Att släcka lampan

Det är förmodligen det sista människor världen över gör när de går och lägger sig på kvällen. Jag själv är inget undantag. Man skulle ju kunna tycka att det inte är någon särskilt märkvärdig grej som ens kräver reflektion, men det kräver enorma mängder reflektion när kroppen reagerar som min gör på att lampan släcks. Och tyvärr var gårdagskvällen långt ifrån en enstaka händelse.

Med boken i händerna och endast nattlampan tänd inser jag framemot 21-22 tiden att jag är mer än lovligt trött. Ja, det är faktiskt så illa att jag med nöd och näppe klarar av att hålla ögonen öppna. När boken för femtioelfte gången håller på att glida ur mina nätt och jämnt vakna händer lägger jag den slutligen ifrån mig, går för att borsta tänderna och lägger mig sömnig tillrätta i min säng. Sedan sträcker jag ut handen och släcker min lilla nattlampa.

Det är då det händer. Precis som i miljontals andra hjärnor världen över sänder det slocknade ljuset en signal till min hjärna att "aha, nu är det sovdags!" Bara det att min hjärna måste vara felprogrammerad. (Och för er som aldrig haft sömnproblem i hela ert liv är det här kanske svårt att förstå, men nu ska jag förklara precis hur det går till när man ligger vaken hela natten...)

För min hjärna reagerar inte på det släckta ljuset med att somna, oh nej. I samma stund som lampan släcks är det som att varenda muskel i hela kroppen spänns som på en given signal. Trots alla försök att slappna av är kroppen stel som en pinne. Detta övergår strax i ett tillstånd som närmast är att beskriva som att kroppen är på väg att explodera. Varje liten fiber av kroppen är uppfylld av överskottsenergi och det är helt omöjligt att bara vara stilla. Som en känsla av otålighet som inte vill gå över. Det kryper i hela kroppen av ansträngningen att ligga still och tillslut bara måste man röra på sig hur mycket man än försöker låta bli. Anspänningen kryper uppåt och spänner käkarna så att man biter ihop tänderna och man inser inte att det är det man gör förrän tandagnisslan har resulterat i en pumpande huvudvärk.

Det är som om det släckta ljuset signalerar till kroppen, som om kroppen vet att nu måste jag sova och stressen att somna gör det stört omöjligt att sova. När min kropp reagerar på det här viset tar det alltid minst 1,5 timma innan jag kan somna. Ibland, som igår, tar det bra mycket längre tid än så.


När man har en hjärna som är så uppenbart felprogrammerad tar man till diverse knep för att försöka överlista den. Jag har en del personliga favoriter som för det mesta hjälper mig att somna inom en åtminstone någorlunda rimlig tid. En av dem är att lägga mig på magen. I den ställningen sover jag annars aldrig och eftersom kroppen därmed inte är van att i den ställningen spänna varenda muskel i hela kroppen kan det i ungefär hälften av fallen fungera att lura kroppen till avslappning. Ska sanningen fram var den här metoden effektivare när jag var liten, då fungerade det nästan alltid. Så jag får väl ändå ge kroppen en eloge för att den snabbt lär sig att överlista mina knep...


En annan ofta använd metod är en mental övning som jag lärde mig under en avslappningskurs i gymnasiet. Det går ut på att jag föreställer mig att jag ligger i en bäck. Medan jag ligger där känner jag vattnet skölja över mig, det börjar vid fötterna och tar sig långsamt uppåt. I takt med att vattnet sköljer över de olika kroppsdelarna ska kroppsdelen i fråga bli avslappnad. Jag tror att jag har tappat lite av min koncentrationsförmåga när det gäller den här övningen. Den brukade fungera utmärkt i gymnasiet, men jag finner att den ofta inte är så effektiv längre.


Sen har vi trotjänaren musiken. Oh, hur ofta har den inte fått hjälpa mig att komma till ro. Musik har en förmåga att läka själen och tala till mitt allra innersta på ett sätt som inget annat kan. För att det ska fungera som sömnhjälpmedel så måste det vara mycket stillsam musik. Det får inte vara några uppenbara tempoväxlingar eller volymstegringar, inga plötsliga ljud eller förändringar för då rycker jag genast till och blir klarvaken. Dessutom måste det vara på mycket låg volym, gärna sådär så att det bara precis är hörbart, så att örat får anstränga sig lite för att lyssna. Klassisk musik brukar fungera bra - då låter jag medvetandet sluta sig kring varje ton, upplever varje liten skiftning, sveps med av musiken och huvudet blir tomt sånär som på känslan musiken ger. Psalmer fungerar också jättebra, då fokuserar medvetandet på orden (vare sig det är instrumentalt eller någon som sjunger), tar till sig varje stavelse, varje betydelse, lindar sig kring det välkända. Musik är ofta närmast oslagbart när det gäller att få mig att fysiskt slappna av. Det finns bara en baksida - jag är också mycket ljudkänslig och om jag inte kan stänga av musiken innan jag somnar kommer jag förr eller senare också att vakna upp av den i förtid och får därmed en störd sömn. Men om jag sträcker ut handen för att stänga av kan den lilla rörelsen vara tillräckligt för att få mig att bli klarvaken och pinnstel igen. Dessutom är det så att ibland räcker inte fysisk avslappning för att jag ska somna - om jag även går mentalt på högvarv så räcker det inte alltid med musiken för att få hjärnan att sluta snurra (även om kroppen slappnar av betydligt). 

Ibland händer det dessutom att några få sånger får mig att slappna av, men så plötsligt när jag är på vippen att somna rycker kroppen till eller så måste jag röra mig för att ligga bekvämt och så börjar det om igen...


