Hur ärlig ska man vara?

I vårt samhälle ställs dagligen frågan "Hur är det?" eller "Hur mår du?" Det är en rutinmässig fråga. Ingen förväntar sig egentligen ett ärligt svar. Frågan är väl egentligen hur många som ens skulle uppskatta ett ärligt svar. Det är längesen jag bestämde mig för att jag är trött på att svara ett rutinmässigt "bra" på den frågan (även om det fortfarande händer då och då).

På sistone har jag fått den frågan väldigt ofta. Det blir automatiskt så när man varit sjukskriven ett lite längre tag och så smått börjar komma tillbaka till jobbet igen. Frågan är bara vad folk har tänkt sig att man ska svara egentligen? Svarar jag "bra" så ljuger jag ju, för hade det varit bra så hade jag ju faktiskt jobbat heltid. Samtidigt lär det ju knappast vara någon som vill höra att jag knappt klarar av att stå upp (vissa dagar, som idag), att jag mådde så illa att jag knappt tog mig ur sängen eller att jag hade sån ångest att jag inte visste var jag skulle ta vägen nån dag förra veckan. Det är ingen som vill höra en detaljerad beskrivning av hur man kan vara så trött att man knappt orkar med sin egen kropp (ens i liggande ställning). Så mitt nya standardsvar har blivit "det går upp och ner". Där har vi sanningen i ett nötskal, så har jag sagt allt utan att egentligen säga något.

Den enda fråga som jag kan svara ett rakt och ärligt BRA på just nu är när folk frågar saker i stil med "Hur känns det att vara gift då?" Det, mina vänner, känns helt underbart! Och om jag orkar så ska jag väl skriva i bloggen om bröllopet så småningom, men om jag inte orkar så orkar jag inte och då blir det inget.