Tillbakablick

Idag, för 2 år sedan vaknade jag för första gången upp på MTC i Provo, Utah. Det var den allra första dagen av min ett och ett halvt år långa mission. Kvällen innan hade jag anlänt strax efter sängdags. Såhär i efterhand är det svårt att komma ihåg vad jag kände just då när jag vaknade upp den morgonen, men det är inte svårt att komma ihåg den samlade summan av allt jag känt och erfarit under min mission. Det går inte förbi en enda dag utan att jag tänker på det som varit och det går inte förbi en enda vecka utan att jag på något sätt vid något tillfälle längtar tillbaka.

Det är svårt att förklara för någon som kanske inte ens tror att det finns en Gud exakt hur det känns att viga 1,5 år av sitt liv till att tjäna Honom. Man sätter sina egna önskningar och vanor åt sidan för att göra det som man i sitt hjärta vet att Herren önskar av en. Jag ska inte ljuga, ibland var det svårt. Ofta krävde det att man ur sig själv hittade mer kraft än man trodde man hade, mer mod än man trodde man hade. Ibland var man så trött att man undrade hur man skulle kunna fortsätta stå på benen. Och det är i precis de stunderna som man inser sin egen litenhet och Guds storhet, för man inser att man inte skulle kunna göra det man gör utan Hans hjälp.

Jag minns en av de första veckorna, jag och min tränare, Syster Lara var så trötta att vi inte trodde benen skulle bära oss längre. Ny som jag var misstänker jag att jag förmodligen hade nära till tårarna, men det var fortfarande flera timmar kvar att arbeta på dagen och att ge upp det gick liksom inte. Så vi stängde in oss i ett av de små videorummen som ligger i SVC och sjönk ner på våra knän. Inte kan jag minnas de exakta orden som sades, bara att det var en uppriktig vädjan till en Himmelsk Fader att hjälpa oss eftersom vi inte orkade mer. När vi reste oss och gick ut ur det där rummet var det som om vi aldrig någonsin hade känt oss trötta. Två minuter på våra knän hade gjort lika mycket som en hel natts vila.

Jag vet att det finns många som helt enkelt skulle säga att det var en slump, eller att det var psykologi - att vi genom bönen kanaliserade kraften som fanns inom oss - men jag har sett och upplevt det hända alldeles för många gånger för att nånsin kunna tillräkna det till något annat än Gud. För bön har inte bara påverkat mig när jag har bett för mig själv, utan jag har sett mina och andras böner hjälpa vid tillfällen där den vi bett för inte ens vetat om att någon ber för dem. Slumpen kanske du säger då, men hur många gånger kan något ske av en slump innan man blir tvungen att erkänna att det ligger systematik bakom? Hur många "slumpmässiga utfall" av en händelse kan man ha innan man kan börja kalla det empirisk forskning?

I Mormons Bok, en bok som vi läser vid sidan om Bibeln finns det ett stycke som jag delade med hundratals människor under min mission:

  "Och jag uppmanar er att ni, när ni får dessa uppteckningar, frågar Gud, den evige Fadern, i Kristi namn, om inte dessa uppteckningar är sanna. Och om ni frågar med ett uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt och med tro på Kristus, skall han uppenbara sanningen om dem för er genom den Helige Andens kraft.
   Och genom den Helige Andens kraft kan ni få veta sanningen om allting."
                                              (Moroni 10:4-5)

Den här enkla passagen förklarar basen för egentligen hela vår trosuppfattning, att om vi uppriktigt söker svar och är villiga att fråga Gud i bön, så kommer han inte bara att uppenbara för oss att han finns, utan vi kan lära oss sanningen om allting (förutsatt att vi är beredda att motta svaret). Den Helige Anden kan upplevas på många sätt, mestadels genom tankar och känslor. Men själva grejen är att när du får ett svar på en bön, speciellt om det är något av yttersta vikt, så kommer detta svar att vara så starkt att du känner igen det som ett svar från en kärleksfull Gud.

Under ett och ett halvt års tid såg jag människor av olika bakgrund och tro tillämpa det här försöket och jag såg den mäktiga förändring som det medförde i deras liv när de fick ett svar. Om du aldrig har upplevt det så dömer jag dig inte om du tvivlar och det finns inga ord i världen som skulle vara tillräckliga för att jag skulle kunna beskriva den känslan för någon annan. Däremot har jag ofta önskat att jag skulle kunna ta känslan ut ur mitt eget bröst och sätta in i någon annans för att de skulle förstå vad det är jag pratar om. För då, först då skulle de kunna förstå vad det är jag menar när jag säger att jag faktiskt vet att det finns en Gud.