Jag gjorde det. Jag tömde plånboken för att uppfylla en dröm om återseende. En dag och dryga 14.000 kr fattigare har det fortfarande inte sjunkit in på fullaste fullaste allvar att jag verkligen kommer att vara tillbaka i Salt Lake City om mindre än 3 månader. Det är längtan och oro på samma gång.
Längtan efter att återigen få gå runt på de älskade platserna, träffa några högt älskade människor och framförallt få träffa Syster Wright och se hur mycket hon har växt sedan jag åkte. Jag kan se hennes tillväxt i breven hon skriver. Jag kan se att hon har starkare självförtroende, jag kan se att hennes förståelse för evangeliet ökar för varje dag som går och jag kan uttyda att hon är en mer självsäker, modig missionär än jag någonsin var. Det gläder mig, för ibland tänkte jag att hon hade sådan otur som blev tränad av mig med mina ofullkomligheter och svagheter och rädslor - och att det på något sätt skulle forma henne och hindra hennes utveckling. Jag är glad att jag hade fel där.
Oro över mina egna högt uppskruvade förväntningar. Alla mina hopp och drömmar som läggs in i detta återseende. Oro över att jag förväntar mig så otroligt, ofantligt mycket av det att det helt omöjligen kommer att kunna leva upp till mina förväntningar. Att det inte ska bli riktigt så enormt, fantastisk, fullständigt underbart som jag föreställer mig att det kommer att bli. Jag har verkligen längtat efter att komma till Temple Square och vara på den andra sidan - att vara besökaren och inte missionären. Att kunna vandra runt och bara njuta och ta så mycket foton jag vill utan att behöva arbeta, men samtidigt är det ju så oerhört speciellt att vara missionär, så många positiva saker som kommer av att prata med alla människorna som kommer dit och jag är rädd att det kommer att medföra en märkbar känsla av att det är något som fattas. Förhoppningen är att den ska fyllas av en massa som kommer till istället.
Det är bara en sak som är otroligt synd: Planet hem på söndagen går så tidigt att jag inte hinner vara med på Music and the Spoken Word i tabernaklet. Det hade jag verkligen velat, men då kommer jag inte hem så att jag kan vara tillbaka till jobbet i tid på tisdagen. Det är väl bara att konstatera att det får bli fler besök i Salt Lake City framöver...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar