tag:blogger.com,1999:blog-52413819063832634982024-03-13T02:57:22.670+01:00Worlds ApartEverytime I visit a new place a part of me is left there in love with the people and the cultureUnknownnoreply@blogger.comBlogger132125tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-64945141652307228042014-10-16T08:23:00.001+02:002014-10-16T08:23:07.683+02:00Det föreslagna rökförbudet och varför det behövs<p dir="ltr">Min erfarenhet den här morgonen är ett typexempel på varför det föreslagna rökförbudet faktiskt behövs - då rökare ofta verkar fullkomligt oförmögna att tänka på andra än sig själva.</p>
<p dir="ltr">Jag kommer till busshållplatsen. Där finns två rökare. Inte har de ställt sig i närheten av varandra, utan på var sin sida hållplatsen. Dessutom sitter den ena på den enda bänken och sprider sin rök. Det betyder att jag som gravid - som verkligen hade behövt sitta idag p.g.a. ont från foglossning - blir hindrad från att sitta ner. Jag försöker ställa mig så mittemellan det går för att undvika röken, men det tar ändå bara nån minut innan hostan sätter igång och jag (som så många gånger förr) blir tvungen att andas genom vantar/tröja etc. för att inte få en hostattack som gör att jag nästan spyr. Tack och lov tog det bara ett par minuter denna gång innan bussen kom.</p>
<p dir="ltr">Andra gånger har jag kommit till busshållplatser där rökare sitter INNE i busskuren och röker, vilket får till följd att jag får stå ute i regnet eftersom jag inte kan vistas i busskuren. </p>
<p dir="ltr">Och därför behövs lagen: För att det inte är rätt att rökare ska kunna stänga oss andra ute från allmänna platser. De kan välja en annan tid och plats att röka. Jag kan inte välja att inte få hosta av deras rök!</p>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-68030199622919514642014-09-16T15:33:00.001+02:002014-09-16T15:33:45.491+02:00Världens bästa (och värsta) yrke!<p dir="ltr">Det händer ofta att jag klagar på mitt yrke. Sedan jag blev sjuk av stress har jag allt mer och mer funderat på att göra som så många andra och helt enkelt lämna yrket bakom mig. Jag tappade passionen och engagemanget. Den totala tröttheten tog överhanden. </p>
<p dir="ltr">Det händer så ofta i mitt yrke att man går hem i slutet av dagen så fysiskt och mentalt utmattad att det bokstavligt talat är med nöd och näppe man står på benen. Ibland händer det att man själv eller kollegor står i personalrummet och gråter av förtvivlan och utmattning. Många vittnar om hur påfrestningarna på jobbet går ut över relationerna hemma.</p>
<p dir="ltr">Så vad är det då som får oss att stanna kvar? Vad är det som får mig att gång på gång, hur mycket jag än vill bort ifrån yrket just då, känna att jag skulle sakna det?</p>
<p dir="ltr">Idag har jag blivit starkt påmind om varför jag trots allt fortfarande är kvar.</p>
<p dir="ltr">Det är för att ingen dag är den andra lik - även om gårdagen kändes som helvetet på jorden så kan dagen idag få dig att sväva på moln.</p>
<p dir="ltr">Det är för att du ser ljuset tändas i någons ögon, ser en framgång, ser någon förstå något för första gången eller göra något de inte kunnat förut. För att du får vara del i en process av lärande och utveckling. </p>
<p dir="ltr">Du stannar för att de där 5-10 minuterna när du känner att du verkligen gjort skillnad för någon väger upp alla de där stunderna då du känner dig alldeles fullkomligt otillräcklig i egenskap av människa.</p>
<p dir="ltr">Så ja, ibland glömmer jag bort det - men jag älskar att vara lärare!</p>
<p dir="ltr">Just nu har jag tillfälligt en deltidstjänst i en förskoleklass. Det är många elever med utländsk bakgrund och en handfull av dem förstår i stort sett inte ett ord svenska eller engelska (vi använder bägge språken som undervisningsspråk i klassrummet).</p>
<p dir="ltr">Idag satt jag med en sådan tjej. Uppgiften var att klippa ut kronblad med siffror i och klistra fast dem runt blommans mitt som om det hade varit en klocka. Till sin hjälp hade de en klocka ritad på tavlan. </p>
<p dir="ltr">Den här tjejen kunde överhuvudtaget inte tillgodogöra sig ett uns av instruktionerna p.g.a. bristande språkförståelse. Hon klippte bitar hipp som happ ur papperet och klistrade fast lite varsomhelst på det andra. De flesta bitarna hamnade med baksidan upp.</p>
<p dir="ltr">I en sådan situation är det lätt att som lärare slita sitt hår.</p>
<p dir="ltr">Men tack vare att vi var tre vuxna i klassrummet så hade jag faktiskt tiden att sätta mig ner med denna tjej och börja från början med ett nytt papper. Jag klippte ut kronbladen och pekade på siffran och pekade mot tavlan, och satte sedan kronbladet på plats. Sedan upprepade jag samma procedur, men gav henne två ställen att välja mellan där jag kunde placera kronbladet. När hon pekade fel visade jag återigen på siffran, sa dess namn, gick fram och gjorde samma sak vid tavlan och satte sedan kronbladet på rätt plats. När vi kom till femte och sjätte siffran pekade hon själv ut helt rätt var de skulle sitta efter att ha kollat på tavlan! Totalt fick hon tre av siffrorna rätt helt på egen hand och en hon lyckades rätta till bara av att jag pekade på tavlan när den hamnat lite fel.</p>
<p dir="ltr">Fyra av tolv siffror kanske inte låter så mycket, men att gå från att inte ens veta vad du ska klippa ut, vilket håll du ska klistra fast det på eller ens vilken del av papperet det ska fästas vid till att få fyra siffror rätt helt själv är ett jättesteg!</p>
<p dir="ltr">Tänk om vi inte hade varit tre vuxna i klassrummet? Tänk om jag inte hade haft tiden att sitta 15-20 minuter fullkomligt fokuserad på bara henne? Då hade jag inte kunnat ge henne den hjälp hon behövde.</p>
<p dir="ltr">Tillräckligt med resurser i skolan gör ALL skillnad för eleverna och otrolig skillnad för oss som lärare när vi får känna att vi faktiskt räcker till om vi bara ges förutsättningarna.</p>
<p dir="ltr">Jag hade mindre, men likartade situationer med några andra elever idag också, när det bara plötsligt går framåt. </p>
<p dir="ltr">Och jag behövde det. Jag behövde bli påmind om att jag trots allt har världens bästa jobb.<br>
</p>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-52127167451655484082014-09-04T10:40:00.000+02:002014-09-04T21:30:12.347+02:00Om viljan att bara vara ärlig<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Här sitter jag ännu en gång och försöker författa ett personligt brev för att söka ett jobb och ju närmare förlossningsdatum jag kommer, desto svårare blir det. Vad i helskotta ska jag skriva? Jag vet ju att ingen skulle anställa mig bara för att behöva anställa någon annan om 2 månader! Speciellt inte som att jag inte är någon superlärare som det kan vara värt att vänta ett år på. Och det är svårt att motstå viljan att bara vara brutalt ärlig i mitt personliga brev. Om sanningen skulle stå i brevet skulle det väl närmast låta något såhär:</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="color: #45818e; font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><b>Behörig lärare</b></span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Något som jag tycker är väldigt roligt med mitt yrke är att lära ut! Jag blev lärare för att jag vill sprida kunskap och jag känner en otrolig passion varje gång jag läser läroplanen eller ser tillbaka på min utbildning.</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Det tråkiga är att verkligheten i skolan idag ligger långt ifrån den ideala bilden som ges i läroplan och under utbildningen. Tyvärr är det också så att lärarutbildningen rustade oss för idealbilden och inte för verkligheten och jag känner ofta att jag står handfallen inför situationen i dagens skola. Hur gärna jag än vill uppnå läroplanens intentioner i klassrummet så saknar jag verktygen för hur man får omotiverade, skoltrötta, ibland chockerande uppkäftiga, ofta stökiga elever med på tåget.</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Jag känner ofta att jag blev inte lärare vare sig för att uppfostra, tillrättavisa eller agera socialtant. Jag blev lärare för att jag vill ge eleverna den kunskap de behöver för att gå så långt de bara kan i livet!