Jag gjorde det. Jag tömde plånboken för att uppfylla en dröm om återseende. En dag och dryga 14.000 kr fattigare har det fortfarande inte sjunkit in på fullaste fullaste allvar att jag verkligen kommer att vara tillbaka i Salt Lake City om mindre än 3 månader. Det är längtan och oro på samma gång.
Längtan efter att återigen få gå runt på de älskade platserna, träffa några högt älskade människor och framförallt få träffa Syster Wright och se hur mycket hon har växt sedan jag åkte. Jag kan se hennes tillväxt i breven hon skriver. Jag kan se att hon har starkare självförtroende, jag kan se att hennes förståelse för evangeliet ökar för varje dag som går och jag kan uttyda att hon är en mer självsäker, modig missionär än jag någonsin var. Det gläder mig, för ibland tänkte jag att hon hade sådan otur som blev tränad av mig med mina ofullkomligheter och svagheter och rädslor - och att det på något sätt skulle forma henne och hindra hennes utveckling. Jag är glad att jag hade fel där.
Oro över mina egna högt uppskruvade förväntningar. Alla mina hopp och drömmar som läggs in i detta återseende. Oro över att jag förväntar mig så otroligt, ofantligt mycket av det att det helt omöjligen kommer att kunna leva upp till mina förväntningar. Att det inte ska bli riktigt så enormt, fantastisk, fullständigt underbart som jag föreställer mig att det kommer att bli. Jag har verkligen längtat efter att komma till Temple Square och vara på den andra sidan - att vara besökaren och inte missionären. Att kunna vandra runt och bara njuta och ta så mycket foton jag vill utan att behöva arbeta, men samtidigt är det ju så oerhört speciellt att vara missionär, så många positiva saker som kommer av att prata med alla människorna som kommer dit och jag är rädd att det kommer att medföra en märkbar känsla av att det är något som fattas. Förhoppningen är att den ska fyllas av en massa som kommer till istället.
Det är bara en sak som är otroligt synd: Planet hem på söndagen går så tidigt att jag inte hinner vara med på Music and the Spoken Word i tabernaklet. Det hade jag verkligen velat, men då kommer jag inte hem så att jag kan vara tillbaka till jobbet i tid på tisdagen. Det är väl bara att konstatera att det får bli fler besök i Salt Lake City framöver...
lördag 31 december 2011
fredag 30 december 2011
Eufori
Har ni någonsin längtat så mycket efter någonting att det fysiskt värker i er av längtan? Så känns det för mig just nu. Jag kunde inte somna igår kväll av ren och skär lycka. Jag vill att det ska hända NU, inte om flera månader. Det är ett fullkomligt lyckorus som bubblar i magen på mig. Jag ska tillbaka till Salt Lake City!! Fatta hur många människor och platser det finns som jag älskar därborta!, Åh, mitt hjärta vrider sig av längtan - jag är på väg hem!
(Ryck nu inte bort mattan under fötterna på mig - nåde den som spräcker min lyckobubbla!)
Jag kan inte koncentrera mig, inte fokusera. Jag vill att det ska bli i eftermiddag, så att jag kan vara klar med bokningen av mina biljetter.
Stilla dig mitt hjärta... (och där upphörde min förmåga att andas, av ren glädje).
(Ryck nu inte bort mattan under fötterna på mig - nåde den som spräcker min lyckobubbla!)
Jag kan inte koncentrera mig, inte fokusera. Jag vill att det ska bli i eftermiddag, så att jag kan vara klar med bokningen av mina biljetter.
Stilla dig mitt hjärta... (och där upphörde min förmåga att andas, av ren glädje).
lördag 24 december 2011
onsdag 21 december 2011
Livets små glädjeämnen
Att upptäcka att man gått ner i vikt. När termobyxorna togs fram första gången för säsongen upptäcktes omedelbart att de hade blivit för små - mycket för små. Det fanns inte en chans på miljonen att de skulle gå att knäppa. Så döm av min förvåning när några veckor senare det plötsligt går att dra upp dragkedjan utan problem - behöver inte ens kämpa med den utan byxorna bara passar igen.
