Tick Tack

Tiden går lite för fort just nu, och lite för långsamt på samma gång... Det är bara fem veckor kvar till bröllopet och det är fortfarande alldeles för mycket som behöver göras och planeras och jag börjar känna smått panik över hur allt ska hinna bli färdigt i tid och blir inte så lite stressad över att tiden bara rinner iväg på det där sättet!

Samtidigt så längtar vi ju båda två efter att gifta oss och fem veckor till vigseln kan ibland (ofta) kännas som en hel evighet. Samtidigt börjar nog bröllopsnerverna göra sig påminda för oss båda två och rätt som det är slås man av den där tanken att det är på riktigt och vad är det egentligen man ger sig in på!?! Tanken på att ens totala självständighet inte kommer att finnas längre är lite skrämmande: Nån annan att ta hänsyn till, att dela utrymme med (HUR ska alla grejer få plats i de begränsade garderobsutrymmena?), att möblera med, att komma överens med om vad pengarna ska spenderas på, vanor som ska anpassas till varandra etc. Saker som förut bara var lätta och kunde göras med stundens ingivelse kommer nu faktiskt att kräva förberedelse och diskussion. Då är det tur att man ändå älskar varandra så vansinnigt mycket, annars skulle man nog inte våga ta steget...

När bröllopsplaner och bröllopsstress känns som om de håller på att bli för mycket sätter jag mig ner en stund och tänker på hur otroligt mycket jag älskar honom och hur gärna jag faktiskt vill dela mitt liv med honom och så låter jag den känslan fylla mig en stund och då känns allt mycket bättre. Trots allt är kärlek så mycket mer än bara en känsla, det är ett val och ett verb (göra saker, inte bara känna) och vi har valt varandra och är villiga att göra det som behövs för att det ska fungera. Inte jag och du, Vi. Inte ditt och mitt, Vårt. Vårt gemensamma liv, som börjar på riktigt om bara fem veckor.