</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Min styrka ligger i det kunskapsbaserade - att lära ut, hjälpa eleverna förstå, handleda. Däremot skulle jag behöva mängder med stöd för att skapa ett klassrumsklimat med studiero. Om jag kunde få den hjälpen så skulle min passion för läraryrket förmodligen komma tillbaka. I nuläget har jag nämligen sviter av en arbetsrelaterad utmattningsdepression till följd av stressen över att förutsättningarna helt enkelt inte motsvarar de ställda kraven.</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Däremot är jag otroligt välbevandrad i genustänkande och normkritik i klassrummet, har alla verktyg för att kunna planera ett bra ämnesövergripande arbete (om planeringstiden är tillräcklig), samarbetar bra med andra människor, har elevens bästa för ögonen, är noga med att planera min undervisning utifrån målen i läroplanen och jobbar gärna varierat i klassrummet för att tillgodose alla elevers olika inlärningsstilar.</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Om ni tycker detta låter som att ni vill satsa på mig i framtiden, så är jag rätt person att anställa! Jag och min make väntar nämligen vårt första barn i november och jag kommer att vara föräldraledig i ungefär ett år för att därefter återgå i tjänst.</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Hoppas vi ses på en intervju!</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Handen på hjärtat, om sanningen var utskriven svart på vitt, skulle du anställa mig om du var arbetsgivaren? Och om jag nu vet att jag inte är särskilt anställningsbar i nuläget - varför ska man behöva framställa sig som bättre och mer kompetent än man faktiskt är? Det lägger ju bara upp för framtida besvikelser från både arbetsgivarens och min sida.</span>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-69902149175254667332014-08-18T11:39:00.001+02:002014-08-18T11:39:24.361+02:00En (orättmätig) klagosång<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Egentligen vet jag inte vad jag vill ha sagt idag. Ända sedan jag blev sjuk känns vårt välfärdssamhälle så hårt, kallt och stelbent. Jag vet att jag är lyckligt lottad: Jag kan vara sjuk utan att behöva gå från hus och hem, utan att behöva svälta. Ändå känns det som att det inte är tillräckligt, som om hela systemet liksom lägger krokben för tillfrisknande (åtminstone om sjukdomen är stressrelaterad, men kanske känns det likadant för andra också). </span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Jag har provat att jobba heltid. Det fungerade i några veckor (nästan, för i sanningens namn kan jag inte ärligt säga att jag orkade göra all förtroendetiden hela tiden). Innan jag kraschade igen blev jag sjukskriven (fast denna gången av annan läkare på MVC, för graviditetsrelaterade besvär). </span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">När jag blev arbetslös igen funderade jag på om jag skulle gå tillbaka till min vanliga läkare och prata deltidssjukskrivning (min samtalskontakt tyckte verkligen det), men jag valde att låta bli. För att jag är trött på att vara sjuk, för att jag är trött på att försöka förklara hur det känns att vara sjuk för folk som ändå inte förstår, för att jag är trött på att behöva kämpa i uppförsbacke (min läkare säger att det ändå är typ närmast omöjligt att få Försäkringskassan att godkänna sjukskrivning när man är arbetslös. För jag blir ju plötsligt så himla mycket friskare bara för att jag inte har ett jobb att gå till?)</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Det funkar ändå hyfsat. Som arbetslös kan jag själv lägga upp min tid - två timmar här, två timmar där allteftersom jag har ork. Jag kan sprida ut en 8-timmars dag över 16 timmar om jag så vill och behöver. Problemet är ju att är man inte deltidssjukskriven så måste man ju faktiskt söka heltidsjobb (finns för övrigt inte så mycket annat att söka i min bransch). Så jag söker heltidsjobb och går på intervjuer, väl medveten om att sannolikheten att jag faktiskt kommer att kunna jobba heltid när/om jobbet väl blir mitt är så minimal att den är närmast obefintlig.</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Kanske någon undrar hur jag kan vara så säker på att jag inte klarar heltid (förutom det faktum att jag försökte för några månader sedan då). Låt mig ge ett par illustrerande exempel:</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">1. Jag sitter på pendeltåget på väg in stan. Jag har suttit här i ca 20 min. SUTTIT NER. Plötsligt, från ingenstans, utan anledning blir jag så trött att jag knappt kan sitta upp (kunde jag skulle jag lägga mig ner omedelbart), hjärtat skenar i 140 slag/min och jag är så utmattad av att sitta upp att jag nästan gråter över att inte kunna lägga mig ner. Det kräver en ansträngning bara att andas. Det bästa jag kan göra är att lägga upp fötterna på sätet mittemot (sorry tågbolaget, jag vet att jag bryter mot reglerna) för att i alla fall ge kroppen lite mer av vila. Ibland går det över efter 30-60 min. Ibland är det bara att avbryta och åka hem (men det går ju inte när det är en anställningsintervju man är på väg till). Det har hänt mer än en gång när pendeln är hyfsat tom att jag faktiskt lagt mig ner - ni skulle bara veta vad folk glor när man gör något som så brutalt avviker från den socialt accepterade normen!</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">2. Jag åker in till stan för att gå på en pianokonsert jag väldigt gärna vill se/höra. Dum som jag är åker jag ju in i god tid. Tomas vill gärna visa mig stadsbiblioteket som jag aldrig sett. Blir trött redan innan vi hunnit dit. Så snart vi är framme lägger jag mig på en bänk i biblioteket (japp, folk glor här också). Tomas utforskar biblioteket medan jag halvsover. Funderar starkt på om jag ska åka hem istället för att gå på konserten, men jag vill ju så förskräckligt gärna gå på den - har sett fram emot den i flera dar! Så vi går dit, långsamt. Jag har ju trots allt fått ligga ner och vila en stund. Jag snor åt mig den sista hellediga bänkraden när vi kommer fram (förutseende, eftersom jag vet hur jag mår just nu). Jag sitter upp den första satsen. I övrigt spenderar jag större delen av konserten liggande. Kraschar direkt i säng när jag kommer hem, utan vägen förbi tandborsten.</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Ibland undrar jag hur höga krav arbetsförmedling, a-kassa och försäkringskassa egentligen ställer. Krävs det att man ska använda ALL den arbetsförmåga man har till att arbeta? </span><span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Är det i deras ögon rimligt (anser alla friska i samhället att det är rimligt) att man ger <b>allt</b> man har på arbetet så att man kommer hem och inte har ett uns kraft kvar? Man orkar inte städa, man orkar inte göra mat åt sig, man orkar inte umgås, man orkar inte ha en fritid, man orkar inte ha ett liv. </span><br />
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Om det är det som krävs (för oftast känns det som att det är det som krävs för att inte anses utnyttja systemet), vem tar då ansvar för när min bostad blir en sanitär olägenhet? </span><span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Vem tar ansvar för om jag utvecklar näringsbrist till följd av att jag inte äter ordentligt? Och om jag skulle använda ALL den kraften till att arbeta, vem tar i så fall ansvar för att jag aldrig får den återhämtning som behövs för att förhoppningsvis en dag faktiskt bli helt frisk och kunna fungera som en normal människa igen?</span><br />
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Eller är det ok att använda sig av trygghetssystemen och faktiskt inte jobba mer än att man efter jobbet har ungefär lika mycket kraft kvar som en frisk människa? Att man orkar ta hand om sitt hushåll, att man orkar ge sin kropp lite träning några gånger i veckan, att man orkar göra något roligt på helgen och kanske nån kväll i veckan. Är det ok? För jag tycker att det borde vara ok, att man måste få ha rätt att vara människa och inte bara robot även fast man är sjuk och för tillfället får lite ekonomisk hjälp från samhället.</span><br />
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Nu har jag skrivit av mig. Behövde bara kräkas ut lite frustration. Nu ska jag återgå till att känna mig tacksam över att jag har det så himla bra i förhållande till majoriteten människor i världen! Jag flyr inte från krig och jag löper ingen risk att bli tillfångatagen och halshuggen/lemlästad/våldtagen av en terrorgrupp. Jag har mat att sätta på bordet och rätten att uttrycka min åsikt även om den avviker från den sittande regeringens. Jag må vara sjuk, men jag löper ingen risk att smittas av och dö i ebola (jag får stora skälvan bara av att läsa om det sjukdomsförloppet, stackars människor!). Jag är förskonad från påverkan av naturkatastrofer och har tak över huvudet och kläder på kroppen. Dessutom är jag välsignad att få leva tillsammans med världens underbaraste man, vars kärlek lyfter och stärker mig och som tar så otroligt väl hand om mig när jag inte orkar ta hand om mig själv. </span><br />
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Så egentligen har jag väldigt lite anledning att klaga på något alls.</span>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-43688155232895594052014-06-13T16:42:00.000+02:002014-06-13T16:42:25.239+02:00Arbetsförmedlingen - detta ständiga irritationsmoment för arbetssökande<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Idag var det återigen dags för det obligatoriska besöket på arbetsförmedlingen (djup suck). Precis som förra gången väntade jag 20-30 minuter i kö för att få en nummerlapp till en annan kö (dubbelsuck!). Fast i mitt ömmande-fötter-och-ont-i-ryggen-tillstånd grabbade jag idag en stol på hjul att köa med. Såg när jag lämnade kön att fler hade följt mitt exempel!</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Efter många långa minuter (kanske 1 - 1,5 timme, vilket var ovanligt snabbt ändå) kom jag så äntligen in till en handläggare. Mer ointresserad människa får man leta efter. Hon ställde nästan inga frågor, tittade knappt på mig och SKREV MIN HANDLINGSPLAN ENBART UTIFRÅN VAD SOM STOD I DEN GAMLA, SOM HON SATT OCH LÄSTE PÅ SKÄRMEN utan att så mycket som prata med mig medan hon skrev den!</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">När man går till arbetsförmedlingen tycker jag att det <u>minsta</u> man har rätt att förvänta sig är att handläggaren frågar följande: </span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">- Hur går det med jobbsökandet?</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">- Vilka typer av jobb har du inriktat dig på att söka? Varför?</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">- Vill du fortsatt inrikta dig på att söka arbete inom den branschen eller vill du ta bort/lägga till något?</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Utifrån detta har man sedan en bra grund för att upprätta en handlingsplan.</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><i>Det arbete som denna damen tog närmare 30 minuter på sig att utföra kunde jag ha gjort på 10 minuter själv, hemifrån, utan att behöva slösa tid på att köa</i>. Sedan kunde det ha skickats till arbetsförmedlingen för genomläsning av en handläggare för godkännande av planen. Det vore ett mycket mer konstruktivt sätt att använda både hennes och min tid! För att inte tala om hur många handläggare som då skulle kunna frigöras för att hjälpa dem som inte klarar av att göra detta själva hemifrån (icke-teknikkunniga, människor med språksvårigheter etc.) och hur mycket köerna och väntetiden på arbetsförmedlingen skulle kunna förkortas.</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Arbetsförmedlingen har för länge sedan slutat vara en arbetsförmedling och istället blivit ett rent kontrollorgan. Därför finns det mycket liten anledning till denna öga mot öga-kontakt. Låt oss fylla i blanketter hemma istället för att köa i timmar och gå sedan igenom och godkänn det vi gjort. Lättare för oss, lättare för er. </span><span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Och de som verkligen behöver den där öga mot öga-kontakten kan få hjälp mycket snabbare än i dagsläget. </span><span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Win-win kallas sådant.</span>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-64533153060226194362014-04-07T16:25:00.001+02:002014-04-07T16:25:31.428+02:00Immunförsvarets mysterier<p dir="ltr">Jag blir i stort sett aldrig magsjuk, influensa får jag ytterst sällan. Ändå lyckas mitt immunförsvar totalkollapsa inför varenda liten förkylning jag utsätts för. Kan ingen förklara logiken i det för mig?</p>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-13919701242362043032014-02-26T21:30:00.000+01:002014-02-26T21:30:00.876+01:00Svensk byråkrati och statliga myndigheters inkompetens<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Jag blir bara så trött på svensk byråkrati och inkompetensen som verkar vara vanligt förekommande på statliga myndigheter.</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">På fredag har jag en arbetsintervju i Jönköping. Jag ringde min handläggare i <b>torsdags </b>för att fråga om jag kunde få hjälp att betala resan dit. Hon bokade in ett möte en vecka senare (bara två dagar innan intervjun) för att fatta beslut. </span><span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Idag hade jag alltså detta möte inbokat på Arbetsförmedlingen. Jag traskar dit i god tid för att inte komma för sent och sitter och väntar i en dryg halvtimma. Vid det laget är det 20 minuter sedan mitt möte skulle börja och inte en skymt av min handläggare...</span><br />
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Jag haffar första, bästa lediga person och ber om hjälp att få tag i henne. Vi går och pratar med ytterligare <b>två </b>personer innan jag slutligen får svaret att hon inte är där - hon är sjuk. <b>Varför har ingen ringt/mejlat och meddelat mig detta? </b>Om varenda företag, tandläkare och vårdcentral klarar av att ringa och ställa in ett inbokat möte om någon är sjuk, varför kan inte Arbetsförmedlingen också klara detta?? Är inte det något av det minsta man kan begära av en statlig institution?</span><br />
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Vad händer sedan då? Får jag hjälp av dem jag pratar med? Nej, nej. Jag får veta att jag måste ställa mig i kö och prata med en annan handläggare. Det funkar så att man först står i en kö för att berätta vad ärendet gäller och sedan få en kölapp till A-, B- eller C-kön. I samband med detta kollar de ens id.</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Sedan får man sätta sig ner och vänta på att ens nummer ska ropas upp, det tar aldrig mindre tid än en halvtimma. Ca 40 minuter senare får jag äntligen komma in till en annan handläggare. Där får jag <b>återigen </b>förklara vad mitt ärende gäller och han kollar mitt id-kort <b>igen</b>. Han tar fram mina uppgifter på skärmen och säger sedan frågande "ska vi fatta det här beslutet då, eller ska din vanliga handläggare göra det? Jag måste hämta en kollega." </span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Kollegan kommer, beslutet fattas och sedan blir det massa frågetecken igen eftersom jag bara vill ha ditvägen betald då jag tänker stanna i krokarna några dagar. Hur får man igenom det i systemet då? frågar sig båda. Lite trixande och sedan är det i alla fall klart och jag får med mig ett telefonnummer hem att ringa för att själv beställa tid för min resa.</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Jag ringer på bussen hem, för klockan är snart 16 och jag tänker att de kanske inte jobbar längre än så. Det visar sig att jag har<b> fått fel telefonnummer</b>. Det går till något bevakningsbolag. Jag ringer till Arbetsförmedlingens kundtjänst istället:<b> 24 minuters beräknad kötid</b>. Om det här hade varit något av många andra företag eller myndigheter så hade jag fått valmöjligheten att bli uppringd när det är min tur, men det här är Arbetsförmedlingen och då måste man tydligen vara kvar i luren hela tiden. Är det för mycket begärt att de ska använda sig av den teknik som finns så att man slipper stå i hutlöst långa telefonköer? Jag orkar inte... har fått nog... det här får jag ta tag i lite senare.