Norrlandsresan i bilder

Vi började vår vistelse i Norrland hemma hos Tomas mamma. Klantig som jag var glömde jag att ta kort på henne och hennes make, men hon hade den här söta tomtesamlingen i köket:

Eftersom vi kom ganska sent på kvällen blev det inte så lång tid innan sängdags. Något av det bästa med helgen var ju helt klart att ha älsklingen där tills alldeles innan jag somnade och att kunna krama honom bland det första jag gjorde på morgonen. När man sitter i det fortfarande mörka rummet efter att han kommit in och väckt en och bara kramas och småpratar, då går tiden löjligt fort för att man har så trevligt.

Till frukost hade hans mamma tagit fram dessa alldeles otroligt välpassande muggar till vår varma choklad:

För övrigt måste jag säga att jag verkligen tyckte om inredningsstilen hemma hos hans mamma. Gulligt, hemtrevligt. Fullt av saker överallt, men ändå utan känslan av att vara plottrigt. Massor av fina citat och liknande på vackra tavlor på väggarna. Så fort man klev in genom dörren så kändes det som ett hem. Jag tror att det på nåt sätt påminde mig om min farmors hem där väggarna också är fulla (fast där av foton på familjen).

På lördag förmiddag åkte vi vidare och hälsade på hans pappa. Där var det djuren som skapade atmosfären. Så fort man kom in möttes man av en otroligt kärvänlig hund (Diana) och såg några blyga katter slinka förbi. Där fanns 4 katter, två av den blyga sorten som stack och gömde sig så fort de fick se en och två som inte alls motsatte sig att bli klappade - till min förnöjelse och Tomas stora förtjusning. Han älskar katter! Tog den här fina bilden på honom och den mest sällskapliga katten: 

Vi satt och pratade och klappade djuren och så såg vi på lite diabilder, bl.a. fick jag se bilder på Tomas från när han var i typ 10-årsåldern. Kul! Här är husets invånare minus de två ljusskygga katterna:

 Katterna på bilderna heter förresten Nisse (den vita) och Roger.

När vi varit hos hans pappa ett tag var det dags att dra vidare hem till Tomas ena syster och hennes familj. Dit kom också hans andra syster, samt hans pappa. Till en början kände jag mig lite obekväm/nervös där för det blev så många okända människor på samma gång (vilket jag har lite svårt för), men när alla satt tillsammans runt matbordet och det skämtades och pratades rycktes jag med av den avslappnade stämningen och det allmänna skämtandet. Tittade på lite fler bilder av Tomas, bl.a. en massa bilder från hans mission.

Det var inte svårt att känna sig hemma med hans familj och jag trivdes jättebra och tyckte väldigt bra om dem allihop. 

Här är vi samlade runt matbordet strax efter maten:

En bit in på kvällen var det bara att sätta sig i bilen och åka tillbaka till Luleå där vi skulle sova ytterligare en natt hos hans mamma. På söndagen var det kyrkan där folk i vanlig ordning frågade när vi ska gifta oss, föreslog ställen vi kan bo på och undrade varför vi inte var förlovade än. Den familjära stämning av positivt skvaller som råder när man är en del av en liten församling/organisation/kyrka. :-P

Efter kyrkan var vi hemma hos en vän till Tomas och hans familj med fru och fyra härliga och livliga barn. Jag tog ett jättefint foto av Tomas och barnen som kanske kommer upp här lite senare med föräldrarnas tillstånd. Konstaterade att det nog finns en god chans att Tomas blir en bra pappa nån dag i framtiden från det jag såg av hans interaktion med barnen. Otto, Tomas kompis sade att han hört att församlingen "hade gett sitt godkännande" vad gäller mig :-P och sa att folk nog pratade som de gjorde om/med oss för att "det syns att ni är seriösa". Jaha, gör det det? tänkte jag. Tänk vad folk hoppas åt en när man har varit singel länge.

Som avslut får ni här en bild på den jättefina tågstationen i Boden som jag tyckte så mycket om att jag bara var tvungen att stanna för att ta ett kort när vi åkte förbi den.

"Det finns en plats på jorden, där solen nån gång ler.

Den platsen heter Boden. Dit vill jag gärna mer."

(och i begreppet Boden ingår här även Luleå såklart)

Besök i Norrland

För många år sedan hörde jag de bevingade orden "Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler. Den platsen heter Boden. Dit vill jag aldrig mer."

Nu kan jag av egen erfarenhet säga att det där stämmer inte alls. Solen skiner visst i Boden och jag åker gärna tillbaka fler gånger.

Norrland visade sig från sin allra bästa vintersida, med måttliga mängder snö (när vi kom var det faktiskt mer snö i Stockholm). De första dagarna var det faktiskt barmark. Snön hade kommit imorse några cm. Det var heller inte så kallt... hävdade Norrlänningarna. I beg to differ. Det var ca 12 minus igår och rejält blåsigt = KALLT. Idag var bättre.

Bilder och mer detaljer ska jag försöka få hit senare, men nu ska det bli skönt att snart sova i sin egen säng efter en toppenhelg, som dock gjort mig väldigt trött!

Oh, ja just det. För alla som undrar tyckte jag väldigt mycket om pojkvännens familj.

Bara ett ord

Ögoninflammation...

Kära kropp, get a grip!

De säger att det finns en första gång för allting. Det här är definitivt första gången som jag någonsin behövt sjukskrivningsintyg från en läkare för att jag behövt vara hemma längre än en vecka. Det suger rent ut sagt. Jag vill bara att den här *väl valda ord* kroppen ska börja fungera som den ska igen, istället för att vara i ett kollapsläge rent immunförsvarsmässigt.

Epic Fail

Det skulle bli en trevlig weekend med pojkvännen hemma hos föräldrarna i Borås, men sen fick "The Giggling Gods" (som någon en gång uttryckte det) för sig att ha lite roligt på min bekostnad.

Jag hade ju varit sjuk (feber och mycket annat) på torsdagen, men eftersom jag mådde ganska bra på fredagen beslutade jag mig för att åka ändå - trots allt skulle jag ju tillbaka till jobbet idag och det är synd att "wastea" flygbiljetter för sisådär 1500 spänn. Så vi kliver på planet. Tomas slår av sin mobil. Jag som redan har spänt fast bältet och inte orkar ta upp mobiltelefonen ur fickan tänker "äh, vi störtar inte bara för att jag inte följer säkerhetsföreskrifterna och stänger av mobilen" och så låter jag den vara påslagen.

Mycket riktigt så störtar vi inte, men några timmar senare får jag ändå betala för min olydnad. Det är nämligen när jag ska gå och lägga mig och sätta mobilen på laddning som jag upptäcker att mobilen är borta! Borta? Hur länge har den varit borta? När såg jag den senast? Jag letar i min väska, i vardagsrummet, i köket, på toaletten - på alla möjliga och omöjliga ställen där jag varit och inte varit. Springer ut i bilen för att kolla om jag råkat tappa den där. Ingenting. Går till Tomas för att låna hans telefon och kolla telefonnummer till telefonoperatör och hittegods, samt börja ändra alla mina lösenord (har ni tänkt på hur utsatta ni blir den dagen er smartphone försvinner?) Jag lyckas ändra ena hotmailen, när jag ska in på den andra öppnas inte hotmail, utan hotmailen öppnas i Outlook. VA??? Är det ens möjligt? Okej, nytt försök. Samma sak. Nu låser sig Tomas mobil (som aldrig låser sig annars) och vägrar vara med nåt mer. FINE! Jag får väl starta upp mammas och pappas gamla stenåldersdator då. Medan jag väntar på att bli inloggad ringer jag Telenor - det går tack och lov smärtfritt att spärra numret. Kommer in på datorn, loggar in på hotmail - som öppnar sig i Outlook. Men grrrr! Vad sjutton? Logga ut, logga in, logga ut, logga in, logga ut, ge upp... Hittar ett nummer att ringa till flygbolaget, står och stampar mellan 2 olika menyer för att deras automatiska telefonröst inte ger mig ett alternativ som känns användbart i min situation (detta samtidigt som jag multitaskar och ändrar lösenord på min g-mail). Nu har Tomas mobil äntligen beslutat sig för att vara med igen och på något mystiskt vis lyckas han komma in på den vanliga hotmailen på rätt konto - när han klickar på "ändra lösenord" kickar den ut honom... Nytt försök. Den här gången lyckas det. Dags att ändra lösenordet till Facebook. Det går hur bra som helst, tills jag inser att "spara ändringar"-knappen av någon anledning inte går att klicka på på mammas och pappas dator. What? Whaaaat? Ger upp, tänker "vad har jag mer för appar på telefonen? ... Swedbank! Aaaaaaaaah!" *panik* "den går ju inte att spärra". Andas, andas, tänk! Okej, de kan nog inte se mer än mitt saldo - det blir de ändå inte glada över. Försök ta reda på hittegods istället. Ringer flygbolaget igen. Med hela uppmärksamheten på vad jag hör och något lugnare inser jag att mitt ärende nog går under "bagage". Japp, får ett telefonnummer till hittegods av en automatisk röst (är det nån mer än jag som hatar dessa företags uppenbara ovilja att faktiskt prata med sina kunder? Valet kopplas till kundtjänt/personlig service fanns inte ens). Ringer hittegods. En lika automatisk röst säger "du når oss på telefon må-fre kl 12pm - 4 pm" Really? Men man kan söka på borttappade grejer på nätet! Bara det att Arlanda har såklart inte lagt in några nyligen tappade föremål, det är bara Norge och England som jobbar tydligen...

2 timmar efter upptäckten är alla konton och kort spärrade för en eventuell tjuv (utom Facebook upptäckte jag idag... den glömdes visst bort när det inte funkade första gången) och jag har kollat alla väskor, soffor, möjliga och omöjliga ställen för tionde gången bara för säkerhets skull. Sover oroligt det lilla som är kvar av natten.

Vad är då sensmoralen i den här storyn? Jo, att om jag bara hade följt flygets säkerhetsföreskrifter hade jag inte behövt göra något annat än ringa till Telenor och begära ett nytt Simkort, för då hade min telefon varit lösenordsskyddad! Gissa vem som aldrig mer tänker strunta i att stänga av sin mobiltelefon när hon blir ombedd.

Men nu hade väl universum trilskats färdigt med mig skulle man kunna tro. Bara det att på lördag förmiddag blir jag dålig igen. Ont i magen, ont i halsen. Klarar ändå kvällen med underbara, men vilda brorsonen med att enbart vara ovanligt trött (går på Iprén vid det laget kan ju nämnas). Orkar t.o.m. leka med honom i 5 min eller så. Natten kommer med feber. Släpar mig med nöd och näppe till kyrkan morgonen efter, där klarar jag knappt av att sitta på en stol under första klassen. Under sakramentsmötet (huvudmötet) sitter (ligger) jag längst bak i en specialstol och sover större delen av tiden. Eftermiddagen spenderas i sängen utom vid måltider, troligen med feber. Tanken "hur ska jag orka ta mig hem ikväll?" är typ allenarådande i skallen. Äter middag. Får kramper i magen av värsta magnitud, ligger i soffan och bara kvider. "Ska du inte åka in på akuten?" "Nej! Jag måste hem ikväll, annars måste jag betala nya flygbiljetter". Jag tar en iprén så går det säkert över, och en omeprazol, och två alvedon sedan tidigare för halsen. Tio minuter senare spyr jag... "Okej, jag har ändrat mig. Jag vill till akuten nu."

Akuten konstaterar magkatarr (precis som vårdcentralen vid tidigare tillfälle) och skickar hem mig. Vid det laget har smärtorna lagt sig alldeles av sig själva (varför slutar det alltid göra ont lagom tills man kommer till en doktor?). Det gick t.o.m. så fort att vi hinner med flyget (min plånbok skriker högre än mitt sunda förnuft i det här fallet). Jag dubbelviker mig några gånger på planet och på pendeln hem. Tack och lov följer Tomas med mig hela vägen och bär min tunga väska - annars hade det nog aldrig gått.

Idag ligger jag hemma från jobbet, återigen med feber (det hade jag ju inte trott i fredags). Känns inte som att jag är på väg att bli ett dugg friskare, trots otaliga timmar i sängen. Med lite tur kan jag gå till jobbet i slutet av veckan, annars måste jag tillbaka till vårdcentralen på onsdag och hoppas läkaren vill sjukskriva mig. Nu ska jag återgå till sängläge. Att skriva ett blogginlägg tog just all min återstående energi. God natt.

För övrigt känns hela den här hösten som om min kropp bara plötsligt bestämt sig för att lägga ner. Tack för den. Epic fail.

Precis vad jag behövde

Tänk vad det är bra att ha vänner. Finns det något bättre än när man haft huvudbry över något en längre tid och så ringer en god vän och man pratar och pratar och pratar och ältar fram och tillbaka och så får man höra hennes syn på saken och det visar sig vara precis det man behövde höra? Ibland behöver man helt enkelt bara tankar som kommer nån annanstans ifrån än ens egen skalle och ibland behöver man höra att man inte är ensam och att man inte är en knäppgök. Tack Elin för din tid och dina synpunkter och för att du delade med dig av din egen erfarenhet!

Hur vet man att man älskar någon?

Har funderat lite på sistone över det här med kärlek. Vad är kärlek egentligen? Hur vet man att man älskar någon? Var går egentligen gränsen mellan att tycka om och att älska?
Förälskelse är lätt. Det är när man har bubblor i magen och svävar på moln och inte kan sluta prata om den man är kär i. Men att älska någon kan vara helt oberoende av det där, men är samtidigt så mycket djupare och allvarligare. Att älska någon innefattar en djup respekt och ett stort mått av osjälviskhet, att man är villig att sätta den andres välmående lika högt eller högre än sitt eget.

Några indikatorer för mig på att jag älskar en annan människa (nu menar jag inte kärleken till familj/vänner, även om den innehåller många av samma element) är följande:

- en vilja att sätta den andre i första rummet
- tanken på att personen skulle vara ihop med nån annan gör ont i hjärtat
- tanken på att "ersätta" personen med nån annan med liknande egenskaper känns omöjlig
- en längtan att vara med personen samtidigt som jag egentligen vill vara ensam
- när jag kan se en gemensam framtid tillsammans och den tanken fyller mig med lycka
- tanken på att den andre inte älskar mig gör ont
- när tanken på ett liv där personen inte finns med ger mig lätt ångest
- när jag vill spendera varje vaken minut med en människa
- när jag funderar mer på hur jag kan göra den andre lycklig än på hur jag själv kan bli lycklig i relationen
- när jag är villig att släppa den andre, trots att det gör ont, för att jag vet att det är bättre för den andres lycka

Kärlek är förstås otroligt mycket mer än det här. För att citera Bibeln så är kärleken tålig och mild, avundas inte, är inte uppblåst etc. (1 Korintierbrevet 13:4-7) Men för mig brukar det vara ett tydligt tecken att jag gått över gränsen från "tycka om" till att älska om samtliga kriterier ovan är uppfyllda.

Så kan det gå...

I våras var jag väldigt trött p.g.a. mitt höga tempo. Nästan varje helg var jag runt och flängde på nånting. Tog mig aldrig tid att bara vara hemma och vila mellan arbetsveckorna. Så jag lovade mig själv att sommaren skulle bli lugnare. Bara det att innan jag visste ordet av hade sommaren hunnit bli helt uppbokad och när semestern hade kommit och gått hade där funnits sammanlagt 2-3 dagar av vila. Så jag lovade mig själv att hösten skulle bli annorlunda, att jag skulle ge mig själv tid att bara vara, inte boka upp så mycket på helgerna. Det lyckades ganska väl i augusti och september, men det är svårt att lära gamla hundar sitta... Nu är det nämligen såhär att jag haft/har varenda helg (med ett, möjligen två undantag) uppbokad från den 22 september fram till årets slut. Oooops! Mitt nyårslöfte till mig själv borde bli att ta det lugnare. Hur länge tror ni att det skulle hålla?

Evolution

Jag vaknar som en zombie varje dag just nu. En kombination av hostmedicin, halstabletter och nässpray sätter igång en evolutionär process som under nån timmas tid långsamt förvandlar mig till människa igen. Kanske ingen genetiskt betingad evolution i ordets ursprungliga mening, men helt klart en positiv utveckling där jag blir bättre anpassad till miljön jag lever i. Aaah, förkylningstider!

Tack!

Så överraskad kan man bli när världens bästa pojkvän kommer på besök. :-)

Naturlig skönhet?