Tvättstugan i nya lägenheten. Tre stora maskiner, en tumlare som torkar på rekordtid och ett i stort sett lika snabbt torkskåp. Tvättade 6 maskiner tvätt ikväll på ca 4-5 timmar och det UTAN att ha hela lägenheten fullhängd av blöta plagg. Nice, riktigt nice. (Speciellt eftersom det var mer än 3 veckor sedan jag senast kunde tvätta...)
Julavslutningar. Har blivit överöst med små presenter. Inga märkvärdiga grejer, men små tecken på att det finns nån som uppskattar det arbete som man lägger ner och tycker att man är en bra lärare. Sånt är ovärderligt.
Elevutvärderingar av lärare, som man får tillbaka och 63 % av eleverna tycker man är toppen och ytterligare 17 % tycker man är mycket bra. Då spelar det ingen roll hur trött man är på att höra sig själv skrika och hur tradig man ibland tycker man låter, för barnen har ändå förmågan att se igenom det och märka hur mycket man tycker om dem och att man faktiskt gör allt man kan för att de ska ha det bra. Sen är man ibland mer människa än superpedagog och vissa dagar räcker tålamodet inte riktigt lika långt som andra. Det får man ta och så göra det bästa av varje dag.
Snö, som går att åka pulka i och bygga snögubbar av och som knarrar mysigt under fötterna när man går till jobbet tidigt på morgonen och som ligger och gnistrar så vackert på träden.
En alldeles egen lägenhet, fylld av drömmar kring hur man skulle inreda och pyssla och dona om man hade all tid och alla pengar i världen. Bara känslan av vad den skulle kunna bli, idyllen på 58 kvadrat. Åh, vad jag trivs här. Då spelar det ingen roll att tillvaron består av min nya lek som heter "den såg jag häromdagen" och ändlösa minuter (närapå timmar ibland) av letande för att hitta den där grejen jag såg igår, just idag då jag behöver den fastän jag inte riktigt kommer ihåg exakt var jag såg den, bara att jag såg den...
Den annalkande julen med tända ljus och julevangeliet och mysstämning och hem till familjen och slå in klappar och mitt i alltihop minnas orsaken till varför vi firar jul och låta den tanken uppfylla en med total lycka. Då spelar det ingen roll att man inte alls har hunnit packa den där väskan med kläder som man borde ha hunnit packa för att åka hem över helgen.
Julbonusar när man har varit tvungen att leva på sina sparpengar en månad för att man fick en extra hyra man inte hade räknat med. Vi fick 2000 kr extra från jobbet den här månaden och jag kan inte annat än känna att den gåvan var gudasänd och en välsignelse från ovan.
Goda skratt i glada kollegors sällskap på avslutningsmiddagen igår kväll. Även om jag sällan är den som pratar och står i centrum njuter jag desto mer av att få vara där och se och höra. Får jag välja är jag nog fortfarande helst en betraktare snarare än festens höjdpunkt.
Tvättstugan i nya lägenheten. Tre stora maskiner, en tumlare som torkar på rekordtid och ett i stort sett lika snabbt torkskåp. Tvättade 6 maskiner tvätt ikväll på ca 4-5 timmar och det UTAN att ha hela lägenheten fullhängd av blöta plagg. Nice, riktigt nice. (Speciellt eftersom det var mer än 3 veckor sedan jag senast kunde tvätta...)
Julavslutningar. Har blivit överöst med små presenter. Inga märkvärdiga grejer, men små tecken på att det finns nån som uppskattar det arbete som man lägger ner och tycker att man är en bra lärare. Sånt är ovärderligt.
Elevutvärderingar av lärare, som man får tillbaka och 63 % av eleverna tycker man är toppen och ytterligare 17 % tycker man är mycket bra. Då spelar det ingen roll hur trött man är på att höra sig själv skrika och hur tradig man ibland tycker man låter, för barnen har ändå förmågan att se igenom det och märka hur mycket man tycker om dem och att man faktiskt gör allt man kan för att de ska ha det bra. Sen är man ibland mer människa än superpedagog och vissa dagar räcker tålamodet inte riktigt lika långt som andra. Det får man ta och så göra det bästa av varje dag.