</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">3,5 timmar efter att jag åkte dit kommer jag hem igen, fortfarande med outrättat ärende och inga biljetter som jag behöver om mindre än 48 timmar! Vid det här laget sätter jag mig i 20-minuters beräknad telefonkö med högtalaren på, så jag kan syssla med annat under tiden. Väntetiden blir en dryg halvtimme och tillslut får jag prata med någon som ger mig rätt telefonnummer (<b>det var inte ens i närheten av det nummer jag fått tidigare, inte ens inom samma riktnummerområde</b>). Jag ringer numret och får snabb hjälp att boka biljetter, som levereras till min telefon bara minuter efter att jag lagt på luren (äntligen nån som kan sitt jobb!)</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Och jag kan inte låta bli att undra om det verkligen är meningen/acceptabelt att det ska ta 4 timmar att ordna något som skulle kunnat fixas på 30 minuter om alla bara hade kunnat sina jobb...</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Jag funderar starkt på att skicka en arbetsansökan till arbetsförmedlingen, skriva några tips på hur deras system skulle kunna effektiviseras och föreslå att de anställer mig som administratör för att styra upp deras rutiner lite. För det verkar som att den som organiserat systemet verkligen behöver byta jobb, för det är det ineffektivaste jag stött på sedan jag skulle förnya mitt visum i Kenya!</span>Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-24710611442460352182013-11-07T14:01:00.001+01:002013-11-07T14:18:14.810+01:00Att orka, vilja och att spela död<div>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Jag har fått lära mig att människan har tre grundläggande, naturliga instinkter som vi reagerar utifrån vid stress/fara</span><span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">: att fly, fäkta eller att spela död. Första gången jag hörde talas om att människan skulle ha en instinkt att spela död tyckte jag idén var helt befängd. Sedan drabbades jag av utmattningsdepression. </span><br />
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">En morgon när jag låg i sängen oförmögen att ta mig upp samtidigt som jag kände att jag inte ville ringa jobbet och tala om att jag inte skulle komma insåg jag plötsligt att det var precis det jag gjorde: Jag spelade död. Min hjärna låtsades att om jag bara låg kvar där och gjorde ingenting så skulle situationen lösa sig av sig självt - "faran" skulle försvinna. (Kanske var det användbart för en massa tusen år sedan, idag är det högst opraktiskt.)</span></div>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"></span><br />
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Sedan jag blev sjuk har jag fått massa nya insikter och förståelse för fenomen som jag aldrig tidigare har reflekterat över. I början blev jag väldigt väl medveten om hur mycket energi vardagliga saker som att duscha, klä på sig, ta fram frukost etc. egentligen tar. Det märker man inte förrän man har en väldigt begränsad mängd "skedar", d.v.s. ork (läs gärna </span><a href="http://www.butyoudontlooksick.com/wpress/articles/written-by-christine/the-spoon-theory/" style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;" target="_blank">The Spoon Theory</a><span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"> av </span><a href="http://www.butyoudontlooksick.com/wpress/xmedia-press/new-video-christine-miserandino-reads-the-spoon-theory/" style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;" target="_blank">Christine Miserandino</a><span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"> för att förstå dagens inlägg helt).</span></div>
<div>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">I takt med att jag blivit allt bättre och fått allt mer ork har jag insett att det finns olika sorters "skedar". Det finns fysiska skedar, mentala skedar och emotionella skedar. När de emotionella skedarna tar slut kommer tårarna eller ångesten, ibland utan att jag egentligen vet varför. När de fysiska skedarna tar slut har jag ingen fysisk ork kvar i kroppen - inte ens till att sitta. De mentala skedarna handlar ofta om vilja eller handlingskraft för min del.</span></div>
<div>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">När de mentala skedarna är slut har i alla fall jag en övervägande tendens att spela död. Det är inget jag gör medvetet och det är inget jag egentligen vet hur jag ska kontrollera. I början var det inget större problem för samtidigt som den mentala orken var slut så var även den fysiska orken slut, så sängen var det enda alternativet.</span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Idag är läget ett annat. Jag är uppe och jobbar 75% (nåja, försöker i alla fall. Ibland går det, ibland inte.) och har otroligt mycket mer fysisk energi än jag hade i början av sjukdomen även om jag fortfarande inte har lika mycket ork som när jag var frisk. </span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Komplikationerna uppstår ur det faktum att den mentala energin inte återhämtat sig lika fort som den fysiska. Det gör att jag ibland handlar i ett vilje-vakuum eller i handlingsförlamning eller i motstridiga viljor samtidigt. I morse var ett typiskt exempel.</span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Jag vaknade och trodde att jag skulle gå till jobbet. Sen kom den där morgon-jobb-ångesten. En normal, frisk människa tar i detta läge sig i kragen och går upp ändå. Det gör jag också oftast fast jag är sjuk - som i tisdags när jobbångesten var nästan övermäktig och jag trodde att jag inte skulle komma iväg, men på nåt sätt gjorde jag det ändå.</span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Men idag var de mentala skedarna slut. Idag var det en kamp mellan motstridiga viljor. En del av mig skrek JAG VILL INTE, som en trotsig treåring. En annan del önskade att jag ville, men var inte riktigt säker på att det var så och en tredje del av mig längtade efter att komma till jobbet - såg fram emot det, tyckte det skulle bli roligt</span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Och jag önskar jag kunde förklara känslan av att orka, men ändå inte orka. Att vilja, men ändå inte vilja. Att veta att man har fysisk ork nog att göra, men ändå inte klara av att ta sig för. Att rentav ha ett behov av att nån annan bara ska bestämma vad man ska göra för att det är omöjligt att själv bestämma sig.</span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Tomas försökte så gott han kunde att hjälpa mig (kom med frukost på sängen som så ofta förr, satte mig upp i sängen med hjälp av en kram, uppmuntrade, stöttade), men idag hjälpte inte ens det. Dagar som idag skulle jag behöva att någon tog/tvingade upp mig ur sängen, duschade mig, klädde på mig, ledde mig ut till bussen och in till jobbet, precis som om jag saknade rörelseförmåga ungefär. Det blev Tomas som fick ringa jobbet och säga att jag inte skulle komma idag.</span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Jag önskar att jag kunde förklara den orimliga känslan av skuld och skam som det där obligatoriska samtalet till jobbet för med sig. Skulden över att veta att ens frånvaro går ut över arbetskamraterna, skammen över att känna att man fysiskt skulle orka vara där men inte kan förmå sig att ta sig över de mentala spärrarna (det känns nästan som en kortslutning i hjärnan som blockerar signalerna mellan hjärna och muskler). Skamsenheten i att inte klara det andra klarar och börja undra om man helt enkelt bara är lat fast man vet att det inte är så.</span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Jag lade mig och somnade om. Klockan 11.30 lyckades jag äntligen släpa mig ur sängen. Tänkte entusiastiskt "jag skulle kunna promenera till posten och hämta mitt paket. JA!" och i samma stund kom känslan av "det vill du inte alls det". Jag tänker lika entusiastiskt "Jag kan baka till fredagsfikat imorgon, så slipper jag göra det ikväll. JA!" men avbryts lika fort av "det vill du inte alls det". "Men jag kan gå ner till Hemköp och handla, så att jag i alla fall har ingredienserna hemma till ikväll!" Samma känsla av "nej, nej, nej".</span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Det är som en berg-och-dalbana. Uppåt, jag vill, jag vill och sedan kommer det där "nejet" och all vilja bara störtdyker och finns inte mer. Ibland kommer den tillbaka i en ny uppförsbacke, ibland inte.</span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Jag vill. Jag vill att jag ska vilja. Jag önskar att jag hade kapaciteten att göra det jag vill. </span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">För ska sanningen fram så VILL jag ju verkligen ha det där paketet med mina efterlängtade tofflor som finns bara 20 min bort. Och jag älskar att baka, att baka är bland det roligaste jag vet. Och jag gillar det pedagogiska arbetet med barnen - det får mig att känna en alldeles speciell sorts glädje.</span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Ändå är det något som säger mig att det där paketet inte kommer att bli hämtat idag och att det blir mer Tomas än jag som bakar ikväll och att han handlar på vägen hem... </span><br />