Jag är lite fascinerad över hur det här blockljuset har format sig av att vara tänt. Så udda, groteskt och vackert på samma gång.

Dagens mysterium

Jag sitter mitt emot en kille på tåget och kan inte låta bli att smygstirra. Jag kan nämligen inte bestämma mig för om han bara har varit ute i höstkylan väääldigt länge, eller om han faktiskt har rouge på sig... :-P

Så var det dags igen

Polotröjornas tid är inne. Förvänta er inte att få se min hals igen förrän nån gång i april 2013...

Ruggigt

Hösten har kommit ikapp Södertälje tillslut, med regn, rusk, blåst och kyla som går genom märg och ben. Jag har frusit sedan jag vaknade imorse. Inomhus på jobbet, till döds utomhus på jobbet, till och från detsamma, inne i min lägenhet. Kort sagt varenda minut undantaget den drygt timslånga, skållheta dusch jag tog när jag kom hem. (Långa duschar, enda tillfället jag är en miljöbov av stora mått utan att skämmas det minsta lilla.) Önskar att jag bara kunde krypa ner under mitt täcke och inte dyka upp förrän det är vår och sol igen, med ett litet undantag för jul och nyår, samt såklart Emmas stundande bröllop.

Cleanliness is next to Godliness...

Äntligen har jag rena golv igen!!! De har blivit eftersatta på senaste tiden, min tid har liksom ätits upp på annat håll (läs pojkvän). Dessutom har jag ju legat sjuk en vecka och mest sovit och definitivt inte fått något gjort. Till saken hör att jag känt ett tag att mina golv verkligen var i behov av en storstädning utöver den någotsånär regelbundna dammsugningen de utsätts för. Idag hade jag äntligen ork och tid igen! Så idag har det både dammsugits och våttorkats golv och här går jag runt och fullkomligt njuter av att kunna gå barfota utan äckelkänslor! För övrigt blev jag förbluffad när jag bytte dammsugarpåsen: så mycket hår! Liggandes i fina lockar (som korkskruvar ungefär ni vet), täckandes nästan hela öppningen. Fäller jag verkligen så mycket???

Det här är troligen det mest onödiga inlägg någonsin skrivits, men bloggen behövde uppdateras och jag orkar inte författa något fint om hur underbart det är när hemmet är rent. Simpelt är mitt motto idag!

På agendan för resten av dagen: Laga middag tillsammans med Tomas och sen titta på generalkonferensen tillsammans. Yeay, jag längtar efter Generalkonferens! Men åååh, vad jag kommer att sakna Temple Square vid sådär 18-tiden ikväll... Den här konferensen är den första där det är helt lönlöst för mig att hålla utkik efter folk jag känner. Det finns inga systrar kvar av de jag tjänade med på Temple Square. Jag har numera varit hemma lika länge som jag var ute. *sad face*

Helgvarning

Såhär såg "min" busskur ut imorse... Undrar just vad de har utsatt den för. Helt klart den värst sönderslagna busskur jag nånsin sett (och jag har sett en del).
I övrigt är den här helgen precis hur härlig som helst. Igår var jag ute och åkte motorcykel för första gången i mitt liv. Älskade känslan av vind i ansiktet och den allmänna frihetskänslan. Kanske skulle man skaffa en nån gång? *funderar* Fast jag gillade inte känslan av att åka med och inte ha nån kontroll. Skulle hellre köra själv!
Idag blir det Stockholms skärgård för första gången. Ska åka ut med segelbåt, så jag har köpt tuggummin mot åksjuka. Och solen har skinit och värmt större delen av helgen. Härligt helt enkelt.

Published with Blogger-droid v2.0.6

Ingick INTE i planen

Hällregn. Jag känner för att ställa in medeltiden idag... Hej, sängen! Vill du umgås? Blåst, regn och inga regnkläder känns som ett urkasst alternativ. Jag tog ju inte ens nån jacka med mig.

Published with Blogger-droid v2.0.6

Ta mig till havet / At the Ocean

Just nu befinner jag mig på Gotland, rosornas ö. I en halv vecka har vi turistat och från och med idag är det dags för medeltidsvecka!!! Det är något jag velat göra sedan jag hörde talas om det första gången i högstadiet/gymnasiet.

Det är svårt att med ord beskriva hur vacker den här platsen är. Speciellt igår kände jag mig helt uppfylld av dess skönhet. Då åkte vi ut till Fårö för att titta på raukarna. Det är något alldeles speciellt med havet som drar och lockar mig. Jag skulle kunna sitta en evighet med solen i ansiktet och vinden i håret och bara titta ut över havets oändliga vidder. Det karga stenlandskapet som möter det vilda havet är närmast oöverträffat i skönhet. Det trollbinder mig att se vågorna slå in över stenarna med sitt vita skummande. Så mycket vackrare och mer rogivande än en sandstrand. Jag satte mig ute på en klippa och bara njöt av utsikten.

Att sitta så får mig att bli alldeles uppfylld av strömmar av lycka och djupa funderingar kring livet. Naturen är så oändligt vacker och jag kan inte undgå att mina tankar rör sig mot Honom som har skapat allt. Här känner jag mig verkligen som en del av allt, som en del i hans skapelse. Jag känner hans kärlek i hela mig. Jag påminns om att jag har skapats för det här livet, att det är meningen att jag ska vara just här och just nu. Samtidigt gör de skarpa, vassa stenkanterna och det stora djupet mig oerhört medveten om min egen dödlighet och det faktum att livet är en gåva som varar ett kort ögonblick. Jag är så enormt tacksam att jag lever, att jag andas, att jag har min kropp och att jag får vara frisk. Den tacksamheten är så stor att det inte ens finns ord som räcker till.

Och rädslan för att trilla gör mig samtidigt medveten om de andra rädslor som håller mig tillbaka i detta livet. Och jag funderar en stund på vikten av att vara medveten om, acceptera och jobba med sina rädslor. Jag ser den sparsamma växtligheten i form av enstaka maskrosor och tistlar, som inte låter sig hejdas utan okuvligt växer sig starkare och starkare. Vilka överlevare! Så starkt vill jag också vara. Däri ligger vikten av att ha tro - att låta min tro övervinna mina rädslor för att ta mig framåt, för att utvecklas. Det här livet är en balansakt. Det stora och det lilla blandas, i livet såväl som i mitt sinne här där jag sitter. Det är precis som känslan jag får från havet: Stillhet och Storm på samma gång. Mitt sinne så rofyllt och havet så vilt och vackert. Fåglarnas flykt mot klarblå himmel som får mig att känna mig fri, kravlös. Bruset från havet som vaggar mig till ro. Att bara vara. Här skulle jag kunna bo, här skulle jag kunna stanna för alltid. Hit vill jag komma och ta förlovningsbilder om det nånsin skulle bli aktuellt. Hit skulle jag vilja återvända med man och barn.

För mig är det här nog sinnebilden av den ultimata skönheten. Helst ska havet vara lite vilt och vinden friska i håret och solen värma ansiktet. Precis som igår, den perfekta dagen.

Jag önskar jag kunde få med djupet i bilderna, men ni får hålla till godo ändå!

Right now I am visiting Gotland, Sweden's biggest island. For about half a week we have been doing all sorts of touristy things, and as of today, it's time for the medieval week! It's something I've wanted to do since I heard about it the first time in high school. My best friend, Emma, has helped me sow a medieval dress that I'll be wearing. :)


Gotland. It is hard to describe with words how beautiful this place is. Yesterday, we went to Fårö to watch raukar (a special sort of stone formations by the sea). There is something special about the ocean that mesmerizes me. I could sit forever with the sun in my face and wind in my hair and just look out over the seemingly endless sea. The barren rock landscape facing the wild sea is almost unrivaled in beauty. It is captivating to watch the white foamy waves roll over the smaller stones. So much more beautiful and soothing than a sand beach. 


I sat out on a rock, just enjoying the view. Sitting there, streams of happiness surged through my body and deep thoughts about life came into my mind. Nature is so very beautiful and my thoughts naturally move towards Him who created all things. Here I really feel like a part of everything, part of his creation. I feel his love everywhere inside of me. I am reminded that I have been created for this life. I'm meant to be right here, right now. 


Watching the hard, sharp rock edges and the great depth underneath made me extremely aware of my own mortality and the fact that life is a gift that lasts for a short moment only. I am so incredibly grateful that I live, that I breathe, that I have my body and that I am healthy. The gratitude is so great that there are not even words that suffice. And the fear of falling reminds me of other fears that hold me back in this life. And I contemplate the importance of being aware of, accept and work with my fears. I see the sparse vegetation on the rocks in the form of single dandelions and thistles, which can not be stopped, but grows stronger and stronger. They really are survivors: So strong, just the way I want to be. That is why it's important to me to have faith - in order to let my faith overcome my fears, to help me move forward, to grow. This life is a balancing act. The little things and the great things, all together, in life as well as in my mind. It's like the feelings I get from watching the sea: Calm and Stormy at the same time. A peaceful mind, the sea so wild and beautiful. The birds' flight in the clear blue sky makes me feel free. The sensation of just being, me. I could live here, I could stay forever. I would love to one day come here for my engagement pictures or to return one day with a family of my own. 


For me, this is probably the epitome of the ultimate beauty. Ideally, the sea a bit wild and the wind in my hair and the sun shining on my face. Just like yesterday, the perfect day.


(Excuse the not so perfect English. I have little time, so I used Google translate and just corrected the most fatal mistakes)

Festinord - leading to changes

Festinord this past week was amazing. Of course I met new wonderful people, as always. Also, I am filled with new knowledge, inspiration and motivation after it. We had some really powerful lecturers that answered tons of questions I've had in my mind recently. There are so many things I want to change about my life and myself. Unfortunately I am not a very patient person when it comes to self-improvement and learning. I want to master everything at once! Sometimes that results in things just not happening - now, that's one of the things that just has to change.

I am one of those people who has been given the gift of easily feeling content with a situation. There are not many instances where I have not felt at home with what I'm doing or where I'm at. But it's also a curse, because sometimes I feel like there are more things I want out of life, but because I feel good about what I'm doing at the same time I don't feel the same urgency to chase after my dreams. Well, do I want to live a life that just feels good or do I want to live the life I've always dreamed of?? So, time for changes.

First of all, Festinord reminded me of how big and small the world is. There were people from roughly 25 countries. I managed to meet an Australian again (what's up with those aussies coming my way?), some Belgians and some Germans, apart from the normal crowd of Nordic people. Meeting people from Australia of course made me think of Demi, my mission companion and how much I miss all the people from my mission. I get so caught up in life that I just forget to keep track of how much time that passes and then all of a sudden I realize I haven't talked to someone for 6 months, even though they are people that I love dearly. I don't want it to be that way. I don't want to lose more people that I love, just because I suck at keeping in touch.

The keeping in touch thing has two separate reasons. One of them is that I just don't notice time passing. The other one has to do with me and my fears. I am a person who comes to love people really fast and care very deeply for the people that I love (this doesn't mean I love everyone. I wish I was the kind of person who do, I'm working on it. Just not there yet.). That means there is always the risk that I care a lot more for others than they care for me. That is something that scares the wits out of me - the fear of not being loved to the intensity I love others. My little heart is so afraid of taking that kind of pain that sometimes I neglect to keep in touch out of fear of being rejected or unloved.

Anyway, I decided during Festinord I want to be better at keeping in touch with people. Therefore, I started working on it tonight! I chatted with three people I haven't really talked to in more than 6 months. And it felt soo good! It felt as if the holes in my heart became filled while we talked. Those are holes that come from the vast distances of this earth. During my mission and during my time in Kenya I came to love so many people and oftentimes it's painful to not be able to meet with people you care so deeply for. Tonight, instead of letting my fears convince me that these people don't really want to talk to me, I started talking to them and was reminded that friendships can stand the test of time and distance - and that there are people that not only loves me, but that knows me profoundly. One of my companions talked for only a little while and then said she needed to go. Then she added "i love you...even though i dont write all the time...dont take it personally please". And I had to ask myself: How is it that she knows me so extremely well? How is it that she knows that my brain will start telling me 'she doesn't want to talk to you because she doesn't love you'.
I don't know how she does it, but she has always understood me better than I understand myself. Somehow she just gets people - it's her gift.

What else did Festinord bring? I decided I needed to get a more perfect view of what I want out of life, in order to balance things and prioritize and to set goals of how I can accomplish my dreams. So during Festinord I sat down and started doing a mind map of my life - and many of the things that have been a complete mess in my head lately became a little bit more clear (though I have a feeling a blessing would give even more insights). There are so many things I want to do, but I need to accept that I just can't do all of them right now. I need to allow time and do them one or two at a time.

Here are some of the things I want:
 - Live abroad
 - Travel (all of Europe, Japan and China, The US, Machu Picchu etc.)
 - Become fluent enough in the languages I've studied (French, Italian and Russian) to use them
 - Start playing the piano and the clarinet again (this requires acquiring these instruments)
 - Try things like water skiing, hang gliding, flying air balloon, maybe even parachuting...
 - Do volunteer work in Africa

Ok, so far so good. Now, who has an extra life or two to give me? ;)

Länge Leve Cirkus Scott!!!

Jag har helt enkelt inte ord för att beskriva min cirkusupplevelse idag. Hur jag än vrider och vänder på orden kommer ni inte att förstå hur otroligt bra det var! Jag och Emma satt allra längst fram, man hade kunnat sträcka på armen och klappa djuren i stort sett. Hur nära det verkligen var upptäckte vi när kamelerna kom in och tornade upp sig framför oss på sjukt nära håll. När en av dem sedan klättrade upp med hovarna på manegekanten precis framför oss, så var det så att man nästan satte andan i halsen för man tänkte att nu kliver den snart på mig! Elefanterna var kolossala på så nära håll. Det var så att man instinktivt lutade sig bakåt när den svängde runt med snabeln för att inte riskera att bli träffad, eller så att man kände sig lite väl rädd för att den skulle bajsa när den vände baken till!

Bäst av allt var de två akrobatnumren (tre om man räknar med tjejen som svingade sig i repet)! På det första hade de två trampoliner som de ställde på var sin sida om en bred vägg med fönster i. Sedan hoppade de upp och ner och in i denna väggen och sprang på väggen och voltade. Och kastade sig ner och liksom jonglerade med sig själva som bollar. Helt otroligt vältajmat och man kunde inte låta bli att undra hur många gånger de hade slagit i huvudena i "fönsterkarmarna" när de övade på att hoppa in och ut på det där sättet, för det gick verkligen i ett rasande tempo. Sedan mot slutet hade de en som hoppade på trampolinen och två som stod på trampolinen och gav honom extra fart varje gång han studsade så att han bara kom högre och högre upp och han lade sig och hoppade på magen och det var precis som om han flög - och det var så häftigt!

Det andra akrobatnumret var ett stort hamsterhjul på en lång pinne (nu snackar vi 10-tals meter upp i luften) som snurrade runt och så var det en ung kille som sprang runt utanpå det där ekorrhjulet och liksom satte hela grejen i snurr med sin egen kroppstyngd (det var alltså inte bara hjulet som snurrade utan hela apparaten som hjulet var upphängt på också!) Rätt som det var började han hoppa hopprep och sedan hoppade han höga hopp upp i luften samtidigt som hjulet snurrade i hög fart och man fattade inte hur han kunde hålla sig kvar!

Kvällens överraskning var att jag faktiskt tyckte att clownerna var roliga. En del av det de gjorde tyckte jag var lika tramsigt som vanligt, men en del var bara så kul att jag storligen tjöt av skratt. De hade ett nummer där de gick runt och sprutade/spottade vatten och de var så skickliga och träffsäkra och roliga i sättet de gjorde det på.

Åh, vet ni förresten vem vi köpte popcorn av innan föreställningen? Självaste cirkusdirektören Robert Bronett! Och jag åt sockervadd (det var längesen senast). I pausen provade jag på att gå på lina. Den lilla låga var inga problem. Den som de hade spänt sisådär 1-1,5 meter upp i luften var riktigt scary när man väl stod på den! Trots att man hade en person på vardera sida för att hjälpa en hålla balansen (tro mig, det behövdes!). Jag fattar inte att de vågar gå på de där tunna sakerna 10, 20, 30 meter upp i luften. GALET!

Innan föreställningen åt vi på en mysig liten grekisk restaurang precis invid vattnet och dessförinnan var vi en sväng förbi och hälsade på mormor.

