Vilse i Stockholm och solsken i Gamla Stan

Idag var jag inne i Stockholm för första gången sen jag flyttade upp. En av de första ställena jag klev in på var Åhléns och ett stort leende spred sig på mina läppar: Jag älskar shoppingen här uppe! Älskar att det finns så mycket att välja på - att alla varuhus är så stora. Förtjusningen lade sig ganska snabbt igen dock och byttes till en känsla av att vara överväldigad - för har man tid att strosa runt är de stora ytorna och alla varor fantastiskt, men om man letar efter en speciell produkt mitt bland allt överflöd då blir det plötsligt besvärligt (vilket i-lands problem...).

Efter några timmars strosande på Drottninggatan bestämde jag mig för att åka ut till Gamla Stan, men innan dess tänkte jag att jag skulle ner och kolla affärerna runt Sergels Torg. Alla som känner mig vet att jag har världens sämsta lokalsinne och noll känsla för riktning, så att gå genom nederplanet var nog inte min bästa idé. På något vänster hamnade jag borta vid NK och i mitt försök att hitta tillbaka därifrån i PK-huset. Sadly to say var jag tvungen att fråga efter vägen för att hitta tillbaka till T-Centralen. Detta när jag hade gått runt byggnaden vad som kändes flera varv och ändå bara kommit tillbaka till samma ställe.

Långt om länge kom jag i alla fall iväg till Gamla Stan, vilket var trevligt, men inte riktigt lika mysigt som jag kom ihåg det. Kanske har det blivit mer kommersialiserat sen jag var där senast (vilket nog är närmare 10 år sedan), med fler kedjor och färre helt udda butiker - och med en souvenirshop i varje gathörn kändes det som. Och framförallt alldeles för mycket folk. Bäst var när jag hittade en liten bakgata där husen tornade upp sig högt ovanför mig i den trånga gränden och nästan inte en själ fanns i sikte. Då kände jag mig som en del av historien och kunde föreställa mig hur det måste ha varit på den tiden. Annars gillar jag personligen de gamla rännstenarna som ger mig bilder i huvudet av folk som ligger i rännstenen.

Den underbart lugna bakgatan

Efter att ha vandrat runt i den strålande solen (det var varmt som på sommaren) en stund bestämde jag mig för att det var dags för mat. Hittade en mysig restaurang med öppna fönster med italienskt tema - och det bästa av allt: kyparen pratade italienska, så där satt jag och lyssnade på hans "signora" "prego" etc. med ett litet leende på läpparna eftersom italienska ju är det vackraste språket i världen! Och medan jag satt och åt min underbart goda lasagne började några gatumusikanter spela precis utanför fönstret. Mysfaktor 100%!

 Gatumusikanterna utanför restaurangen

 Helt underbar bordsdekoration!