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Framför mig, i mitt huvud, ser jag mig själv gåendes till posten, tillsammans med barnen i skogen, bakandes den där kakan. Bara det att det stannar där fast jag ju e</span><span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">gentligen inget hellre vill än att studsa ur sängen och göra det!</span><br />
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Och så är det bara att hoppas att det blir en bättre dag imorgon.</span><br />
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Och en dag, en dag i framtiden (snart hoppas jag) ska jag vakna och bara inse att jag är mig själv igen, att jag är frisk och att allt det här är ett minne blott. Jag längtar till den dagen. Jag lever för den dagen.</span></div>
Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-2585916836252873822013-10-11T12:49:00.002+02:002013-10-11T12:49:53.799+02:00Kommer ni ihåg kassettbandet?<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Jag har ägnat en del stunder på senare tid åt att överföra material från gamla kassettband till digitalt format på datorn. Några saker finns det som slår mig i denna process. För det första, hur i all sin dar stod vi ut med detta brusande ljud? För det andra, hur otroligt korta inspelningarna var! Sagoband som jag som barn tyckte var jättelånga är över på 15-20 minuter eller strax däröver. Det är väl bara att tacka för att tekniken går framåt!</span><div>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Stöter på en del roligheter i processen också. Som när jag hittar musik som jag älskade som barn, men som jag inte lyssnat på sen dess (t.ex. Lassie, med Ainbusk Singers). Eller när jag ska spela över ett kassettband märkt "Bamse" och tänker "åh, vad roligt att ha dessa till våra barn så som jag älskade dem när jag var liten", bara det att ett något äldre Jag har tydligen spelat över Bamse och ersatt det delvis med eget sjungande och pianospelande (-klinkande). Guldgruva, som aldrig lär nå någon annans öron än mina. Jag bara undrar hur gammal jag var när jag gjorde inspelningarna. Skulle vara kul att veta. (Mellanstadiet? Högstadiet rent av?)</span></div>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-77009246503146491372013-10-01T10:43:00.002+02:002013-10-01T10:48:04.573+02:00Rättssäkerhet för våldtäktsoffer, finns den?Inatt har jag drömt om sexuella trakasserier. Jag drömde att jag sa nej gång på gång, men människan ville i vilket fall inte låta mig vara.<br />
<br />
Drömmen är såklart mitt undermedvetnas reaktion på det vi nyligen fått bevittna på hur rättslös en kvinna kan vara i vårt samhälle. Det jämställda Sverige på 2000-talet.<br />
<br />
Den friande domen i hovrätten för de sex pojkarna i Tensta är inget annat än en skam för vårt rättsväsende. För trots att rätten finner berättelsen trovärdig, trots att pojkarna tagit ifrån flickan hennes kläder och mobiltelefon, trots att de låst dörren till och från, trots att hon med stor sannolikhet uttryckligen sagt nej, trots att de är i numerärt överläge så anser hovrätten att de inte gjort sig skyldiga till våldtäkt, för det faktum att flickan stannade kvar och inte gick därifrån är ett tecken på medgivande, eftersom hon inte befann sig i ett hjälplöst tillstånd!<br />
<br />
Alltså borde hon i sitt förmodligen rejält chockade tillstånd haft sinnesnärvaro att hitta rätt på sina kläder och telefon, kollat om den tidigare låsta dörren blivit upplåst och helt sonika promenerat iväg därifrån vad pojkarna än tyckte om saken. Det faktum att hon sa nej är uppenbarligen inte ett tillräckligt nekande.<br />
<br />
Om detta fall inte får resning i högsta domstolen och pojkarna fälls så finns inget rättskydd mot övergrepp i Sverige. Och om denna hovrättens tolkning faktiskt är i linje med lagen då finns det bara en väg att gå: Vi måste formulera lagen så att allt utom ett muntligt medgivande anses vara våldtäkt!<br />
<br />
Och kanske är det dags att de som sitter i våra domstolar inte bara får utbildning i juridik. Det borde ingå en obligatorisk kurs i hur chock och rädsla påverkar en människa och kan leda till både förvirring, handlingsförlamning och oförmåga att få fram ett ljud. Denna kurs ska man dessutom behöva gå om vart tredje år, så att man är ständigt medveten om vilka krav som är rimliga och orimliga att ställa på ett brottsoffer i brottsögonblicket.<br />
<br />
<a href="http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=8062" target="_blank">Skriv på namninsamlingen för att målet ska tas upp i HD</a>.<br />
<br />
Mer läsning rekommenderas i <a href="http://www.svd.se/nyheter/inrikes/valdtaktsfriande-juridiskt-akrobatnummer_8561096.svd" target="_blank">SvD</a>, <a href="http://www.dagensjuridik.se/2013/09/oacceptabelt-i-en-modern-rattsprocess-elisabeth-massi-fritz-kritisk-efter-friande-valdtaktsd" target="_blank">Dagens Juridik</a> och i blogginlägget <a href="http://kajjan.bloggo.nu/Sa-sakrar-du-en-fallande-dom-efter-valdtakt/" target="_blank">"Så säkrar du en fällande dom efter våldtäkt"</a>.Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-52471157434341046282013-08-29T17:07:00.000+02:002013-08-29T17:10:10.050+02:00Att leva i verkligheten<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Något man behöver göra när saker och ting inte går som man vill är att helt enkelt anpassa sig till verkligheten. Sagt och gjort, efter läkarens besked att jag var tvungen att gå upp på halvtid var det dags att på allvar fundera över HUR skulle det gå till. Om jag nu var tvungen att göra det, hur skulle jag kunna få det att funka mot alla odds? Det sista jag ville var ju att jobba tills jag stupade och blev sjukskriven igen. Samtidigt så sa den krassa verkligheten att när jag jobbat mina två timmar var jag så trött att jag för det mesta behövde sova.</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br />
Lösningen tänkte jag själv ut och lade fram för min chef: om jag slapp jobba fyra timmar i sträck och istället jobbade två timmar, tog rast och jobbade två timmar till - då kanske det faktiskt skulle kunna funka! För att den planen skulle funka krävdes dock att det blev en rast av effektiv vila. Nödvändigtvis liggandes och gärna sovandes. Men vilrum det har vi inget på jobbet och personalrummet har glasrutor på alla sidor och gästas dessutom frekvent av föräldrar, speciellt såhär i inskolningstider. Där vore det inte så professionellt att slänga sig på en soffa och sova. Alla andra utrymmen är fyllda av barn vid tiden för min rast.</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br />
Var någonstans jag skulle kunna vila var ett problem som fortfarande inte var löst när jag gick till jobbet idag för att jobba min första 50%-dag. Det blev till att vara lite kreativ. Vi har ett pyttelitet förrådsutrymme utan fönster där det för det mesta är fullbelamrat med saker. Till min stora glädje hade någon nyligen rensat ut där och kvar fanns nog med golvutrymme att ligga på. In i denna lilla yta drog jag en stor saccosäck och en soffkudde och lade mig relativt bekvämt till vila under trappan upp till pannrummet. Det krävdes en avslappningsövning för att jag skulle komma ner i varv, men när klockan ringde efter en knapp halvtimme hade jag lyckats vila mig till tillräckligt mycket energi för att fortsätta jobba. </span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br />