Ja, showen var helt klart värd de nästan 1000 kronorna som två biljetter kostade. Den var så bra att jag t.o.m. funderar på om man skulle gå och se den igen i Stockholm i augusti bara för att få se de där akrobatnumrena igen och kanske filma lite - för jag mitt nöt glömde ju kameran hemma och mobilen var i stort sett helt full minnesmässigt. Det blev ett fåtal, dåliga kort och ingen filmning alls. Klantigt av mig!

Enarmad bandit

Jag har fått en helt ny uppskattning/beundran för människor som amputerat en arm och klarar av sin vardag. Igår morse när jag skulle diska råkade jag skära upp vänsterhandens lillfinger. Det blödde rejält, men såg inte så jättedjupt ut (ca 3 x 5 mm stort och bara 3-4 hudlager djupt) så jag tänkte inte så mycket mer på det, utan satte bara på ett plåster. Och så bytte jag plåster lite senare och bytte plåster igen. När jag på kvällen vid 6-tiden bytte plåster återigen och konstaterade att det fortfarande blödde tillräckligt för att synas igenom plåstret på mindre än fem minuter insåg jag att det nog var lite värre än jag först hade trott. Sjukvårdsrådgivningen tyckte inte jag behövde åka in med det men sa till mig att hålla koll så att det inte blev infekterat och försöka hålla det så torrt som möjligt. Idag vätskar det bara litegrann, men tillräckligt för att synas genom plåstret efter ett tag.

Svårigheterna kom när jag skulle duscha och tvätta håret, då insåg jag plötsligt hur mycket man faktiskt använder sig av sin vänsterhand och hur allting tar dubbelt så lång tid när man måste hålla den ur det hela. Hjälpte ju inte att schamponeringen behövde göras jättenoga eftersom det var gång nr 2 med lusschampo. Dessutom använder man vänster lillfinger mer än man tror - t.ex. när man ska smörja in sig med hudkräm eller när man ska skriva på datorn...

Disken, hur gick det med den? Ja, jag kunde ju såklart inte hålla på och diska med en hand som ska hållas torr och borta från bakterier, så disken står där den stod och ser ut att få fortsätta göra så ett litet tag framöver.

Den senaste tiden

Nu är det drygt 2 veckor sedan jag slutade jobbet och semestern är i full gång. Första semesterveckan tillbringade jag i Eskilstuna på EFY. Det var en helt underbar vecka med mycket andligt innehåll och en möjlighet att ladda batterierna lite och bli oändligt upplyft samtidigt som det var en vecka med massor med roliga aktiviteter.

Veckan efter kom brorsan med familj upp på besök. Det var verkligen jättetrevligt! Speciellt kul var det förstås att tillbringa så mycket tid i rad med brorsonen. En av dagarna spenderade vi på Tom Tits Experiment. Sällan har jag sett en unge så fullkomligt överlycklig som brorsonen när han stod och plaskade med vattnet och gjorde sig alldeles dyblöt. Han hade så roligt att jag inte hade hjärta att stoppa honom trots att han var som en enda blöt liten pöl sedan. Mitt i alltihopa blev det brandlarm på Tom Tits och vi fick tillbringa en halvtimme i verkstaden i en intilliggande byggnad. och då hade vi ändå tur, merparten av folket stod utomhus och försökte skydda sig från regnet bäst de kunde.

Den här veckan är Emma här och besöker mig och det är ju alltid trevligt. Igår var vi ute och shoppade till Festinord och jag spenderade alldeles för mycket pengar. (Vem har sagt att man inte kan shoppa sig lycklig? Man kan i alla fall shoppa sig lyckligare! :-P) På kvällen åkte vi in till Heron City och tittade på The Amazing Spiderman tillsammans med Michael och Tomas. Den var jättebra och bjöd på många skratt, vilket var lite oväntat i den typen av film. Bra skådespeleri, bra manus, duktiga skådisar.

Idag ska jag och Emma in till Skansen. Vi ska se allsången ikväll. Så håll utkik efter oss i TV. Nej, skämtade bara, så långt fram tänker vi inte sitta!

No words needed

*smiley face*

Published with Blogger-droid v2.0.2

En perfekt dag

Jag har varit i Varberg med Emma idag. Först gick vi upp på fästningen och satt och pratade på hennes favoritställe. Solen sken, men vinden blåste rejält. Vilken känsla att sitta där och titta ut över havet och se fiskmåsarna komma seglande på vinden upp emot dig för att sakta stiga högt över dig. Naturen är så oerhört vacker! Mitt som vi satt där fick vi syn på en människa som satt, inte på muren utan på de stenar som sköt ut från mitten på muren (bild 3). Han måste ha klättrat ner från ovankanten! Beats me hur han kom upp därifrån igen. Det såg härligt, men livsfarligt ut.

 

Efter fästningen åkte vi ut till Rödskär. En gammal fyr från före elektricitetens tid. För att komma dit fick vi hoppa från sten till sten för att lättast ta oss fram. Sista biten fick vi klättra upp för klippan. Det fanns inte så mycket plats att sätta fötterna, så det gjorde mig lite nervös. Vid det här laget blåste det rätt rejält och småregnade lite. Jag fick känslan av att vara ute på en av hedarna i Svindlande Höjder. Jag hade kunnat sitta där ute oändligt länge med ryggen mot fyren och vinden som piskade mig i ansiktet. Sån härlig känsla, så levande man kände sig!

När vi var färdiga där åkte vi till glasskiosken Tre Toppar och åt en grekisk special: 3 kulor i hemgjort rån med grädde, jordgubbar och chokladboll. Mums!

Sist åkte vi ut till stugan där Emma ska spendera en vecka. Där spöade jag henne i vändtia/skitgubbe och tittade genom fönstret på en kitesurfare - så roligt det ser ut. Jag skulle vilja prova!

Sedan blev det tåget hem med näsan i en bra bok tills ögonen stängde sig av sig själva resten av vägen.

Published with Blogger-droid v2.0.2

Fortfarande blommande

Efter nästan en och en halv vecka är detta vad som finns kvar av skolavslutningens blomsterprakt. Och så krukväxterna såklart. Rosorna har slagit ut fint. Och jag njuter fortfarande av att titta på dem.

Published with Blogger-droid v2.0.2

Stockholm i mitt hjärta

Idag var det dags för ett besök inne i Stockholm igen. Känns som om det var ett tag sen nu. Varje gång jag är inne i stan blir jag verkligen uppfylld av Stockholms skönhet. Alla vackra gamla byggnader, vattnet sóm glittrar och broarna som spänner sig däröver, samt grönskan som ligger insprängd överallt mellan husen. Jag har alltid tyckt att Stockholm är en vacker stad, men min uppskattning för stan har växt än mer sedan jag flyttade upp hit och har fått se mer av den. Visst saknar jag familj och vänner nere i Borås med omnejd, men i ärlighetens namn så trivs jag alldeles utmärkt med att bo så att Stockholm bara ligger en timmes kollektivt resande bort. Hade jag råd skulle jag inte ha något som helst emot en bostad inne i Stockholm nånstans (dream on). Såhär vackert kan Stockholm vara en regnig, grådaskig dag som idag.

Huvudorsaken till mitt besök inne i stan idag var ett projekt under namnet Mormon Helping Hands, när vi som medlemmar i kyrkan går ut och hjälper till med någon form av tjänande i samhället. Idag hjälpte vi till att städa upp i Tessinparken vid Karlaplan. Medan vi höll på var det en och annan som stannade till och tackade oss för det vi gjorde. Det intressanta var att alla som stannade var folk som var lite äldre - generationen som inser värdet i att visa uppskattning och som faktiskt tycker det är viktigt att ha det snyggt omkring sig. Mest utbredda skräpet var tveklöst cigarettfimpar - så tråkigt. All heder till de rökare som stoppar ner fimpen i cigarettpaketet igen i brist på ställen att fimpa, istället för att slänga fimpen på marken.

Jag är extremt äcklad av bakterier, att plocka skräp är definitivt ingenting som jag finner särskilt tilltalande, men det känns bra att kunna göra något för andra. Jag är glad för att min tro hjälper mig att se bortom mig själv och tänka på andra. Det ger en bra balans i vårt extremt individualistiska samhälle. Det är något som har fått mig att växa mycket genom åren. Att älska, att tjäna, att försöka sätta andra före mig själv med jämna mellanrum.