Sen har vi det som nog är den absoluta favoriten bland mentala övningar (som jag lärde mig på samma kurs i gymnasiet). Det inre rummet. Mitt rum, som reflekterar mig och den jag är just här och nu och hur jag känner mig. Bäst fungerar det om någon sitter bredvid och pratar en igenom instruktionerna samtidigt som man gör övningen, då slipper man att mentalt hålla nästa steg i huvudet medan man visualiserar. Helst ska det vara musik i bakgrunden också (den avslappningsmusik jag helst vill ha till som jag lärde mig övningen med har jag tyvärr bara på kassettband...).


Men, mitt (eller ditt) inre rum. Föreställ dig att du går igenom en stor hall/sal. Längst bort i denna sal finns det en rulltrappa. Denna rulltrappa rör du dig långsamt emot. När du kommer fram ställer du dig i rulltrappan och låter dig långsamt föras ner mot ditt inre rum. I botten av rulltrappan kliver du av. Du står nu framför en dörr (Hur ser dörren ut?). Långsamt öppnar du dörren och stiger in i ditt inre rum. 

Och det är nu ditt undermedvetna ska ta över och skapa rummet utan någon större ansträngning från din sida - det har alltid fungerat otroligt bra för mig. En intressant detalj med mitt inre rum är att oavsett hur det ser ut så finns det alltid en eldstad. Jag vet inte om det var något som jag en gång fick lära mig skulle finnas där eller om det representerar något speciellt för mig, men än så länge har jag aldrig gått in i mitt inre rum utan att det funnits en eldstad av något slag.


Såhär såg det i stora drag ut igår när jag skulle gå in i mitt inre rum: Hallen påminde som så många gånger förr om en stor, närmast folktom tågstation. Längs väggarna fanns stora, bågvälvda fönster som släppte in ljus. Golvet var schackrutigt på snedden i svart och vit sten, först fanns det marmorpelare, men sen försvann de. Nån enstaka människa gick förbi och längs väggarna fanns nån enstaka bänk här och där. Längst bort i salen fanns rulltrappan. Det var en väldigt speciell rulltrappa den här gången, för den var extremt brant och oändligt lång, tog mig långt ner i underjorden. Där längst ner var det en enkel trädörr i nåt mellanmörkt träslag med tydliga ådror. När jag kom in i rummet var det första jag såg eldstaden, den låg till vänster en liten bit in i rummet. Mycket enkel, inbyggd i väggen så att man endast såg den fyrkantiga öppningen med en sprakande brasa och en mantelpiece (vad heter det på svenska?). Den hade samma svarta färg som väggarna i rummet (mina väggar är ofta svarta härinne). Mitt emot eldstaden stod det ett grovhugget träbord i gammaldags stil med tillhörande bänk (eller om det var en pall, minns inte riktigt). Jag gick bort en stund och satte mig, tittandes på eldstaden. Snett bakom ryggen hittade jag nästa grej, i ett hörn i en svart soffa fanns det ett rött hjärta. Ungefär som ett sånt där med armar från IKEA. Jag gick bort till soffan och satte mig och kramade om hjärtat. Det var då det hände: väggen i den bortre änden av rummet blinkade till några gånger, sekundsnabba blinkningar i ljusblått och ljusgrönt. Ungefär som om rummet försökte skapa en blå eller grön fondvägg, men inte riktigt lyckades! (Det har aldrig hänt förut.) Jag tittade mig även omkring efter en matta, för det brukar det finnas, men den fattades igår. När jag hade suttit där i soffan en stund bestämde jag mig för att resa på mig och gå ut igen.


Nu vet jag vad ni tänker. Så mycket svart! Hur mår hon egentligen? Svart är intimt förknippat med sorg och svårighet i vårt samhälle, men det är inte riktigt vad det representerar i mitt inre rum. Det är mer en representation för stillsamhet och lugn. Det svarta är välkomnande, tryggt. Ibland finns det mer, ibland mindre, men det finns alltid där.


Det här är en väldigt intressant övning. Mitt rum ser aldrig likadant ut från gång till gång, men vissa element finns alltid med. Det jag minns starkast från gymnasiet är att oavsett hur rummet såg ut så kände jag mig alltid fylld av mer energi efter att jag hade varit där, som om ett besök i mitt inre rum gav extra styrka, samtidigt som jag kände mig mer avslappnad och lugn. Känslan är inte riktigt lika stark och tydlig nu när jag inte har någon som leder mig genom övningen, men den finns fortfarande där.


Tyvärr hjälpte den mig inte att somna igår, även om jag kände mig mer avslappnad efteråt. Så, eftersom alla min välbeprövade tekniker svek mig igår somnade jag nog inte förrän nån gång runt 3-4 tiden på morgon...


En annan kul metod som jag lärde mig på avslappningskursen brukar jag inte använda när jag ska sova, men väl i andra situationer. Det finns en teori om att olika färger påverkar oss på olika sätt (grönt är lugnande, gult glädjegivande, rött gör oss argare etc.) och jag tycker nog att det till viss del är så om än inte alltid så jätteuttalat. Den här övningen har att göra med andningen och man måste veta vad man vill uppnå. Om man känner sig nere och vill bli gladare kan man t.ex. använda sig av färgen gul. Då tar man ett djupt andetag och föreställer sig att man andas in färgen gul, man föreställer sig hur det här gula sprids med blodet i ens kropp. Sedan andas man ut, men istället för gult andas man ut grått. Man andas ut allt det gråa som uppfyller en och ersätter det med glädjefullt gult (eller rogivande grönt/blått om man är stressad). Den här övningen kan faktiskt vara förvånansvärt energigivande!


Men, nog mentaliserat för idag. Må du aldrig drabbas av sömnsvårigheter! God natt!