Jag var fullkomligt slut när mina fyra timmar var över. Orkade inte ens promenera den korta vägen ner till stan för att uträtta ett ärende, så jag tog bussen ner (värsta omvägen) och de 15-20 minutrarna som jag hade hunnit sitta ner var tillräckliga för att jag skulle orka uträtta mitt ärende, åka hem och sedan omedelbart krascha i soffan för någon timmes god sömn!</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br />
Att det här upplägget funkar är tack vare att jag blivit så mycket bättre på den sista tiden. I början av min sjukskrivning hade det inte funkat att vila 30 min, för efteråt kände jag mig inte ett dugg utvilad. Jag kunde sova hela natten utan att vara utvilad när jag vaknade på morgon. Jag är så tacksam över de här småsakerna som gör att jag kan se att det går framåt.</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br />
Så död som jag kände mig efter jobbet idag skulle kanske kunna få en att misströsta, men jag känner mig enbart positiv. Jag klarade att jobba 50%! Det är stort, riktigt stort och för bara några veckor sedan hade jag aldrig trott det. Jag kan t.o.m. se att om det inte kommer några stora bakslag (ta i trä) så kan jag se inom en överskådlig framtid att jag nog kan gå upp till 75%. Om inte vid nästa läkarbesök så i alla fall läkarbesöket efter det skulle jag tro.</span>Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-73280428310047078052013-08-16T18:43:00.000+02:002013-08-16T18:45:00.395+02:00Ovissheten och Orättvisan - eller Den ökade stressen från Försäkringskassan<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Idag var det dags för ytterligare ett läkarbesök. </span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">När man är sjukskriven innebär läkarbesök alltid ett stort mått av stress och ångest, för i dagens samhälle går det tyvärr inte att lita på att skyddsnäten håller som lovat. Man är utlämnad till någon annans godtycke och till statens förutbestämda parametrar på hur fort man bör (ska) tillfriskna. </span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Först måste man oroa sig för om man tillräckligt väl kan förklara och visa sin sjukdom för läkaren för att han ska förstå och kunna göra en rättvis bedömning. Sedan måste man lita på hans yrkesskicklighet och medmänsklighet i att avgöra huruvida man får fortsatt sjukskrivning eller ej. </span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Och när man väl har blivit fortsatt sjukskriven av sin läkare (jag har turen att få ha samma läkare från gång till gång så att han är medveten om problematiken och jag slipper förklara och beskriva allt från scratch varje gång) så står man inför oron, ovissheten och ångesten ifall Försäkringskassan tänker acceptera ens fortsatta sjukskrivning eller om de tänker ifrågasätta den.</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Att vara sjukskriven är ofta en kamp av stress och ångest i ett läge när man mest av allt bara behöver vila och tillfriskna - allt p.g.a. hur systemet är uppbyggt.</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Jag har haft tur hittills. Läkaren sjukskrev mig utan att tveka och Försäkringskassan har inte haft några invändningar. Idag kom det stora bakslaget p.g.a. systemfelet.</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Jag har jobbat 25% sedan slutet av juni. Innan detta var jag heltidssjukskriven i ett par månader. I slutet av maj började jag långsamt må bättre, vilket gjorde att jag började jobba 25% en liten tid efteråt. Problemet är bara att det har stått still sedan dess. Jag har inte blivit bättre. Jag jobbar mina 2 timmar och det funkar de flesta dagar trots att jag efter ca 1 timme och 15 min är så trött att jag skulle kunna lägga mig ner där och då och sova på stället (istället pressar jag mig 45 min till, tar mig hem och kraschar hemma efteråt). </span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Av detta att döma hade jag räknat med att få fortsätta vara sjukskriven på 75% ett tag till så att jag ska få den vila jag behöver för att orka mer. Men läkaren verkar tycka det är bekymmersamt att jag inte är redo att gå upp på halvtid, eftersom jag "är ung och det är viktigt att [jag] kommer ut i arbetslivet igen" (Ja, det håller jag också med om - det är planen och målet och viljan; att jag ska bli frisk nog att jobba 100% igen). Han säger sedan att han kan sjukskriva mig på 75% en vecka till och sedan på halvtid ett tag till för "vi måste visa Försäkringskassan att det går framåt".</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Och det är här jag vänder mig mot systemet. Notera att läkaren <b>INTE </b>sa att mitt tillstånd verkar vara sådant att jag nog orkar jobba halvtid och inte heller att jag har blivit såpass mycket bättre att det nog är dags att gå upp till halvtid. Nej, orsaken till att jag ska jobba halvtid är för att vi måste "visa Försäkringskassan" att det går framåt. </span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Skitsamma att jag undrar med hela mitt väsen hur i helskotta det (halvtidsarbete) ska gå till (rent fysiskt) eftersom min make alldeles för många dagar rent fysiskt får hjälpa mig upp ur sängen för att jag överhuvudtaget ska komma upp, eftersom jag inte ens kan minnas när jag senast hade orken att ta mig in i duschen för egen maskin (för att inte tala om hur mycket energi det går åt när jag väl duschar och tvättar håret!) eller att jag för det mesta sover flera timmar om dagen för att ändå sova hur gott som helst på natten. Dagarna jag kunnat hålla igång 4 timmar i sträck utan paus emellan de senaste 4 månaderna kan nog räknas på ena handens fingrar, men nu ska jag alltså jobba halvtid - bara för att Försäkringskassan anser att jag borde kunna det vid det här laget.</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Problemet med Försäkringskassan är att hela deras system är uppbyggt på tanken att ingen vill jobba, alltså kan man inte lita på det faktum att folk verkligen är sjuka - speciellt inte om tillfrisknandet eller sjukdomsförloppet bryter från normen. Men som jag gråtande sa till Tomas på bussen efter läkarbesöket: Det finns ingenting jag hellre skulle vilja än att tillfriskna över natten så att jag kan börja jobba 100% imorgon. För när jag är frisk och jobbar 100% har jag ändå mer än dubbelt så mycket energi att göra roliga saker och saker som behöver göras hemma än vad jag har i nuläget när jag jobbar 25%.</span><br />
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Det måste finnas ett system som kan hitta det fåtal som fuskar, utan att öka stressen och ångesten för dem redan sjuka. Försäkringskassan borde skrotas och sedan byggas om från grunden för att skapa ett system där folk faktiskt hinner bli friska innan de måste tillbaka till arbete. (Då skulle vi kanske slippa det där med att folk går upp i arbetstid och ner igen och upp igen och blir heltidssjukskrivna igen, som det sett ut på min arbetsplats på sistone...)</span>Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-29168982764346498502013-07-01T11:20:00.002+02:002013-07-01T11:20:59.127+02:00Hur ärlig ska man vara?I vårt samhälle ställs dagligen frågan "Hur är det?" eller "Hur mår du?" Det är en rutinmässig fråga. Ingen förväntar sig egentligen ett ärligt svar. Frågan är väl egentligen hur många som ens skulle uppskatta ett ärligt svar. Det är längesen jag bestämde mig för att jag är trött på att svara ett rutinmässigt "bra" på den frågan (även om det fortfarande händer då och då).<br />
<br />
På sistone har jag fått den frågan väldigt ofta. Det blir automatiskt så när man varit sjukskriven ett lite längre tag och så smått börjar komma tillbaka till jobbet igen. Frågan är bara vad folk har tänkt sig att man ska svara egentligen? Svarar jag "bra" så ljuger jag ju, för hade det varit bra så hade jag ju faktiskt jobbat heltid. Samtidigt lär det ju knappast vara någon som vill höra att jag knappt klarar av att stå upp (vissa dagar, som idag), att jag mådde så illa att jag knappt tog mig ur sängen eller att jag hade sån ångest att jag inte visste var jag skulle ta vägen nån dag förra veckan. Det är ingen som vill höra en detaljerad beskrivning av hur man kan vara så trött att man knappt orkar med sin egen kropp (ens i liggande ställning). Så mitt nya standardsvar har blivit "det går upp och ner". Där har vi sanningen i ett nötskal, så har jag sagt allt utan att egentligen säga något.<br />
