Har funderat lite på sistone över det här med kärlek. Vad är kärlek egentligen? Hur vet man att man älskar någon? Var går egentligen gränsen mellan att tycka om och att älska?
Förälskelse är lätt. Det är när man har bubblor i magen och svävar på moln och inte kan sluta prata om den man är kär i. Men att älska någon kan vara helt oberoende av det där, men är samtidigt så mycket djupare och allvarligare. Att älska någon innefattar en djup respekt och ett stort mått av osjälviskhet, att man är villig att sätta den andres välmående lika högt eller högre än sitt eget.
Några indikatorer för mig på att jag älskar en annan människa (nu menar jag inte kärleken till familj/vänner, även om den innehåller många av samma element) är följande:
- en vilja att sätta den andre i första rummet
- tanken på att personen skulle vara ihop med nån annan gör ont i hjärtat
- tanken på att "ersätta" personen med nån annan med liknande egenskaper känns omöjlig
- en längtan att vara med personen samtidigt som jag egentligen vill vara ensam
- när jag kan se en gemensam framtid tillsammans och den tanken fyller mig med lycka
- tanken på att den andre inte älskar mig gör ont
- när tanken på ett liv där personen inte finns med ger mig lätt ångest
- när jag vill spendera varje vaken minut med en människa
- när jag funderar mer på hur jag kan göra den andre lycklig än på hur jag själv kan bli lycklig i relationen
- när jag är villig att släppa den andre, trots att det gör ont, för att jag vet att det är bättre för den andres lycka
Kärlek är förstås otroligt mycket mer än det här. För att citera Bibeln så är kärleken tålig och mild, avundas inte, är inte uppblåst etc. (1 Korintierbrevet 13:4-7) Men för mig brukar det vara ett tydligt tecken att jag gått över gränsen från "tycka om" till att älska om samtliga kriterier ovan är uppfyllda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar