigt gör de skarpa, vassa stenkanterna och det stora djupet mig oerhört medveten om min egen dödlighet och det faktum att livet är en gåva som varar ett kort ögonblick. Jag är så enormt tacksam att jag lever, att jag andas, att jag har min kropp och att jag får vara frisk. Den tacksamheten är så stor att det inte ens finns ord som räcker till.
Och rädslan för att trilla gör mig samtidigt medveten om de andra rädslor som håller mig tillbaka i detta livet. Och jag funderar en stund på vikten av att vara medveten om, acceptera och jobba med sina rädslor. Jag ser den sparsamma växtligheten i form av enstaka maskrosor och tistlar, som inte låter sig hejdas utan okuvligt växer sig starkare och starkare. Vilka överlevare! Så starkt vill jag också vara. Däri ligger vikten av att ha tro - att låta min tro övervinna mina rädslor för att ta mig framåt, för att utvecklas. Det här livet är en balansakt. Det stora och det lilla blandas, i livet såväl som i mitt sinne här där jag sitter. Det är precis som känslan jag får från havet: Stillhet och Storm på samma gång. Mitt sinne så rofyllt och havet så vilt och vackert. Fåglarnas flykt mot klarblå himmel som får mig att känna mig fri, kravlös. Bruset från havet som vaggar mig till ro. Att bara vara. Här skulle jag kunna bo, här skulle jag kunna stanna för alltid. Hit vill jag komma och ta förlovningsbilder om det nånsin skulle bli aktuellt. Hit skulle jag vilja återvända med man och barn.
För mig är det här nog sinnebilden av den ultimata skönheten. Helst ska havet vara lite vilt och vinden friska i håret och solen värma ansiktet. Precis som igår, den perfekta dagen.
Right now I am visiting Gotland, Sweden's biggest island. For about half a week we have been doing all sorts of touristy things, and as of today, it's time for the medieval week! It's something I've wanted to do since I heard about it the first time in high school. My best friend, Emma, has helped me sow a medieval dress that I'll be wearing. :)
Gotland. It is hard to describe with words how beautiful this place is. Yesterday, we went to Fårö to watch raukar (a special sort of stone formations by the sea). There is something special about the ocean that mesmerizes me. I could sit forever with the sun in my face and wind in my hair and just look out over the seemingly endless sea. The barren rock landscape facing the wild sea is almost unrivaled in beauty. It is captivating to watch the white foamy waves roll over the smaller stones. So much more beautiful and soothing than a sand beach.
I sat out on a rock, just enjoying the view. Sitting there, streams of happiness surged through my body and deep thoughts about life came into my mind. Nature is so very beautiful and my thoughts naturally move towards Him who created all things. Here I really feel like a part of everything, part of his creation. I feel his love everywhere inside of me. I am reminded that I have been created for this life. I'm meant to be right here, right now.
Watching the hard, sharp rock edges and the great depth underneath made me extremely aware of my own mortality and the fact that life is a gift that lasts for a short moment only. I am so incredibly grateful that I live, that I breathe, that I have my body and that I am healthy. The gratitude is so great that there are not even words that suffice. And the fear of falling reminds me of other fears that hold me back in this life. And I contemplate the importance of being aware of, accept and work with my fears. I see the sparse vegetation on the rocks in the form of single dandelions and thistles, which can not be stopped, but grows stronger and stronger. They really are survivors: So strong, just the way I want to be. That is why it's important to me to have faith - in order to let my faith overcome my fears, to help me move forward, to grow. This life is a balancing act. The little things and the great things, all together, in life as well as in my mind. It's like the feelings I get from watching the sea: Calm and Stormy at the same time. A peaceful mind, the sea so wild and beautiful. The birds' flight in the clear blue sky makes me feel free. The sensation of just being, me. I could live here, I could stay forever. I would love to one day come here for my engagement pictures or to return one day with a family of my own.
For me, this is probably the epitome of the ultimate beauty. Ideally, the sea a bit wild and the wind in my hair and the sun shining on my face. Just like yesterday, the perfect day.
(Excuse the not so perfect English. I have little time, so I used Google translate and just corrected the most fatal mistakes)
Det är svårt att med ord beskriva hur vacker den här platsen är. Speciellt igår kände jag mig helt uppfylld av dess skönhet. Då åkte vi ut till Fårö för att titta på raukarna. Det är något alldeles speciellt med havet som drar och lockar mig. Jag skulle kunna sitta en evighet med solen i ansiktet och vinden i håret och bara titta ut över havets oändliga vidder. Det karga stenlandskapet som möter det vilda havet är närmast oöverträffat i skönhet. Det trollbinder mig att se vågorna slå in över stenarna med sitt vita skummande. Så mycket vackrare och mer rogivande än en sandstrand. Jag satte mig ute på en klippa och bara njöt av utsikten.
Att sitta så får mig att bli alldeles uppfylld av strömmar av lycka och djupa funderingar kring livet. Naturen är så oändligt vacker och jag kan inte undgå att mina tankar rör sig mot Honom som har skapat allt. Här känner jag mig verkligen som en del av allt, som en del i hans skapelse. Jag känner hans kärlek i hela mig. Jag påminns om att jag har skapats för det här livet, att det är meningen att jag ska vara just här och just nu. Samtidigt gör de skarpa, vassa stenkanterna och det stora djupet mig oerhört medveten om min egen dödlighet och det faktum att livet är en gåva som varar ett kort ögonblick. Jag är så enormt tacksam att jag lever, att jag andas, att jag har min kropp och att jag får vara frisk. Den tacksamheten är så stor att det inte ens finns ord som räcker till.
Och rädslan för att trilla gör mig samtidigt medveten om de andra rädslor som håller mig tillbaka i detta livet. Och jag funderar en stund på vikten av att vara medveten om, acceptera och jobba med sina rädslor. Jag ser den sparsamma växtligheten i form av enstaka maskrosor och tistlar, som inte låter sig hejdas utan okuvligt växer sig starkare och starkare. Vilka överlevare! Så starkt vill jag också vara. Däri ligger vikten av att ha tro - att låta min tro övervinna mina rädslor för att ta mig framåt, för att utvecklas. Det här livet är en balansakt. Det stora och det lilla blandas, i livet såväl som i mitt sinne här där jag sitter. Det är precis som känslan jag får från havet: Stillhet och Storm på samma gång. Mitt sinne så rofyllt och havet så vilt och vackert. Fåglarnas flykt mot klarblå himmel som får mig att känna mig fri, kravlös. Bruset från havet som vaggar mig till ro. Att bara vara. Här skulle jag kunna bo, här skulle jag kunna stanna för alltid. Hit vill jag komma och ta förlovningsbilder om det nånsin skulle bli aktuellt. Hit skulle jag vilja återvända med man och barn.
För mig är det här nog sinnebilden av den ultimata skönheten. Helst ska havet vara lite vilt och vinden friska i håret och solen värma ansiktet. Precis som igår, den perfekta dagen.
Jag önskar jag kunde få med djupet i bilderna, men ni får hålla till godo ändå!
Right now I am visiting Gotland, Sweden's biggest island. For about half a week we have been doing all sorts of touristy things, and as of today, it's time for the medieval week! It's something I've wanted to do since I heard about it the first time in high school. My best friend, Emma, has helped me sow a medieval dress that I'll be wearing. :)
Gotland. It is hard to describe with words how beautiful this place is. Yesterday, we went to Fårö to watch raukar (a special sort of stone formations by the sea). There is something special about the ocean that mesmerizes me. I could sit forever with the sun in my face and wind in my hair and just look out over the seemingly endless sea. The barren rock landscape facing the wild sea is almost unrivaled in beauty. It is captivating to watch the white foamy waves roll over the smaller stones. So much more beautiful and soothing than a sand beach.
I sat out on a rock, just enjoying the view. Sitting there, streams of happiness surged through my body and deep thoughts about life came into my mind. Nature is so very beautiful and my thoughts naturally move towards Him who created all things. Here I really feel like a part of everything, part of his creation. I feel his love everywhere inside of me. I am reminded that I have been created for this life. I'm meant to be right here, right now.
Watching the hard, sharp rock edges and the great depth underneath made me extremely aware of my own mortality and the fact that life is a gift that lasts for a short moment only. I am so incredibly grateful that I live, that I breathe, that I have my body and that I am healthy. The gratitude is so great that there are not even words that suffice. And the fear of falling reminds me of other fears that hold me back in this life. And I contemplate the importance of being aware of, accept and work with my fears. I see the sparse vegetation on the rocks in the form of single dandelions and thistles, which can not be stopped, but grows stronger and stronger. They really are survivors: So strong, just the way I want to be. That is why it's important to me to have faith - in order to let my faith overcome my fears, to help me move forward, to grow. This life is a balancing act. The little things and the great things, all together, in life as well as in my mind. It's like the feelings I get from watching the sea: Calm and Stormy at the same time. A peaceful mind, the sea so wild and beautiful. The birds' flight in the clear blue sky makes me feel free. The sensation of just being, me. I could live here, I could stay forever. I would love to one day come here for my engagement pictures or to return one day with a family of my own.
For me, this is probably the epitome of the ultimate beauty. Ideally, the sea a bit wild and the wind in my hair and the sun shining on my face. Just like yesterday, the perfect day.
(Excuse the not so perfect English. I have little time, so I used Google translate and just corrected the most fatal mistakes)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)