<br />
Den enda fråga som jag kan svara ett rakt och ärligt BRA på just nu är när folk frågar saker i stil med "Hur känns det att vara gift då?" Det, mina vänner, känns helt underbart! Och om jag orkar så ska jag väl skriva i bloggen om bröllopet så småningom, men om jag inte orkar så orkar jag inte och då blir det inget.Unknownnoreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-62549906812161681312013-04-17T21:30:00.000+02:002013-10-01T13:44:11.016+02:00Bröllopsnerver och besvikelser<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Man skulle nog kunna påstå att bröllopsnerverna börjar sätta in på allvar. Det har hänt flera gånger att jag vaknat på morgon efter att ha haft bröllopsmardrömmar.<br /><br />Första gången drömde jag att jag befann mig i Borås sent på kvällen innan mottagningen och plötsligt insåg att jag glömt alla dekorationer OCH brudklänningen hemma i Södertälje. Vaknade i fullfjädrad panik oerhört lycklig över att det bara var en dröm.<br /><br />Några dagar senare befann jag mig i drömmen på plats i Västerhaninge en halvtimme innan vigseln skulle börja när jag plötsligt kom på att jag glömt hindersprövningen hemma... 45 min resa enkel väg...<br /><br />Senaste drömmen var bara för någon knapp vecka sedan. Jag drömde att jag och Tomas var ute och letade servetter. Vi letade efter precis rätt nyans och i affären såg det ut att finnas, men varje gång jag tog ner dem från hyllan hade de ändå fel färg. Det fanns dussintals olika varianter, varav en del med hål i (ni vet som såna där snöflingor man brukade klippa av papper i skolan) och i drömmen var det helt logiskt med servetter med håligheter.<br /><br />Sista drömmen leder in på besvikelserna. För det har visat sig precis stört omöjligt att få tag i servetter i den färg jag ville ha. Jag har letat och letat och letat, men utan framgång. Tillslut fick det bli servetter i rätt färg, men fel nyans och tyvärr var de enda servetter vi kunde hitta med rätt färg inte servetter av någon bra kvalitet. Sedan hade vi beställt bestick på nätet (vi kör engångsgrejer bl.a. eftersom vi inte hyr lokal med personal...) och de kom idag, men de var inte alls lika fina som de såg ut när vi beställde dem och dessutom var de snäppet mindre än normalt. Så dukningen kommer inte alls att bli så fin som jag hade hoppats (så fin den nu kan bli utan riktigt porslin). Så just nu känner jag mig lite besviken. Men, som en gammal lärare till mig brukade säga "Det går över tills du gifter dig" och jag antar att det är sant. Trots allt är ju det viktigaste att vi blir gifta, inte de små detaljerna runtomkring.</span>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-24371413273451574262013-03-27T17:05:00.000+01:002013-10-01T13:45:57.006+02:00Tick Tack<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Tiden går lite för fort just nu, och lite för långsamt på samma gång... Det är bara fem veckor kvar till bröllopet och det är fortfarande alldeles för mycket som behöver göras och planeras och jag börjar känna smått panik över hur allt ska hinna bli färdigt i tid och blir inte så lite stressad över att tiden bara rinner iväg på det där sättet!</span><span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span><span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span><div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Samtidigt så längtar vi ju båda två efter att gifta oss och fem veckor till vigseln kan ibland (ofta) kännas som en hel evighet. Samtidigt börjar nog bröllopsnerverna göra sig påminda för oss båda två och rätt som det är slås man av den där tanken att det är på riktigt och vad är det egentligen man ger sig in på!?! Tanken på att ens totala självständighet inte kommer att finnas längre är lite skrämmande: Nån annan att ta hänsyn till, att dela utrymme med (HUR ska alla grejer få plats i de begränsade garderobsutrymmena?), att möblera med, att komma överens med om vad pengarna ska spenderas på, vanor som ska anpassas till varandra etc. Saker som förut bara var lätta och kunde göras med stundens ingivelse kommer nu faktiskt att kräva förberedelse och diskussion. Då är det tur att man ändå älskar varandra så vansinnigt mycket, annars skulle man nog inte våga ta steget...</span><span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span><span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span><span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">När bröllopsplaner och bröllopsstress känns som om de håller på att bli för mycket sätter jag mig ner en stund och tänker på hur otroligt mycket jag älskar honom och hur gärna jag faktiskt vill dela mitt liv med honom och så låter jag den känslan fylla mig en stund och då känns allt mycket bättre. Trots allt är kärlek så mycket mer än bara en känsla, det är ett val och ett verb (göra saker, inte bara känna) och vi har valt varandra och är villiga att göra det som behövs för att det ska fungera. Inte jag och du, Vi. Inte ditt och mitt, Vårt. Vårt gemensamma liv, som börjar på riktigt om bara fem veckor.</span></div>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-72405287911082388842013-03-20T16:29:00.000+01:002013-10-01T13:47:03.875+02:00Musik<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Jag vet inte hur många låtar från olika genres jag lyssnat på vi det här laget i mina försök att hitta musik till bröllopsmottagningen. Mycket av det som tydligen brukar spelas på bröllop är alldeles för långsamt och mjäkigt för att jag ska tycka om det (för mycket långsamma svenska visor och dansband...).</span><span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span><span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span><div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Sedan finns det en hel del favoriter som jag hade kunnat använda som ändå går bort för att de är för starkt förknippade med minnen från tidigare förhållanden (annars hade jag nog t.ex. velat ha med "Sometimes when we touch" som ett musiknummer, för den älskar jag).</span><span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span><span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span><span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Just nu undrar jag förtvivlat hur jag ska hitta tillräckligt mycket musik som både jag och Tomas gillar för att kunna fylla ut med bakgrundsmusik under mottagningen... Någon som har tips på bra låtar?</span></div>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-61599819564113405722013-03-18T21:50:00.000+01:002013-10-01T13:47:45.743+02:00Äntligen!<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Som jag har väntat. Jag beställde klänningen redan i december, men inte förrän nu kom den. (Varför är det så löjligt lång leveranstid på brudklänningar?) Kändes väldigt speciellt att få ta på sig min brudklänning för första gången och känna att den satt som ett smäck. Kul att se den ihop med skorna och de smycken jag eventuellt ska ha. Krävs lite självbehärskning för att inte publicera de fina bilderna från provningen. Eftersom vi inte är ett dugg vidskepliga av oss så var Tomas med när jag gjorde slutprovningen. Känns lite overkligt att ha en bröllopsklänning hängandes hemma på garderobsdörren... Det jag gillar mest med klänningen är att den känns så jag. Can't wait to wear it for real!