Betraktelse över sorg och saknad

När beskedet kom var det som att kastas nästan tre år bakåt i tiden. Nu som då kom ett telefonsamtal om att han blivit inlagd på lasarettet och att den närmaste familjen behövde samlas, för det var inte säkert att han skulle överleva. Nu som då lämnade pappa allt han hade för händer och begav sig till Danmark på stört.

Den gången för ca 2,5 år sedan var det bara några dagar före jag skulle åka iväg på min mission. Tanken fanns i mig att om han dör nu så missar jag begravningen om jag åker på mission. Jag minns hur jag satt på knä i min säng på kvällen och bad om vägledning från min Himmelske Fader. Jag bad också att om det var Hans vilja att låta honom leva. Där och då fick jag ett fridfullt besked om att han skulle klara sig och att hans tid inte var ute än. Så jag åkte iväg på mission, och bara några veckor senare kom beskedet att han var mycket bättre igen.

Den här gången bad jag också en bön för farfar - så fort beskedet kom, på stället där jag stod precis ovanför trappan. Bara det att den här gången var svaret inte detsamma. Jag kände ingen sorg, men jag kände djupt i min själ att det här var slutet - men att allt skulle bli bra. Och på nåt sätt bara visste jag att jag inte skulle få se farfar mer i det här livet, även om en del inom mig ändå hoppades. Morgonen efter kom beskedet att farfar hade gått bort.

Och det är här allting blir aningen mer komplicerat - för den initiala reaktionen är för själ och hjärta att snörpa ihop sig till ett smärtande ingenting och förvrida ansiktets muskler i gråt. Bara det att det gick över på ett ögonblick och ersattes av den otroligt definitiva känslan av att farfar fortfarande lever, han är fortfarande min farfar och vi kommer att ses igen en dag. Och även om det finns saknad och inemellan gråt, så finns inte den där förlamande sorgen. Inte den definitiva känslan av död och bortgång, bara känslan av tillfällig separation.

Till en början (och delvis fortfarande tror jag) är det ändå svårt att ta in det som hänt. Döden känns inte verklig. Det är som om det finns en del av ens hjärna som försöker förneka att det faktiskt har hänt för att slippa ta itu med känslorna, slippa ta itu med verkligheten. I början kom sorgen mest som tankar snarare än känslor: vad är död? vad har man för rätt att sakna om det finns ett liv efter detta? hur nära måste man stå någon för att ha rätt att sörja?

Sedan fanns ju den där biten med att farfar inte riktigt var en del av mitt liv här i Sverige, eftersom vi inte kan förstå varandra på telefon. Så det var inte förrän vi kom till farmor till begravningen som det verkligen gapade ett tomrum där farfar en gång hade funnits - och då kom det ändå en del tårar av "han fattas mig" karaktär. Och när jag såg bilderna på farfar i lägenheten sjönk det nog in på riktigt att hans bortgång var på riktigt. Att det aldrig mer skulle vara han som kom in genom dörren när man hör dörrhandtaget hemma hos farmor. Att han aldrig mer skulle sitta i stolen i vardagsrummet och titta på golf t.ex.

Begravningen i sig var känslomässigt en intressant historia, för det fanns en del av mig som bara ville springa därifrån. Springa bort ifrån det faktum att han har gått vidare. Och jag tittade och tittade och tittade på den där kistan och det kändes liksom inte verkligt att det skulle vara min farfar som låg därinne. Och egentligen är det ju inte det heller, egentligen är det bara hans kropp. Men det i sig är också svårt att föreställa sig. Hela tanken att han är så fysiskt nära, men ändå så långt bort.

När det närmade sig att begravningen skulle börja ville min treårige brorson inte följa med in i kapellet (ni vet hur mycket vilja det kan finnas i en treårings kropp...). Jag gick ut för att försöka hjälpa till med övertalningsförsöken och egentligen vet nog ingen av oss vad det var som gjorde att han slutligen bestämde sig för att följa med in trots allt. Jag vet bara att min röst nästan bröts när jag talade om för honom att han måste följa med in för "nu måste jag och pappa få säga hejdå till våran farfar".

Begravningen i sig var väldigt enkel. Några böner, några psalmer av jag förmodar danskt ursprung eftersom jag aldrig hade hört någon av dem förut och några skriftställen ur Psaltaren, och sedan bars kistan ut till graven där vi sjöng ytterligare en psalm (vilket min brorson kommenterade helt förundrad med orden "de sjunger ute").

Efteråt begravningsfika med släkten.

Och som avslutning på denna betraktelse får orden på talarstolen i
begravningskapellet stå, för det är något som jag tror på av hela mitt hjärta.
Döden är inte slutet, det är början på något nytt.