Efter städprojektet blev det varm choklad, kinamat (inte samtidigt förstås) och ett besök på Östasiatiska museet tillsammans med en vän. Jag har sett lerkrukor så det räcker och blir över för resten av livet känns det som. Jag hade önskat att de hade skrivit mer om kulturen bakom föremålem som de visade, som det var kände jag inte att jag lärde mig så mycket utan att det mest var att titta på fina föremål. Önskade att jag hade haft Åsa med mig - hon hade nog kunnat förklara en hel del. Favoritrummet var nog det som hade statyer från hinduiska kulturer. Plötsligt fick jag se i verkligheten gudastatyer som jag bara sett i böcker innan, som den här till exempel:

Det fanns andra statyer också med mindre välkända motiv. Några av dem roade mig storligen, för att vissa saker/ideal verkar vara samma genom årtusenden. Den här statyn föreställer någon i asien för flera tusen år sen, men det hade lika gärna kunnat vara någon i dagens samhälle som haft lite plastikkirurgi utfört på bysten. Och det var inte den enda statyn som passade in på den beskrivningen.

Sen fanns det en enstaka riktigt människa också, men han/hon hade definitivt sett bättre dagar.

Vet ni förresten hur många revben en människa har? Tjugofyra! Det lärde jag mig förra helgen när Emma var här, betydligt fler än jag hade trott.

Jag ÄLSKAR blommor!

Idag var det skolavslutning och som en följd av detta kom jag hem med famnen full av blommor. Det var mestadels blommor jag fick av barnen i år, men det passade mig alldeles utmärkt, för jag älskar blommor. Blommor är bland det bästa jag vet. Att få blommor av någon kan verkligen få mig på gott humör och vända en dålig dag till en bra dag. Ibland kan jag t.o.m. få för mig att köpa snittblommor till mig själv bara för att ha något vackert att titta på. När jag har blommor hemma njuter jag av att titta på dem mest hela tiden (vilket iofs var lättare när jag bodde i en etta...). Det gör mig glad att se dem, inte bara för att de är vackra utan även för att de är ett tecken på uppskattning om man fått dem av någon annan.

Att få blommor som lärare av en elev och hens föräldrar känns extra speciellt, för ofta tvivlar man på att man räcker till på sitt jobb. När man skrikit åt klassen en rörig dag tänker man "åh, vad de måste hata mig och tycka att jag är en dålig lärare". Att få blommor på avslutningsdagen är ändå ett bevis på att de har sett igenom det där, att de har uppskattat en för det man gjort och den man var. Att de tyckte om en, trots att man hade sina oenigheter. Det är en känsla av "jo, du gjorde ett bra jobb. tack". Och det är något som jag verkligen uppskattar och inte tar för självklart.

Skolavslutningen var lite småsorglig. Det var många elever som jag inte kommer att se igen. Och när vi sjöng Den Blomstertid Nu Kommer och jag tittade mig runtomkring och såg eleverna och tänkte på allt vi varit med om tillsammans detta året, ja då var tårarna nära och jag insåg att även om jag är sååå trött på röran och de ständiga bråken och konflikterna (till den grad att jag ibland kan känna att det är barnen jag är trött på), så tycker jag så otroligt mycket om de här barnen. De har tagit en plats i mitt hjärta och vunnit över mig med sin charm och jag kommer att sakna dem nåt otroligt mycket!

Nu har jag officiellt fler blombuketter än jag har vaser och platser att ställa dem på (men tack och lov hade jag krukor som räckte till alla krukväxter!), åh vilket kärt problem. Det är ett problem jag gärna vill ha många fler gånger! 

Till slut fick den där söta burken ni ser på bilden tjäna som en extra blomvas åt två buketter rosor. Det blev faktiskt riktigt fint. Den vasen står nu i köksfönstret och gör mig glad!

Min "last" på väg hem från skolavslutningen

 

Såhär såg det ut när allt hade packats upp och samlats på ett ställe

Nationaldag = ledig = hela dagen är MIN, bara min

Varje gång jag drar igång chokladbiskvi-bak slutar det med att jag frågar mig själv varför i allsindar jag utsätter mig för det... Det tar ju sån evinnerlig tid och är faktiskt riktigt jobbigt. Halvvägs igenom känner jag alltid för att lägga ner och ge upp, men det kan man ju inte göra! Idag har jag i alla fall rejält underlättat jobbet genom att använda matberedaren till mandelmassan och smörkrämen. Ändå är jag trött nog för att kunna lägga mig att sova, väldigt trött i huvudet och jag har ganska ont i ryggen vid det här laget. Nästan klar är jag. Bara chokladytan kvar. Kanske att jag skjuter upp det till imorgon. Det brukar funka bra. Ska ta med dem till jobbet på fredag och bjuda kollegorna på ett "tack för mig" fika inför skolavslutningen.

När jag bakar chokladbiskvier kan jag plötsligt få en helt ny förståelse för hur en liten chokladbiskvi kan kosta 13-20 kr hos bagaren...

Har varit en relativt effektiv dag. Var uppe kl 7 och tvättade. Har dammsugit och diskat och så bakat då. Skulle hunnit med allt småplock också, men det får vänta till någon annan dag.

Imorgon är det dags för förskolebesök på det första stället jag blivit erbjuden jobb. Om jag verkligen gillar det blir det svårt att välja. Gillar jag det inte så gör det valet mycket lättare, eftersom de andra förskolorna ligger mycket närmare hemmet...

Och på nationaldagen nästa år ska jag åka in till slottet. Lärde mig på nyheterna idag att de då brukar ha öppet delar av slottet som allmänheten annars inte brukar få se. Hänger du på, Emma?

Och så har jag haft stereon igång idag medan jag bakade. Idag blev det Sound of Music och Grease. (Och just nu tittar jag på Glee som också har bra musik). Det är sjuuuukt hur mycket jag älskar musik!!! Jag skulle inte kunna leva utan musik. Den är lika nödvändig för mig som luften jag andas. Den tar sig in i mig och uppfyller varenda liten mikroskopisk del av mig. Jag är så tacksam för alla dessa tusentals begåvade människor som skapar så underbart bra musik. Jag önskar verkligen att jag hade kunskaperna för att kunna få ut den musik som finns inuti mig - ibland kommer det brottstycken, men jag har inte tekniken/begåvningen att göra något helt av det (tyvärr).

Lycka är att ha goda vänner

Den här byggde jag och Michael idag! Så kul med Lego trots att man är vuxen. Det är skönt med vänner man kan vara helt avslappnad och bara kan vara sig själv med. Såna man både skrattar ihop med och har allvarliga samtal med. Precis vad jag behövde för att ladda batterierna tror jag. Vänskap är helt enkelt bland det bästa som finns.

Published with Blogger-droid v2.0.2

Vad är det som går och går, men aldrig kommer till dörren?

Tiden bara flyger iväg och plötsligt är det över en månad sedan jag bloggade. Maj månad liksom bara kom och gick innan jag ens fattat vad som hände... Till en början kändes det inte ens som maj. Snarare var det så kallt och ruggigt att det kändes som om sommaren uteblivit och det redan var höst igen. Sen så plötsligt kom den för ett par veckor sedan - värmen. Och plötsligt blev allt grönt och härligt! Det är verkligen den tiden på året jag njuter allra mest av - den soliga försommaren/senvåren. Fast nu ösregnar det igen och lär så hålla på ett tag.

Något annat som pågår just nu är nedräkning: först till sommarlovet och sedan tills jag slutar jobbet. Även om arbetsplatsen i sig varit bra med trevliga kollegor och mestadels bra barngrupp så har det här året sugit musten ur mig. För den handfull barn som stör skapar ett rejält kaos i hela gruppen och driver på varandra - speciellt på fritids. Och det har nog nästan inte gått en enda dag utan att man tvingats bli fly förbannad och ryta till för att kaoset ska lägga sig. Och att bli så arg dränerar en på både energi och glädje. Så därför är jag faktiskt glad att jag nu slutar snart. När det var 42 arbetsdagar kvar gjorde jag en papperskedja som hjälper mig räkna ner. Varje gång jag kommer hem efter jobbet river jag bort en länk där den hänger precis innanför ytterdörren. (bild på då och nu här ovanför).

Förra veckan var jag på anställningsintervju. Söker mig till förskola igen. Jag blev mer eller mindre erbjuden jobbet redan där på intervjun. Det är en renodlad ettårsavdelning. Får se om jag tar det. Det låter som en bra arbetsplats, men stället är lite bökigt att ta sig till med kollektivtrafik. Dessutom ska jag på en till intervju på måndag, i området som bl.a. har förskolor i mitt närområde (några minuters promenad). Om jag skulle bli erbjuden ett jobb så nära också, så skulle det kunna bli riktigt svårt att välja. 

Nu ska jag ge mig ut i regnet. Blä!

Published with Blogger-droid v2.0.2

Betraktelse över sorg och saknad

När beskedet kom var det som att kastas nästan tre år bakåt i tiden. Nu som då kom ett telefonsamtal om att han blivit inlagd på lasarettet och att den närmaste familjen behövde samlas, för det var inte säkert att han skulle överleva. Nu som då lämnade pappa allt han hade för händer och begav sig till Danmark på stört.

Den gången för ca 2,5 år sedan var det bara några dagar före jag skulle åka iväg på min mission. Tanken fanns i mig att om han dör nu så missar jag begravningen om jag åker på mission. Jag minns hur jag satt på knä i min säng på kvällen och bad om vägledning från min Himmelske Fader. Jag bad också att om det var Hans vilja att låta honom leva. Där och då fick jag ett fridfullt besked om att han skulle klara sig och att hans tid inte var ute än. Så jag åkte iväg på mission, och bara några veckor senare kom beskedet att han var mycket bättre igen.

Den här gången bad jag också en bön för farfar - så fort beskedet kom, på stället där jag stod precis ovanför trappan. Bara det att den här gången var svaret inte detsamma. Jag kände ingen sorg, men jag kände djupt i min själ att det här var slutet - men att allt skulle bli bra. Och på nåt sätt bara visste jag att jag inte skulle få se farfar mer i det här livet, även om en del inom mig ändå hoppades. Morgonen efter kom beskedet att farfar hade gått bort.

Och det är här allting blir aningen mer komplicerat - för den initiala reaktionen är för själ och hjärta att snörpa ihop sig till ett smärtande ingenting och förvrida ansiktets muskler i gråt. Bara det att det gick över på ett ögonblick och ersattes av den otroligt definitiva känslan av att farfar fortfarande lever, han är fortfarande min farfar och vi kommer att ses igen en dag. Och även om det finns saknad och inemellan gråt, så finns inte den där förlamande sorgen. Inte den definitiva känslan av död och bortgång, bara känslan av tillfällig separation.

Till en början (och delvis fortfarande tror jag) är det ändå svårt att ta in det som hänt. Döden känns inte verklig. Det är som om det finns en del av ens hjärna som försöker förneka att det faktiskt har hänt för att slippa ta itu med känslorna, slippa ta itu med verkligheten. I början kom sorgen mest som tankar snarare än känslor: vad är död? vad har man för rätt att sakna om det finns ett liv efter detta? hur nära måste man stå någon för att ha rätt att sörja?

Sedan fanns ju den där biten med att farfar inte riktigt var en del av mitt liv här i Sverige, eftersom vi inte kan förstå varandra på telefon. Så det var inte förrän vi kom till farmor till begravningen som det verkligen gapade ett tomrum där farfar en gång hade funnits - och då kom det ändå en del tårar av "han fattas mig" karaktär. Och när jag såg bilderna på farfar i lägenheten sjönk det nog in på riktigt att hans bortgång var på riktigt. Att det aldrig mer skulle vara han som kom in genom dörren när man hör dörrhandtaget hemma hos farmor. Att han aldrig mer skulle sitta i stolen i vardagsrummet och titta på golf t.ex.

Begravningen i sig var känslomässigt en intressant historia, för det fanns en del av mig som bara ville springa därifrån. Springa bort ifrån det faktum att han har gått vidare. Och jag tittade och tittade och tittade på den där kistan och det kändes liksom inte verkligt att det skulle vara min farfar som låg därinne. Och egentligen är det ju inte det heller, egentligen är det bara hans kropp. Men det i sig är också svårt att föreställa sig. Hela tanken att han är så fysiskt nära, men ändå så långt bort.

När det närmade sig att begravningen skulle börja ville min treårige brorson inte följa med in i kapellet (ni vet hur mycket vilja det kan finnas i en treårings kropp...). Jag gick ut för att försöka hjälpa till med övertalningsförsöken och egentligen vet nog ingen av oss vad det var som gjorde att han slutligen bestämde sig för att följa med in trots allt. Jag vet bara att min röst nästan bröts när jag talade om för honom att han måste följa med in för "nu måste jag och pappa få säga hejdå till våran farfar".

Begravningen i sig var väldigt enkel. Några böner, några psalmer av jag förmodar danskt ursprung eftersom jag aldrig hade hört någon av dem förut och några skriftställen ur Psaltaren, och sedan bars kistan ut till graven där vi sjöng ytterligare en psalm (vilket min brorson kommenterade helt förundrad med orden "de sjunger ute").

Efteråt begravningsfika med släkten.

Och som avslutning på denna betraktelse får orden på talarstolen i
begravningskapellet stå, för det är något som jag tror på av hela mitt hjärta.
Döden är inte slutet, det är början på något nytt.

En gammal kärlek och en ny.

Jag har kommit fram till att jag ÄLSKAR ordet psykbryt! Det är sååå klockrent och så användbart i så många situationer. Jag får psykbryt på att barnen på jobbet inte kan va tysta, eller på när datorn inte funkar som den ska. Jag har börjat använda det ordet mycket på sistone. Jag tror inte ens att jag visste om det ordets existens tidigare, men jag kan för mitt liv inte komma på vem som introducerade det för mig. Jag önskar att jag kunde komma ihåg så att jag kunde veta vad jag tänkte första gången jag hörde det. I vilket fall som helst är det helt klart mitt nya favvo-ord!

Idag har jag förresten för tusende gången i ordningen blivit påmind om vilken otroligt helande kraft musik har. Det finns verkligen ingen inre smärta som inte genast känns miljoner gånger bättre när man lyssnar/nynnar/sjunger på rätt musik. Åh, jag älskar musik! Mitt liv vore så tomt utan den. Musik fyller mig till bredden med känslor, vare sig det är glädje eller sorg. Det finns inte en känsla som inte kan uttryckas med musik. Inget under att skriftstället "De rättfärdigas sång är en bön till Gud" alltid varit ett av mina favoriter. För mig kommer samma känslor till uttryck i musik och bön och många gånger i mitt liv har jag verkligen använt sången som en vädjan till min himmelske Fader.

(Jag hade tänkt skriva lite om den senaste tidens händelser, men mitt internet strejkar, så jag får använda mobilen. Därför blev det nåt lättsamt istället.)

Published with Blogger-droid v2.0.2

Nomadliv

Den senaste månaden har jag suttit på flygplan VARENDA helg. Först till SLC, sen hem från SLC, sedan till och från Borås förra helgen och nu till och från Borås denna helgen också.

Published with Blogger-droid v2.0.2

Banala fördelar

En trevlig detalj med att vara på besök hos mamma och pappa är rena golv, rena sängkläder och ren pyjamas - allt detta utan att jag behövt vare sig dammsuga eller tvätta. Lyx ju.

Och så har jag kommit fram till att det ryms förvånansvärt många små flaskor med vätska i en enliters plastpåse

Och det var dagens totalt oviktiga information. Tack och hej, leverpastej!

Published with Blogger-droid v2.0.2

Ännu en flygplats...

Så var man då på väg hem igen. Barndoms hem den här gången. Ser inte fram emot en landning med ännu ett flygplan. Förresten blir begreppet "hem" oerhört komplicerat och förvirrat när man har typ 4 olika hem på platser lite här och var på jorden. (Borås, Kenya, SLC och Stockholm). Kanske känner jag mig helt enkelt hemma för lätt?

Published with Blogger-droid v2.0.2

Hallå eller?

Jag blir lite trött på när andra ska försöka definiera min tro åt mig (som motståndare mot kyrkan så ofta vill), eftersom jag ser att den tro de beskriver inte är den tro som jag lever och andas varje dag. Ok, om de inte förstår min tro på det sätt som jag förstår den kan de ju knappast klandras - tro är ett svårt begrepp i största allmänhet -men när de tror sig förstå bättre än jag själv och vill försöka förmedla att jag inte tror det jag tror, då blir jag automatiskt lite purken. Eller folk som inte tror på min förmåga att tänka själv! Hallå eller?

Hemresan

Så står man då på svensk mark igen och ÄNTLIGEN fungerar Internet på mobilen! Vad jag har saknat direkt tillgång till all information jag behöver!

