Att orka, vilja och att spela död

Jag har fått lära mig att människan har tre grundläggande, naturliga instinkter som vi reagerar utifrån vid stress/fara: att fly, fäkta eller att spela död. Första gången jag hörde talas om att människan skulle ha en instinkt att spela död tyckte jag idén var helt befängd. Sedan drabbades jag av utmattningsdepression. 

En morgon när jag låg i sängen oförmögen att ta mig upp samtidigt som jag kände att jag inte ville ringa jobbet och tala om att jag inte skulle komma insåg jag plötsligt att det var precis det jag gjorde: Jag spelade död. Min hjärna låtsades att om jag bara låg kvar där och gjorde ingenting så skulle situationen lösa sig av sig självt - "faran" skulle försvinna. (Kanske var det användbart för en massa tusen år sedan, idag är det högst opraktiskt.)

Sedan jag blev sjuk har jag fått massa nya insikter och förståelse för fenomen som jag aldrig tidigare har reflekterat över. I början blev jag väldigt väl medveten om hur mycket energi vardagliga saker som att duscha, klä på sig, ta fram frukost etc. egentligen tar. Det märker man inte förrän man har en väldigt begränsad mängd "skedar", d.v.s. ork (läs gärna The Spoon Theory av Christine Miserandino för att förstå dagens inlägg helt).

I takt med att jag blivit allt bättre och fått allt mer ork har jag insett att det finns olika sorters "skedar". Det finns fysiska skedar, mentala skedar och emotionella skedar. När de emotionella skedarna tar slut kommer tårarna eller ångesten, ibland utan att jag egentligen vet varför. När de fysiska skedarna tar slut har jag ingen fysisk ork kvar i kroppen - inte ens till att sitta. De mentala skedarna handlar ofta om vilja eller handlingskraft för min del.

När de mentala skedarna är slut har i alla fall jag en övervägande tendens att spela död. Det är inget jag gör medvetet och det är inget jag egentligen vet hur jag ska kontrollera. I början var det inget större problem för samtidigt som den mentala orken var slut så var även den fysiska orken slut, så sängen var det enda alternativet.

Idag är läget ett annat. Jag är uppe och jobbar 75% (nåja, försöker i alla fall. Ibland går det, ibland inte.) och har otroligt mycket mer fysisk energi än jag hade i början av sjukdomen även om jag fortfarande inte har lika mycket ork som när jag var frisk. 

Komplikationerna uppstår ur det faktum att den mentala energin inte återhämtat sig lika fort som den fysiska. Det gör att jag ibland handlar i ett vilje-vakuum eller i handlingsförlamning eller i motstridiga viljor samtidigt. I morse var ett typiskt exempel.

Jag vaknade och trodde att jag skulle gå till jobbet. Sen kom den där morgon-jobb-ångesten. En normal, frisk människa tar i detta läge sig i kragen och går upp ändå. Det gör jag också oftast fast jag är sjuk - som i tisdags när jobbångesten var nästan övermäktig och jag trodde att jag inte skulle komma iväg, men på nåt sätt gjorde jag det ändå.

Men idag var de mentala skedarna slut. Idag var det en kamp mellan motstridiga viljor. En del av mig skrek JAG VILL INTE, som en trotsig treåring. En annan del önskade att jag ville, men var inte riktigt säker på att det var så och en tredje del av mig längtade efter att komma till jobbet - såg fram emot det, tyckte det skulle bli roligt

Och jag önskar jag kunde förklara känslan av att orka, men ändå inte orka. Att vilja, men ändå inte vilja. Att veta att man har fysisk ork nog att göra, men ändå inte klara av att ta sig för. Att rentav ha ett behov av att nån annan bara ska bestämma vad man ska göra för att det är omöjligt att själv bestämma sig.

Tomas försökte så gott han kunde att hjälpa mig (kom med frukost på sängen som så ofta förr, satte mig upp i sängen med hjälp av en kram, uppmuntrade, stöttade), men idag hjälpte inte ens det. Dagar som idag skulle jag behöva att någon tog/tvingade upp mig ur sängen, duschade mig, klädde på mig, ledde mig ut till bussen och in till jobbet, precis som om jag saknade rörelseförmåga ungefär. Det blev Tomas som fick ringa jobbet och säga att jag inte skulle komma idag.

Jag önskar att jag kunde förklara den orimliga känslan av skuld och skam som det där obligatoriska samtalet till jobbet för med sig. Skulden över att veta att ens frånvaro går ut över arbetskamraterna, skammen över att känna att man fysiskt skulle orka vara där men inte kan förmå sig att ta sig över de mentala spärrarna (det känns nästan som en kortslutning i hjärnan som blockerar signalerna mellan hjärna och muskler). Skamsenheten i att inte klara det andra klarar och börja undra om man helt enkelt bara är lat fast man vet att det inte är så.

Jag lade mig och somnade om. Klockan 11.30 lyckades jag äntligen släpa mig ur sängen. Tänkte entusiastiskt "jag skulle kunna promenera till posten och hämta mitt paket. JA!" och i samma stund kom känslan av "det vill du inte alls det". Jag tänker lika entusiastiskt "Jag kan baka till fredagsfikat imorgon, så slipper jag göra det ikväll. JA!" men avbryts lika fort av "det vill du inte alls det". "Men jag kan gå ner till Hemköp och handla, så att jag i alla fall har ingredienserna hemma till ikväll!" Samma känsla av "nej, nej, nej".

Det är som en berg-och-dalbana. Uppåt, jag vill, jag vill och sedan kommer det där "nejet" och all vilja bara störtdyker och finns inte mer. Ibland kommer den tillbaka i en ny uppförsbacke, ibland inte.

Jag vill. Jag vill att jag ska vilja. Jag önskar att jag hade kapaciteten att göra det jag vill. 

För ska sanningen fram så VILL jag ju verkligen ha det där paketet med mina efterlängtade tofflor som finns bara 20 min bort. Och jag älskar att baka, att baka är bland det roligaste jag vet. Och jag gillar det pedagogiska arbetet med barnen - det får mig att känna en alldeles speciell sorts glädje.

Ändå är det något som säger mig att det där paketet inte kommer att bli hämtat idag och att det blir mer Tomas än jag som bakar ikväll och att han handlar på vägen hem... 

Framför mig, i mitt huvud, ser jag mig själv gåendes till posten, tillsammans med barnen i skogen, bakandes den där kakan. Bara det att det stannar där fast jag ju egentligen inget hellre vill än att studsa ur sängen och göra det!

Och så är det bara att hoppas att det blir en bättre dag imorgon.

Och en dag, en dag i framtiden (snart hoppas jag) ska jag vakna och bara inse att jag är mig själv igen, att jag är frisk och att allt det här är ett minne blott. Jag längtar till den dagen. Jag lever för den dagen.