Jag har fått en helt ny uppskattning/beundran för människor som amputerat en arm och klarar av sin vardag. Igår morse när jag skulle diska råkade jag skära upp vänsterhandens lillfinger. Det blödde rejält, men såg inte så jättedjupt ut (ca 3 x 5 mm stort och bara 3-4 hudlager djupt) så jag tänkte inte så mycket mer på det, utan satte bara på ett plåster. Och så bytte jag plåster lite senare och bytte plåster igen. När jag på kvällen vid 6-tiden bytte plåster återigen och konstaterade att det fortfarande blödde tillräckligt för att synas igenom plåstret på mindre än fem minuter insåg jag att det nog var lite värre än jag först hade trott. Sjukvårdsrådgivningen tyckte inte jag behövde åka in med det men sa till mig att hålla koll så att det inte blev infekterat och försöka hålla det så torrt som möjligt. Idag vätskar det bara litegrann, men tillräckligt för att synas genom plåstret efter ett tag.
Svårigheterna kom när jag skulle duscha och tvätta håret, då insåg jag plötsligt hur mycket man faktiskt använder sig av sin vänsterhand och hur allting tar dubbelt så lång tid när man måste hålla den ur det hela. Hjälpte ju inte att schamponeringen behövde göras jättenoga eftersom det var gång nr 2 med lusschampo. Dessutom använder man vänster lillfinger mer än man tror - t.ex. när man ska smörja in sig med hudkräm eller när man ska skriva på datorn...
Disken, hur gick det med den? Ja, jag kunde ju såklart inte hålla på och diska med en hand som ska hållas torr och borta från bakterier, så disken står där den stod och ser ut att få fortsätta göra så ett litet tag framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar