Skrymtare och Snögubbar

På jobbet just nu, veckorna som leder fram till jul, håller vi på och skrymtar med varandra. Det går till så att man har dragit namnet på en av sina kollegor och sedan har man som uppdrag att utsätta denna kollega för diverse snällheter och bus utan att personen ifråga lyckas lista ut att man är deras "skrymtare". Att vara snäll mot andra på detta sätt har jag varit med om förut (då kallade vi det för Hemlig Vän), men det ger en liten extra krydda att även få busa med varandra (fast det måste vara snälla bus). Eller vad sägs t.ex. om följande grejer: att få knäckebrödssmulor i skorna, bli inkallad till biträdande rektorn utan att hon själv vet om att hon skickat ett mail (min skrymtare har på nåt sätt lånat hennes dator medan hon själv var hos tandläkaren), få en gummistövel gömd, hitta en kanelbulle på sitt bord på morgonen och samtidigt upptäcka att ens kontorsstol är puts väck! Det har varit många goda skratt på jobbet de senaste veckorna kan jag lova. Oj, vad roligt vi har!

Själv hade jag lite svårt att komma igång. Ville gärna busa, men kunde inte komma på något bra - inte förrän jag strosade omkring inne på Designtorget och hittade följande helt underbara skyltar som jag satte fast på min kollegas skåp (självklart fullt synligt för föräldrar och barn):

 (På den lilla pinen bredvid ordet barn står det "Hälften människa, hälften bustroll")

Självklart medförde dessa små skyltar en hel del nyfikna blickar och undrande kommentarer från barnen. "Varför har Jessica satt upp sådana skyltar på sitt skåp? Vadå 'Varning för Barn'?" Och där stod jag med värsta pokerfejset och låtsades om som att det inte alls var jag som hade satt upp dem. Det roligaste av allt var ju att jag och Jessica har haft minst en låång diskussion om allt det här skrymteriet och att hon inte har nån aning om vem som kan vara hennes skrymtare. Då får man bita sig i läppen för att inte fnissa när hon gissar på nån annan en en själv.

Men skrattar bäst som skrattar sist. Idag när vi var ute kom en samling uppspelta barn och annonserade "Ida, du är efterlyst!" Nej, nu driver ni med mig, svarade jag. "Nej, kom och kolla då!" Sagt och gjort, vi gick in i trapphuset som leder upp till fritids och vad sitter på fönstret in till högstadiet om inte följande:

Jag skrattade så att jag nästan vek mig dubbel! En helt genialisk idé. Jag lät den sitta uppe en stund innan jag rullade ihop den och tog med den hem, så en del barn och föräldrar hann se den också. Idén är så ljuvlig att det spelar mindre roll att jag råkade få fel yrkesbenämning (med en bokstav som saknas dessutom).

I helgen kom årets andra snöfall och det byggdes på än mera under dagen idag. Ganska ordentligt med snö har det kommit och kramsnö är det dessutom! En hoper glada barn (och fröknar) lekte friskt i den härliga snön efter mellanmålet. Det rullades många snöklot och några av dem förvandlades tillsammans till denna något melankoliska snögubbe. Anledningen till hans sorgsna ansiktsuttryck var att det på något sätt bildats en antydan till ansikte medan han rullades och jag tyckte att det såg gulligt ut trots de krokiga ögonen. När sedan ett av barnen skulle fördjupa munnen på honom hamnade mungiporna neråt. Så, jag tog lite fin ren snö och fyllde i hans ansiktsuttryck och jag måste säga att jag tycker han blev en rätt söt snögubbe. Han fick stå kvar i ca 10-15 minuter efter att han var helt färdig innan någon bestämde sig för att sparka ned honom...