Egentligen vet jag inte vad jag vill ha sagt idag. Ända sedan jag blev sjuk känns vårt välfärdssamhälle så hårt, kallt och stelbent. Jag vet att jag är lyckligt lottad: Jag kan vara sjuk utan att behöva gå från hus och hem, utan att behöva svälta. Ändå känns det som att det inte är tillräckligt, som om hela systemet liksom lägger krokben för tillfrisknande (åtminstone om sjukdomen är stressrelaterad, men kanske känns det likadant för andra också).
Jag har provat att jobba heltid. Det fungerade i några veckor (nästan, för i sanningens namn kan jag inte ärligt säga att jag orkade göra all förtroendetiden hela tiden). Innan jag kraschade igen blev jag sjukskriven (fast denna gången av annan läkare på MVC, för graviditetsrelaterade besvär).
När jag blev arbetslös igen funderade jag på om jag skulle gå tillbaka till min vanliga läkare och prata deltidssjukskrivning (min samtalskontakt tyckte verkligen det), men jag valde att låta bli. För att jag är trött på att vara sjuk, för att jag är trött på att försöka förklara hur det känns att vara sjuk för folk som ändå inte förstår, för att jag är trött på att behöva kämpa i uppförsbacke (min läkare säger att det ändå är typ närmast omöjligt att få Försäkringskassan att godkänna sjukskrivning när man är arbetslös. För jag blir ju plötsligt så himla mycket friskare bara för att jag inte har ett jobb att gå till?)
Det funkar ändå hyfsat. Som arbetslös kan jag själv lägga upp min tid - två timmar här, två timmar där allteftersom jag har ork. Jag kan sprida ut en 8-timmars dag över 16 timmar om jag så vill och behöver. Problemet är ju att är man inte deltidssjukskriven så måste man ju faktiskt söka heltidsjobb (finns för övrigt inte så mycket annat att söka i min bransch). Så jag söker heltidsjobb och går på intervjuer, väl medveten om att sannolikheten att jag faktiskt kommer att kunna jobba heltid när/om jobbet väl blir mitt är så minimal att den är närmast obefintlig.
Kanske någon undrar hur jag kan vara så säker på att jag inte klarar heltid (förutom det faktum att jag försökte för några månader sedan då). Låt mig ge ett par illustrerande exempel:
1. Jag sitter på pendeltåget på väg in stan. Jag har suttit här i ca 20 min. SUTTIT NER. Plötsligt, från ingenstans, utan anledning blir jag så trött att jag knappt kan sitta upp (kunde jag skulle jag lägga mig ner omedelbart), hjärtat skenar i 140 slag/min och jag är så utmattad av att sitta upp att jag nästan gråter över att inte kunna lägga mig ner. Det kräver en ansträngning bara att andas. Det bästa jag kan göra är att lägga upp fötterna på sätet mittemot (sorry tågbolaget, jag vet att jag bryter mot reglerna) för att i alla fall ge kroppen lite mer av vila. Ibland går det över efter 30-60 min. Ibland är det bara att avbryta och åka hem (men det går ju inte när det är en anställningsintervju man är på väg till). Det har hänt mer än en gång när pendeln är hyfsat tom att jag faktiskt lagt mig ner - ni skulle bara veta vad folk glor när man gör något som så brutalt avviker från den socialt accepterade normen!
2. Jag åker in till stan för att gå på en pianokonsert jag väldigt gärna vill se/höra. Dum som jag är åker jag ju in i god tid. Tomas vill gärna visa mig stadsbiblioteket som jag aldrig sett. Blir trött redan innan vi hunnit dit. Så snart vi är framme lägger jag mig på en bänk i biblioteket (japp, folk glor här också). Tomas utforskar biblioteket medan jag halvsover. Funderar starkt på om jag ska åka hem istället för att gå på konserten, men jag vill ju så förskräckligt gärna gå på den - har sett fram emot den i flera dar! Så vi går dit, långsamt. Jag har ju trots allt fått ligga ner och vila en stund. Jag snor åt mig den sista hellediga bänkraden när vi kommer fram (förutseende, eftersom jag vet hur jag mår just nu). Jag sitter upp den första satsen. I övrigt spenderar jag större delen av konserten liggande. Kraschar direkt i säng när jag kommer hem, utan vägen förbi tandborsten.
Ibland undrar jag hur höga krav arbetsförmedling, a-kassa och försäkringskassa egentligen ställer. Krävs det att man ska använda ALL den arbetsförmåga man har till att arbeta? Är det i deras ögon rimligt (anser alla friska i samhället att det är rimligt) att man ger allt man har på arbetet så att man kommer hem och inte har ett uns kraft kvar? Man orkar inte städa, man orkar inte göra mat åt sig, man orkar inte umgås, man orkar inte ha en fritid, man orkar inte ha ett liv.
Om det är det som krävs (för oftast känns det som att det är det som krävs för att inte anses utnyttja systemet), vem tar då ansvar för när min bostad blir en sanitär olägenhet? Vem tar ansvar för om jag utvecklar näringsbrist till följd av att jag inte äter ordentligt? Och om jag skulle använda ALL den kraften till att arbeta, vem tar i så fall ansvar för att jag aldrig får den återhämtning som behövs för att förhoppningsvis en dag faktiskt bli helt frisk och kunna fungera som en normal människa igen?
Eller är det ok att använda sig av trygghetssystemen och faktiskt inte jobba mer än att man efter jobbet har ungefär lika mycket kraft kvar som en frisk människa? Att man orkar ta hand om sitt hushåll, att man orkar ge sin kropp lite träning några gånger i veckan, att man orkar göra något roligt på helgen och kanske nån kväll i veckan. Är det ok? För jag tycker att det borde vara ok, att man måste få ha rätt att vara människa och inte bara robot även fast man är sjuk och för tillfället får lite ekonomisk hjälp från samhället.
Nu har jag skrivit av mig. Behövde bara kräkas ut lite frustration. Nu ska jag återgå till att känna mig tacksam över att jag har det så himla bra i förhållande till majoriteten människor i världen! Jag flyr inte från krig och jag löper ingen risk att bli tillfångatagen och halshuggen/lemlästad/våldtagen av en terrorgrupp. Jag har mat att sätta på bordet och rätten att uttrycka min åsikt även om den avviker från den sittande regeringens. Jag må vara sjuk, men jag löper ingen risk att smittas av och dö i ebola (jag får stora skälvan bara av att läsa om det sjukdomsförloppet, stackars människor!). Jag är förskonad från påverkan av naturkatastrofer och har tak över huvudet och kläder på kroppen. Dessutom är jag välsignad att få leva tillsammans med världens underbaraste man, vars kärlek lyfter och stärker mig och som tar så otroligt väl hand om mig när jag inte orkar ta hand om mig själv.
Så egentligen har jag väldigt lite anledning att klaga på något alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar