Barnsligt kul

Vi pratade ålder på jobbet idag. Konstaterade att man tenderar att känna sig yngre än man är och att nånstans så bor det ett litet barn inom oss alla. Det kanske är därför man valt att bli lärare sa jag - för att man får en legitim ursäkt att leka. Ta bara de senaste dagarna till exempel, igår på lunchrasten lekte jag Katten och Musen (vilket jag säkerligen inte har gjort sen jag själv gick i skolan) och idag på lunchen lekte jag "apan i mitten" (ni vet den där leken där man har en boll som man kastar till varandra och så springer en stackare runt i mitten och försöker ta den). På eftermiddagen gick vi till en närliggande lekplats där det finns en snurrgunga - dvs det finns fyra säten på långa stänger som sitter fast på en snurrmoj (vadå typiskt Emma-ord) ovanpå en påle i mitten. Detta gör att de fyra sätena kan snurra runt runt som en slags enkel karusell. Well, barnen älskar den, så det brukar vara rätt fullt (och lite bråkigt). Ibland får man som lärare lite lust att retas med barnen i såna lägen. Så när de står där och småtjafsar lite om vems tur det är att åka nu (och vem som ska vara tvungen att putta fart) travar man fram och säger att "nu är det min tur" och så klättrar man upp och sätter sig till barnens förvånade och förtjusta kommentarer. Det är sådär att de inte riktigt vet om de ska ta en på allvar eller om man skämtar. Idag bestämde de sig för att ta mig och min kollega på allvar, så när vi hade hoppat upp och satt oss så satte de igång att putta fart. Faktiskt riktigt roligt, speciellt när en annan kollega kommer fram och ger den en jätteskjuts! Haha, barnen tyckte det var urkul att se sina fröknar åka och klagade inte ens över att behöva putta fart. Fast det är klart, det framkallar betydligt fler illamåendekänslor nuförtiden än när man var barn...När jag senare dessutom satte mig på gunghästarna (eller vad man nu ska kalla dem - ni vet ungefär såna där som står på blåa spiraler och gungar fram och tillbaka i form av olika djur, bilar etc.), ja då tyckte barnen att det var så roligt att de var tvungna att peka och ropa och göra alla sina kamrater uppmärksamma på det. Ja, vad gör man inte för de små liven...

På tal om ålder, upptäckte ytterligare ett ålderstecken ingår - de första rynkorna under ögonen (små var de inte heller!). Linjerna i pannan har jag ju vant mig vid, vid det här laget - de syns ju inte så tydligt. Men det betyder ju inte att de behöver föröka sig och ta över andra delar av mitt ansikte!