Snö, som går att åka pulka i och bygga snögubbar av och som knarrar mysigt under fötterna när man går till jobbet tidigt på morgonen och som ligger och gnistrar så vackert på träden.
En alldeles egen lägenhet, fylld av drömmar kring hur man skulle inreda och pyssla och dona om man hade all tid och alla pengar i världen. Bara känslan av vad den skulle kunna bli, idyllen på 58 kvadrat. Åh, vad jag trivs här. Då spelar det ingen roll att tillvaron består av min nya lek som heter "den såg jag häromdagen" och ändlösa minuter (närapå timmar ibland) av letande för att hitta den där grejen jag såg igår, just idag då jag behöver den fastän jag inte riktigt kommer ihåg exakt var jag såg den, bara att jag såg den...
Den annalkande julen med tända ljus och julevangeliet och mysstämning och hem till familjen och slå in klappar och mitt i alltihop minnas orsaken till varför vi firar jul och låta den tanken uppfylla en med total lycka. Då spelar det ingen roll att man inte alls har hunnit packa den där väskan med kläder som man borde ha hunnit packa för att åka hem över helgen.
Julbonusar när man har varit tvungen att leva på sina sparpengar en månad för att man fick en extra hyra man inte hade räknat med. Vi fick 2000 kr extra från jobbet den här månaden och jag kan inte annat än känna att den gåvan var gudasänd och en välsignelse från ovan.
Goda skratt i glada kollegors sällskap på avslutningsmiddagen igår kväll. Även om jag sällan är den som pratar och står i centrum njuter jag desto mer av att få vara där och se och höra. Får jag välja är jag nog fortfarande helst en betraktare snarare än festens höjdpunkt.
Och en miljon andra små saker som bara gör en lycklig utan att egentligen vara särskilt märkliga alls.
"Dagarna som kom och gick - [visst] fattade jag att de var livet."
måndag 19 december 2011
Skrymtare och Snögubbar
På jobbet just nu, veckorna som leder fram till jul, håller vi på och skrymtar med varandra. Det går till så att man har dragit namnet på en av sina kollegor och sedan har man som uppdrag att utsätta denna kollega för diverse snällheter och bus utan att personen ifråga lyckas lista ut att man är deras "skrymtare". Att vara snäll mot andra på detta sätt har jag varit med om förut (då kallade vi det för Hemlig Vän), men det ger en liten extra krydda att även få busa med varandra (fast det måste vara snälla bus). Eller vad sägs t.ex. om följande grejer: att få knäckebrödssmulor i skorna, bli inkallad till biträdande rektorn utan att hon själv vet om att hon skickat ett mail (min skrymtare har på nåt sätt lånat hennes dator medan hon själv var hos tandläkaren), få en gummistövel gömd, hitta en kanelbulle på sitt bord på morgonen och samtidigt upptäcka att ens kontorsstol är puts väck! Det har varit många goda skratt på jobbet de senaste veckorna kan jag lova. Oj, vad roligt vi har!
Själv hade jag lite svårt att komma igång. Ville gärna busa, men kunde inte komma på något bra - inte förrän jag strosade omkring inne på Designtorget och hittade följande helt underbara skyltar som jag satte fast på min kollegas skåp (självklart fullt synligt för föräldrar och barn):
Själv hade jag lite svårt att komma igång. Ville gärna busa, men kunde inte komma på något bra - inte förrän jag strosade omkring inne på Designtorget och hittade följande helt underbara skyltar som jag satte fast på min kollegas skåp (självklart fullt synligt för föräldrar och barn):
(På den lilla pinen bredvid ordet barn står det "Hälften människa, hälften bustroll")
Självklart medförde dessa små skyltar en hel del nyfikna blickar och undrande kommentarer från barnen. "Varför har Jessica satt upp sådana skyltar på sitt skåp? Vadå 'Varning för Barn'?" Och där stod jag med värsta pokerfejset och låtsades om som att det inte alls var jag som hade satt upp dem. Det roligaste av allt var ju att jag och Jessica har haft minst en låång diskussion om allt det här skrymteriet och att hon inte har nån aning om vem som kan vara hennes skrymtare. Då får man bita sig i läppen för att inte fnissa när hon gissar på nån annan en en själv.