</span>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-63071403696649502252013-03-08T20:48:00.000+01:002013-10-01T13:48:50.874+02:00Efter många om och men<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Ja, jag tror att jag ÄNTLIGEN har lyckats bestämma mig för hur min brudbukett ska se ut. Vilken röra det har varit! Många gånger har jag känt mig förtvivlad och tänkt att jag kommer inte att få nån brudbukett för jag kommer inte att kunna bestämma mig för vad jag vill ha. Det finns ju så otroligt många fina buketter och underbara färgkombinationer, men så ska det ju passa till resten av färgerna på bröllopet också. Jag hade under veva nr 2 nästan bestämt mig för vitt och rosa, när rosa rök all världens väg eftersom vi bestämde oss för röda inbjudningskort och röda detaljer i dekorationerna. Tittade på hundratals buketter och konstaterade att jag inte alls ville ha rött i buketten även om det fanns i resten av dekorationerna (ett tag funderade jag på att ha det ändå, men jag vill ju vara nöjd med buketten!) Jag var väldigt inne på blått ett tag, men det tyckte inte Tomas var fint. Så nu är jag tillbaka på min allra första tanke som jag hade när jag bläddrade igenom min första bröllopstidning inför bröllopet och så knyter jag an till färgtemat på annat vis än genom färgen på blommorna. Ja, jag tror faktiskt att det kan bli bra och att jag kommer att bli nöjd. I processen har jag nog däremot tittat igenom mellan 1000-2000 googlade bilder på brudbuketter...</span><span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span><span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span><div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">För övrigt har andra omgången med inbjudningskort blivit ivägskickade. Nu återstår bara 10-20 stycken adresser som behöver samlas in, färdigställas och skickas iväg och tiden börjar ju bli knapp nu...</span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Har jag förresten nämnt att vi bestämde oss på bröllopsmässan i slutet av januari för hur våra vigselringar ska se ut? Det blir inte alls vad vi hade planerat från början, inte på långa vägar, men det kommer att bli sååå bra. Just nu begär vi in offerter från olika guldsmeder för att hitta det billigaste stället. Visste ni att guldpriset är högre än på länge just nu? Tough luck...</span><span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;"><br /></span></div>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-3123455843145386312013-02-21T22:54:00.000+01:002013-10-01T13:49:36.946+02:00Utskick nästa<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Inbjudningskorten är KLARA! Hälften av dem är instoppade i adresserade och frankerade kuvert och bara väntar på att läggas på lådan så fort jag kommer ihåg. Satt hela eftermiddagen och gjorde färdigt och skrev adresser (ca 4,5-5 timmar utan minsta paus). Efter att ha slickat igen första kuvertet och blivit påmind om hur äckligt limmet smakar bestämde jag mig hastigt för att jag INTE tänkte slicka igen X antal många kuvert och snabbt som attan åkte klisterflaskan fram istället.</span>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-43667172566783685312013-02-20T22:29:00.000+01:002013-10-01T13:50:20.675+02:00Nöjd<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Provdukningen blev jättefin!</span>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-28323066170761536582013-02-19T20:42:00.000+01:002013-10-01T13:51:14.892+02:00Dukningen tar form<span style="font-family: Trebuchet MS, sans-serif;">Idag har jag för första gången ställt upp de saker jag införskaffat till bröllopsdukningen och gjort en första provdukning (allt finns inte än, framförallt ska det till en del levande blommor som kommer att ge lite mer färg). Jag var lite tveksam till om allt det jag hade köpt verkligen skulle passa tillsammans, men efter att ha testat kan jag bara konstatera att det blir fiiint! Långt över förväntan, Jag kanske kan trots allt! Jag har kompromissat lite med både dukning och brudbukett för att det ska passa bättre tillsammans rent färgmässigt. När det gäller brudbuketten har jag fortfarande inte hittat det som känns precis rätt för mig, så inget är hugget i sten ännu. Väntar fortfarande på att hitta en bukett som bara känns så "jag" och helst som inte 500 människor har haft före mig...</span>Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-81461277078936594992013-02-13T23:59:00.000+01:002013-10-01T13:51:53.399+02:00Framsteg och motgångar<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Jag är av naturen en väldigt strukturerad och organiserad människa (schhh, mamma och pappa - röran på golvet i barndomsrummet räknas inte - jag hade faktiskt mina pennor färgsorterade!). Så självklart var en To Do-lista något av det första jag gjorde när bröllopet skulle börja planeras. Åh vad frustrerande det var att titta på den där långa listan med grejer som behövde göras. För ett tag sedan gick jag över den och färgkodade den: Rött - allt som är bråttom, Blått - allt som är på gång, samt Grönt - allt som är klart. Det är med en djupt nöjd känsla jag noterar att de senaste veckorna förvandlat en hel massa av de där punkterna till blått och grönt och att de få grejer som är röda är saker som egentligen är under kontroll.</span><div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Däremot finns det ju en del annat som inte går helt enligt planerna. Jag mitt nöt hade inte dubbelkollat måtten på sängen när jag beställde från IKEA, så idag fick vi leverans av en sängstomme som är för liten för våra madrasser... Det var en tusenlapp i sjön det... Sen gick jag dessutom och blev sjuk den här veckan, vilket heller inte ingick i planen.</span></div>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-70399046806158960482013-02-12T15:14:00.001+01:002013-02-12T15:14:24.886+01:00En icke önskvärd resa<p>Dagens kraftansträngning: att ta mig till vårdcentralen för nickelallergitest. Jag och min feber önskar helhjärtat att vi kunde fått ligga kvar i sängen och kurera oss.</p>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-88332689220067555152013-02-08T19:22:00.000+01:002013-10-01T13:52:33.209+02:00Brudmarschen<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Jag har precis hittat vad jag tror blir den perfekta inmarschmusiken för oss! Jag vill hitta något som fångar känslan vi har och som fångar "oss" och idag hörde jag en gammal favorit och kände bara instinktivt DEN! Inte det jag hade trott att jag skulle välja, men klockrent. Nu får vi bara se om fästmannen håller med.</span><div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Det finns så mycket kring bröllop som "ska" göras på ett speciellt sätt. En del av det gillar jag och vill ha som en del av våran mottagning, men sen finns det annat som bara känns som att "det här är inte vår grej"! Jag vill att det här bröllopet ska kännas som oss - att det ska bli personligt och minnesvärt, inte för den påkostade inramningen eller lyxiga maten (för nån sån lyx tyckte vi inte var nödvändig eller ekonomiskt försvarbar för oss) utan för att vi lagt ner själ och hjärta på att få det att spegla vilka vi är samtidigt som vi försöker hålla på en någorlunda traditionell utformning (ni vet; klänning, talare, musik, mat, tårta etc.)</span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: 'Trebuchet MS', sans-serif;">Just nu är jag inne i en period då jag verkligen tycker det är KUL att planera inför bröllopet. I början höll jag på att få spader innan något alls började ta form och allt bara hängde i luften och kände mest för att strunta i alltihop. Det hade jag nog gjort om jag inte redan hade beställt och betalat handpenning på klänningen, men nu är jag grymt glad att det faktiskt händer.</span></div>
Unknownnoreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5241381906383263498.post-68606508633067296542013-02-07T23:59:00.001+01:002013-02-07T23:59:52.617+01:00Det här med bröllop...<p>Så har jag suttit uppe till nästan midnatt och bröllopsplanerat/förberett IGEN. Det här med bröllop är verkligen inte bra för min livsnödvändiga sömn - speciellt som jag går upp strax efter 5 på morgnarna... Men det finns ju så mycket att göra och så lite tid!<br>
För övrigt har jag börjar nojja mig för alla "tänk om". Vad gör man t.ex. om man blir sjuk, ordentligt sjuk? Nån som vart med om att ett bröllop ställts in p.g.a. kräksjuka nån gång? Tänk om man lyckas förstöra klänningen på vägen till bröllopet. Vad gör man då? <br>
Nånstans har jag en flera år gammal bok om krishantering vid bröllop. Undrar var jag har gjort av den...</p>
Unknownnoreply@blogger.com0