Epic Fail

Det skulle bli en trevlig weekend med pojkvännen hemma hos föräldrarna i Borås, men sen fick "The Giggling Gods" (som någon en gång uttryckte det) för sig att ha lite roligt på min bekostnad.

Jag hade ju varit sjuk (feber och mycket annat) på torsdagen, men eftersom jag mådde ganska bra på fredagen beslutade jag mig för att åka ändå - trots allt skulle jag ju tillbaka till jobbet idag och det är synd att "wastea" flygbiljetter för sisådär 1500 spänn. Så vi kliver på planet. Tomas slår av sin mobil. Jag som redan har spänt fast bältet och inte orkar ta upp mobiltelefonen ur fickan tänker "äh, vi störtar inte bara för att jag inte följer säkerhetsföreskrifterna och stänger av mobilen" och så låter jag den vara påslagen.

Mycket riktigt så störtar vi inte, men några timmar senare får jag ändå betala för min olydnad. Det är nämligen när jag ska gå och lägga mig och sätta mobilen på laddning som jag upptäcker att mobilen är borta! Borta? Hur länge har den varit borta? När såg jag den senast? Jag letar i min väska, i vardagsrummet, i köket, på toaletten - på alla möjliga och omöjliga ställen där jag varit och inte varit. Springer ut i bilen för att kolla om jag råkat tappa den där. Ingenting. Går till Tomas för att låna hans telefon och kolla telefonnummer till telefonoperatör och hittegods, samt börja ändra alla mina lösenord (har ni tänkt på hur utsatta ni blir den dagen er smartphone försvinner?) Jag lyckas ändra ena hotmailen, när jag ska in på den andra öppnas inte hotmail, utan hotmailen öppnas i Outlook. VA??? Är det ens möjligt? Okej, nytt försök. Samma sak. Nu låser sig Tomas mobil (som aldrig låser sig annars) och vägrar vara med nåt mer. FINE! Jag får väl starta upp mammas och pappas gamla stenåldersdator då. Medan jag väntar på att bli inloggad ringer jag Telenor - det går tack och lov smärtfritt att spärra numret. Kommer in på datorn, loggar in på hotmail - som öppnar sig i Outlook. Men grrrr! Vad sjutton? Logga ut, logga in, logga ut, logga in, logga ut, ge upp... Hittar ett nummer att ringa till flygbolaget, står och stampar mellan 2 olika menyer för att deras automatiska telefonröst inte ger mig ett alternativ som känns användbart i min situation (detta samtidigt som jag multitaskar och ändrar lösenord på min g-mail). Nu har Tomas mobil äntligen beslutat sig för att vara med igen och på något mystiskt vis lyckas han komma in på den vanliga hotmailen på rätt konto - när han klickar på "ändra lösenord" kickar den ut honom... Nytt försök. Den här gången lyckas det. Dags att ändra lösenordet till Facebook. Det går hur bra som helst, tills jag inser att "spara ändringar"-knappen av någon anledning inte går att klicka på på mammas och pappas dator. What? Whaaaat? Ger upp, tänker "vad har jag mer för appar på telefonen? ... Swedbank! Aaaaaaaaah!" *panik* "den går ju inte att spärra". Andas, andas, tänk! Okej, de kan nog inte se mer än mitt saldo - det blir de ändå inte glada över. Försök ta reda på hittegods istället. Ringer flygbolaget igen. Med hela uppmärksamheten på vad jag hör och något lugnare inser jag att mitt ärende nog går under "bagage". Japp, får ett telefonnummer till hittegods av en automatisk röst (är det nån mer än jag som hatar dessa företags uppenbara ovilja att faktiskt prata med sina kunder? Valet kopplas till kundtjänt/personlig service fanns inte ens). Ringer hittegods. En lika automatisk röst säger "du når oss på telefon må-fre kl 12pm - 4 pm" Really? Men man kan söka på borttappade grejer på nätet! Bara det att Arlanda har såklart inte lagt in några nyligen tappade föremål, det är bara Norge och England som jobbar tydligen...

2 timmar efter upptäckten är alla konton och kort spärrade för en eventuell tjuv (utom Facebook upptäckte jag idag... den glömdes visst bort när det inte funkade första gången) och jag har kollat alla väskor, soffor, möjliga och omöjliga ställen för tionde gången bara för säkerhets skull. Sover oroligt det lilla som är kvar av natten.

Vad är då sensmoralen i den här storyn? Jo, att om jag bara hade följt flygets säkerhetsföreskrifter hade jag inte behövt göra något annat än ringa till Telenor och begära ett nytt Simkort, för då hade min telefon varit lösenordsskyddad! Gissa vem som aldrig mer tänker strunta i att stänga av sin mobiltelefon när hon blir ombedd.

Men nu hade väl universum trilskats färdigt med mig skulle man kunna tro. Bara det att på lördag förmiddag blir jag dålig igen. Ont i magen, ont i halsen. Klarar ändå kvällen med underbara, men vilda brorsonen med att enbart vara ovanligt trött (går på Iprén vid det laget kan ju nämnas). Orkar t.o.m. leka med honom i 5 min eller så. Natten kommer med feber. Släpar mig med nöd och näppe till kyrkan morgonen efter, där klarar jag knappt av att sitta på en stol under första klassen. Under sakramentsmötet (huvudmötet) sitter (ligger) jag längst bak i en specialstol och sover större delen av tiden. Eftermiddagen spenderas i sängen utom vid måltider, troligen med feber. Tanken "hur ska jag orka ta mig hem ikväll?" är typ allenarådande i skallen. Äter middag. Får kramper i magen av värsta magnitud, ligger i soffan och bara kvider. "Ska du inte åka in på akuten?" "Nej! Jag måste hem ikväll, annars måste jag betala nya flygbiljetter". Jag tar en iprén så går det säkert över, och en omeprazol, och två alvedon sedan tidigare för halsen. Tio minuter senare spyr jag... "Okej, jag har ändrat mig. Jag vill till akuten nu."

Akuten konstaterar magkatarr (precis som vårdcentralen vid tidigare tillfälle) och skickar hem mig. Vid det laget har smärtorna lagt sig alldeles av sig själva (varför slutar det alltid göra ont lagom tills man kommer till en doktor?). Det gick t.o.m. så fort att vi hinner med flyget (min plånbok skriker högre än mitt sunda förnuft i det här fallet). Jag dubbelviker mig några gånger på planet och på pendeln hem. Tack och lov följer Tomas med mig hela vägen och bär min tunga väska - annars hade det nog aldrig gått.

Idag ligger jag hemma från jobbet, återigen med feber (det hade jag ju inte trott i fredags). Känns inte som att jag är på väg att bli ett dugg friskare, trots otaliga timmar i sängen. Med lite tur kan jag gå till jobbet i slutet av veckan, annars måste jag tillbaka till vårdcentralen på onsdag och hoppas läkaren vill sjukskriva mig. Nu ska jag återgå till sängläge. Att skriva ett blogginlägg tog just all min återstående energi. God natt.

För övrigt känns hela den här hösten som om min kropp bara plötsligt bestämt sig för att lägga ner. Tack för den. Epic fail.