Men skrattar bäst som skrattar sist. Idag när vi var ute kom en samling uppspelta barn och annonserade "Ida, du är efterlyst!" Nej, nu driver ni med mig, svarade jag. "Nej, kom och kolla då!" Sagt och gjort, vi gick in i trapphuset som leder upp till fritids och vad sitter på fönstret in till högstadiet om inte följande:
Jag skrattade så att jag nästan vek mig dubbel! En helt genialisk idé. Jag lät den sitta uppe en stund innan jag rullade ihop den och tog med den hem, så en del barn och föräldrar hann se den också. Idén är så ljuvlig att det spelar mindre roll att jag råkade få fel yrkesbenämning (med en bokstav som saknas dessutom).
I helgen kom årets andra snöfall och det byggdes på än mera under dagen idag. Ganska ordentligt med snö har det kommit och kramsnö är det dessutom! En hoper glada barn (och fröknar) lekte friskt i den härliga snön efter mellanmålet. Det rullades många snöklot och några av dem förvandlades tillsammans till denna något melankoliska snögubbe. Anledningen till hans sorgsna ansiktsuttryck var att det på något sätt bildats en antydan till ansikte medan han rullades och jag tyckte att det såg gulligt ut trots de krokiga ögonen. När sedan ett av barnen skulle fördjupa munnen på honom hamnade mungiporna neråt. Så, jag tog lite fin ren snö och fyllde i hans ansiktsuttryck och jag måste säga att jag tycker han blev en rätt söt snögubbe. Han fick stå kvar i ca 10-15 minuter efter att han var helt färdig innan någon bestämde sig för att sparka ned honom...
tisdag 13 december 2011
Lucia, härliga Lucia!
Åh, vad jag älskar Lucia! Helt utan tvekan är det min absoluta favorithögtid! Det finns inget som skapar sån stämning som lukten av tända stearinljus och de klara små lågorna i ett mörkt rum. Det får mig att känna lycka och avslappning i hela kroppen. Om jag fick välja skulle lucia vara en hel vecka och inte bara en dag. Jag saknar mina år i kör och solosång då jag gick i flertalet luciatåg och övade i månader och verkligen fick dra ut på det till max - då kunde jag känna mig "mätt" på lucia lagom till jul, så är det inte nu. Det hjälper inte ens att jag har firat med råge i år. Jag saknade verkligen lucia medan jag var i USA, så i år bestämde jag mig för att ta igen det rejält.
Först hade vi luciatåg i skolan (med Förskoleklass och Niorna blandat). Det var urgulligt snarare än lät bra... Så söta barnen var i sina små tomtedräkter och pepparkakskostymer och stjärngossestrutar!
Sedan på kvällen var det Södertäljes Lucia. Framträdandet var utomhus, men väl värt 20 minuter i rejäl snålblåst och småregn. Jag var så imponerad av hur rent de sjöng trots att de sjöng acapella och hur fint de sjöng i stämmor och harmoniserade. Det fanns verkligen inte mycket övrigt att önska (utom möjligen en lite mer livad repertoar, jag gillar luciasånger med en twist). På några få ställen hördes en orenhet (eller snarare ljudet av luften som väser ut), men annars var det bara klockrent. En fröjd för örat!
Men nog av lucia hade jag ändå inte fått, så näst på programmet stod Wendela Hebbegymnasiets musikelevers luciakonsert. Inte lika rent (speciellt killarna hade problem på sina ställen), men underbara låtval. Flera olika versioner av Staffan Stalledräng i ett potpurri, en kanonversion av Tomtarnas Julnatt (kanon som i att sjunga efter varandra, inte som i jättebra), min luciafavorit: Stjärngossens Visa (som jag verkligen hade hoppats att de skulle ha på programmet), Julbocken m.fl. Ett helt fantastiskt program. Först kom tomtarna in, sedan alla Staffan (killarna i typ gråvita lusekoftor!) sedan en ensam stjärngosse med den högsta strut jag nånsin sett på huvudet, sedan alla tärnorna. Efter tärnorna, nästan alldeles ensam kom Lucian med bara två änglar med stora fjädervingar i följe. Det var så oerhört vackert! Lucian hade dessutom inte lucialinne utan en benvit hellång klänning med ett brett, vinrött liv. Klänningen var så lång att hon var tvungen att hålla upp den för den släpade nog en 10 cm på golvet i alla fall när hon stod still - men det bidrog till stämning och en känsla av dåtid som i legenden. (Jag är så ledsen att jag inte tänkte på att ta med mig kameran i morse så att jag kunde visa bilder på hur fint det var!)
Efter luciatåget var det paus och sen kom det mer modern musik. Mina favoriter var My Grown Up Christmas List, My Winter Song (eller nåt i den stilen) och en sång som en av eleverna själv hade skrivit som började typ med att "nu är det jul och julefriden ska banne mig ingen få förstöra" och fortsatte med att "Musmor med de åtta barnen minsann inte har råd med jul, men så tar de det på avbetalning och kapitalisterna säger akta er för staten" - det var en väldigt rolig julvisa (trots svordomarna alldeles i början) och ett ovanligt politiskt budskap för en julsång! Men skrattade gott gjorde jag och resten av publiken.
Så, har jag fått nog av Lucia? Knappast, jag skulle önska att det var Lucia imorgon också!
Först hade vi luciatåg i skolan (med Förskoleklass och Niorna blandat). Det var urgulligt snarare än lät bra... Så söta barnen var i sina små tomtedräkter och pepparkakskostymer och stjärngossestrutar!
Sedan på kvällen var det Södertäljes Lucia. Framträdandet var utomhus, men väl värt 20 minuter i rejäl snålblåst och småregn. Jag var så imponerad av hur rent de sjöng trots att de sjöng acapella och hur fint de sjöng i stämmor och harmoniserade. Det fanns verkligen inte mycket övrigt att önska (utom möjligen en lite mer livad repertoar, jag gillar luciasånger med en twist). På några få ställen hördes en orenhet (eller snarare ljudet av luften som väser ut), men annars var det bara klockrent. En fröjd för örat!
Men nog av lucia hade jag ändå inte fått, så näst på programmet stod Wendela Hebbegymnasiets musikelevers luciakonsert. Inte lika rent (speciellt killarna hade problem på sina ställen), men underbara låtval. Flera olika versioner av Staffan Stalledräng i ett potpurri, en kanonversion av Tomtarnas Julnatt (kanon som i att sjunga efter varandra, inte som i jättebra), min luciafavorit: Stjärngossens Visa (som jag verkligen hade hoppats att de skulle ha på programmet), Julbocken m.fl. Ett helt fantastiskt program. Först kom tomtarna in, sedan alla Staffan (killarna i typ gråvita lusekoftor!) sedan en ensam stjärngosse med den högsta strut jag nånsin sett på huvudet, sedan alla tärnorna. Efter tärnorna, nästan alldeles ensam kom Lucian med bara två änglar med stora fjädervingar i följe. Det var så oerhört vackert! Lucian hade dessutom inte lucialinne utan en benvit hellång klänning med ett brett, vinrött liv. Klänningen var så lång att hon var tvungen att hålla upp den för den släpade nog en 10 cm på golvet i alla fall när hon stod still - men det bidrog till stämning och en känsla av dåtid som i legenden. (Jag är så ledsen att jag inte tänkte på att ta med mig kameran i morse så att jag kunde visa bilder på hur fint det var!)
Efter luciatåget var det paus och sen kom det mer modern musik. Mina favoriter var My Grown Up Christmas List, My Winter Song (eller nåt i den stilen) och en sång som en av eleverna själv hade skrivit som började typ med att "nu är det jul och julefriden ska banne mig ingen få förstöra" och fortsatte med att "Musmor med de åtta barnen minsann inte har råd med jul, men så tar de det på avbetalning och kapitalisterna säger akta er för staten" - det var en väldigt rolig julvisa (trots svordomarna alldeles i början) och ett ovanligt politiskt budskap för en julsång! Men skrattade gott gjorde jag och resten av publiken.
Så, har jag fått nog av Lucia? Knappast, jag skulle önska att det var Lucia imorgon också!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)