Hemresan var... omväxlande. För det första ville jag ju inte alls åka hem. Att lämna SLC kändes inte ens som att åka hem. Det kändes som att åka hemifrån. En liten truddelutt snurrade runt i mitt huvud: I'm leaving home, and my one wish, is that some day I'll come back to this!

När jag gick från Temple Square sista gången var ögonen blanka av tårar. Jag saknar mitt hem på andra sidan jorden.

Själva resan däremot gick över förväntan smidigt. Jag var otroligt orolig att jag skulle missa mitt anslutande flyg i Chicago. Sedan jag bokade resan hade nämligen det amerikanska flygbolaget senarelagt avgångstiden från SLC med 3 timmar, vilket innebar att jag plötsligt bara hade en timme på mig att byta flyg - och på denna tid skulle jag hinna av planet, hinna till utrikesterminalen, få ett boarding card, gå igenom säkerhetskontrollen och hinna till gaten. Kan ni förstå min oro? Innan jag åkte bad jag en liten bön om att allt skulle klaffa. Det började riktigt bra. Vi kom iväg några minuter innan avsatt tid och själva flygningen tog kortare tid än beräknat, så jag fick 25 minuter extra på mig i Chicago. Dem behövde jag verkligen visade det sig. När jag hade hittat till rätt terminal och gick för att checka in sade damen vid bagagebandet till mig att skynda, för de hade redan börjat gå ombord. För ovanlighetens skull var det nästan ingen kö alls i säkerhetskontrollen, så den var jag igenom på 5-10 minuter. Skyndade mig till gaten, satt ner några minuter p.g.a. den megalånga kön. Upptäckte att jag inte blivit tilldelad en sittplats, pratade med tjejen vid disken som fixade den saken och dessutom boardade mig så jag fick gå före i den megalånga kön! MEN medan jag stod där och väntade på min platsbiljett hörde jag ett telefonsamtal där de sa att nu stängde de incheckningen. Inte förrän jag var på planet insåg jag att jag skulle ha missat mitt flyg till Sverige om inte flyget från Salt Lake hade kommit in tidigt!!!

Resans nackdel: Landningen i Chicago. Landningar gör mig av någon anledning otroligt illamående och jag kan nu konstatera att jag provat på hur det känns att spy i en av de där små papperspåsarna på flygplanet... mindre trevligt.

En stor fördel med att komma i sista stund till incheckning: din väska är typ den första av flyget = ingen väntan på bagage!

Resans minst smidiga del: inställda pendeltåg till Södertälje, innebärandes svindyrt Arlanda Express till Sthlm C för att spara en timmas tid, tunnelbana till Fittja, byte till buss till Södertälje och sedan ytterligare en buss hem. "tack för den Televerket" som jag brukar säga.

Mer uppdateringar om själva resan kommer förhoppningsvis i veckan.

Och väl hemma i Sverige känns det ändå inte så illa att vara hemma igen.

Published with Blogger-droid v2.0.2

Kontokort, TSA och återseenden

Efter några fullspäckade dagar sitter jag nu här och tar en liten time out... mest för att skydda ekonomin. Jag har bara varit här halva tiden än så länge, men jag har redan satt sprätt på alldeles på tok för mycket av reskassan. Var ute och shoppade lite kläder idag i egentligen alldeles för dyra affärer. Det finns en stor fara i att handla på kontokort i en främmande valuta, för man får mycket dålig koll på hur mycket pengar man egentligen gör av med. Det märker man inte förrän man kommer hem och räknar ut alltihop och får sig en smärre liten chock. Jag ska försöka att inte oroa mig alltför mycket över det hela dock, för jag fick tag i tre fina tröjor som egentligen inte alls är min stil inför sommaren och min garderob behöver verkligen en lite uppdatering för jag är urless på den. Och vad kan vara bättre än att shoppa in en ny stil när man är utomlands... Får se vad ni andra tycker om tröjorna när jag kommer hem. Dessutom fick jag tag i en hel hög med Wonder Tees i olika färger - för er som aldrig hört talas om dessa underbara skapelser kan jag tala om att det är tunna, tajt sittande, anspråkslösa och väldigt icke-iögonenfallande t-shirts med minikort ärm som är helt perfekta att ha under andra kläder. Ett must have för nästan varenda medlem i USA verkar det som, och något som kommer att göra mitt liv så mycket lättare när det gäller att hitta kläder hemma. De täcker perfekt utan att ge intrycket av klumpig t-shirt under.

På tal om kläder. Jag tycker inte om TSA... (Transit Security Authority eller nåt i den stilen). Hemma hade jag packat min väska jättesnyggt och prydligt för att undvika att kläderna skulle vara alltför skrynkliga när jag kom fram. På väg till USA gick TSA igenom min väska och bara rotade runt utan att fixa till efter sig. De hade inte ens stängt sminkväskan efter sig, så flera grejer låg utanför. Det var bara ren tur för mig att inga kläder fick sminkfläckar på sig! Allt låg i en enda stor hög. När jag kommer hem ska jag lägga upp före och efter bilder så ni får se vilken enorm skillnad det var. Ska de rota igenom folks väskor kan de väl spänna upp remmarna och lyfta på plaggen instället för att bara skjuta remmarna åt sidan och rota runt! Jag är inte glad på dem.

Det bästa med att komma tillbaka hit är känslan av återseende. Det är nästan konstigt hur mycket det fortfarande känns som hemma här. Trots att jag har tagit det väldigt lugnt de här dagarna och egentligen mest bara njutit av det fina vädret, pratat med Temple Square missionärerna och gjort ingenting särskilt så har det ändå varit helt perfekt. Och jag kan inte bli kvitt känslan av att jag vill stanna här och helt enkelt inte åka hem!

Det känns bra men annorlunda att komma tillbaka till Temple Square utan att vara missionär. Första dan när jag kom tillbaka till Temple Square var jag helt emotional och nästan tårögd av ren glädje och goda minnen. Flera gånger var jag tvungen att kväva känslan av att vilja prata med gästerna och påminna mig själv om att det inte var min uppgift längre...Såklart har jag utnyttjat fördelarna med att vara besökare, t.ex. satt jag och syster Hales (jag menar Laura!) och åt vår matsäck i gräset under konferensen och jag har fotat massor inne på Temple Square (och mer kommer det att bli). Jag kom precis i tid för körsbärsträdens blomning och fick jättefina kort - redan på lördagen hade det gröna börjat spricka igenom och på söndagen hade blommorna nästintill blåst av.

Jag och Laura (höll på att skriva syster Hales igen...) fick platser inne i konferenscentret på lördagens båda sessioner och tittade via tv:n på hotellrummet på söndagen. Det passade jättebra, för på söndagen förvandlades det annars helt underbart soliga vädret till regn och en aning snö under dagen. På kvällen tog jag mig ut för att kunna vara med på missionärernas efter-konferensenmöte i tabernaklet. Vilken känsla att vara där igen! Innan dess spenderade jag åtskilliga timmar i Beehive House och pratade med bl.a. syster Rydelek (eftersom Laura hade åkt hem vid det laget) - som för övrigt kastade sig över mig med ett glatt tjut när hon fick syn på mig!

Det absolut bästa med helgen har varit alla återseenden. Jag promenerade runt ca 2 timmar på Temple Square utan att träffa en enda syster jag kände igen, men sen började det hända grejer. Bäst av allt var såklart att återse Syster Wright och Laura! Jag var lite orolig att det inte skulle vara som förut men åh, vad fel jag hade. Jag och Laura pratade på som aldrig förr. Mycket om gamla minnen förstås, men om mycket annat också. Syster Wright fullkomligt kastade sig över mig när hon fick syn på mig. Hon upptäckte mig först "Iiiiiidaaaaa!" hör jag plötsligt någon ropa bakom mig och sen fick jag världens längsta bamsekram. Jag har varit där flera gånger och pratat med henne efter det. Fick tillåtelse från den nya missionspresidenten att umgås med henne på p-day, så jag har varit tillbaka och hälsat på i lägenheten jag brukade bo i när jag var med Syster Storer. Nu tänkte jag hålla mig därifrån i några dagar och ge henne lite arbetsro.

Själva konferensen var som vanligt underbar med otroligt många bra tal. Kanske att jag gör en liten sammanfattning av mina favoriter när jag kommer hem igen.